HILMA ELLER PRESTDOTTERN). EN ROMANTISE BERÄTTELSE AF TIIELMA. HH. Ett fjerdedels sekel hade prosten Hederman varit pastor i E., och förut flera år adjunkt hos sin företrädare och svärfader. Församlingens enhälliga röst kallade honom till sin herde efter dennes död — och deras tillgifvenhet hade sedan aldrig svikit honom. Det var något af fordna tiders patriarkaliska anda, som rådde emellan prosthuset och församlingsboarne. Hos prosten var det männen hemtade tröst och mod, då bekymmer nedtryckte sinnet; läkemedel, då sjukdom träffade någon af deras älskade; goda råd, då en nybegynnare mottog sitt bruk — och så långt kans kassa räckte till, var det äfven han, soin genom lån mången gång upphjelpte den afsigkomne. Och så stor var den lyckliga verkan af hans exempel och faderliga vård, att sällan den hulpne förorsakade honom någon förlust. Och samma biträde funno gummorna hos prostionan. Af henne lärde de många goda ting, som förkofrade deras hushållning och ladugård — och stor var välmågan och trefnaden i församlingen. Några år efter det Hederman emottagit pastoratet, träffades det förut så lyckliga paret af en djup sorg. Deras enda barn, en 3 års gammal son, bortrycktes i en smittsam feber. Modren i synnerhet hade ännu ej hunnit förvärfva den lugna undergifvenhet, som äfven i förlusterna vördar Allfadrens godhet. Hon sörjde bittert; äfven prosten gaf den mMenskliga svagheten sin gärd. ) Se Aftonbl. 22 476.