ne för de högre graderna, blifvit imförd i der
blott blirda lydnadens ställe. Under krigets ut-
öfning måste dock det diktatoriska återtiga sir
I fulla kraft, och de tjenande i alla de fall, de
gifna ordres föreskrifva något, underkasta sig atl
vara mekaniska organer, blinda verktyg. Til
fredstifvet, deremot, hörer detta alls icke. För
menskligbetens sociala utveckling är det just ett
hufvudvilkor, att hvarje statens medlem åtnjuter
insigt om det rätta, goda, förnuftiga — om det,
som Gud vill och menar med menniskornas sam-
lif (samhället). Om också till följd af bristande
uppfostran icke hvarenda medborgare eger denna
kunskap, har han dock rättighet hörtill; hvarföre
han af alla embetsmyndigheter, som icke tillhöra
det exceptionella lifvet (kriget), utan det verkliga
och saänxa, måste behandlas derefter. Aterkom-
ma vi nu till våra Lindshöfdingar, så inses, att i
social väg större misstag ej kan begås, än att i
dem se Militörchefer. Detta skulle vara att be-
trakta fo!ket såsom slående på ständig krigsfot.
Det är den turkiska statsmaximen, enligt hvilken
landets höfdingar utgöras af paschar, med nära
obegränsad myndighet åt folkets sida, ehuru utan
rättighet alt ens få bebålla hufvudet inför sulta-
nen och ifrån hans sida betraktade. Detta allt
är hvad en viss politisk fraktion vill benämna
faderlighet och patriarkalism) i styrelsen; ehuru
det i sig sjelf blott innefattar materialism, såsom
motsatsen af förnufiishet och insedd rätthet. Detta
system innebär likaledes motsatsen al moralitet;
emedan någon sådan hvarken bos styrande eller
styrda kan till egentlig kraft upplifvas utan in-
sigt om det i och för sig goda, rätta och sanna,
samt lydnadens riktande derefier och ej efter
annat.
Sedan vi nu betraktat landshöfdingeembetet i-
från den moraliska sidan, skola vi med några ord
vidröra dess ekonomiska förhållande.
Om dessa poster ses ur synpunkten af pen-
sionsinrättningar för vissa högre militärer på gamla
dagar (synnerligen sådane, som behöfva betala
sina under längre tid åsamkade skulder), eller åt
ättlingar af förnöma slögter, hvilka under århun-
draden åtnjutit så många företräden, att de nu
anses ega häfdvunnen rätt, att fortfarande och
utan vidare merit lefva på rikets bekostnad, så
kan man icke säga, att landshöfdingelinerna, med
åtföljande boställen och emolumenter af åtskilliga
slag, äro för stora. Ty ur denna synpunkt blifva
de aldrig nog stora. Lägger man dertill skyldig-
heten att representerad, hvarmed mun forstår,
att vid några tillfällen se folk hos sig — en
skyldighet, den dock landshöfd:ng-rne kunna ut-
öfva till huru liten grad de sjelive behaga — så
åtgå visserligen dessa inkomster. Och om de för-
dubblades eller tredubblades, så skulle de full-
komligen lika väl åtgå.
Annorlunda visar sig saken, om landshöfdingar-
ne. så som vi här velat framställa, törvandlades
ifrån dylika magnater till arbetande och verklige
embetsimän, satte i varmt, sannt och nära förhål-
lande till Jlänens sjelfva innebyggare. Att repre-
sentera med pomp, blefve då alldeles onödigt.
Men ait i förtroligt samqväm se åtskilliga af länets
invånare, likasom andre, hos sig vid tillfällen då
nytta eller nöje sådant erfordrade, kunde väl låta
sig göra för dessa embetsmän, likasom för många
andre, hvilka utföra slikt, utan att i deras aflö-
ninzsstat ingår tanken på representations- eller
taffelpenningar.
De medel, såväl i penningar som boställen,
hvilka nu öfver hela riket äro använda för lands-
höfdingarnes underbåll, kunde då säkerligen så
fördelas, a!t flere län stiftades. Hvilken stor för-
del för folket i aflägsnare orter härigenom bered-
des, inser man lätt. Utan att likväl närmare in-
låta oss i denna, nu förtidiga detaljfråga, öfver-
lemna vi hela den tanke, vi tillåtit oss att väcka,
till allmänhetens närmare ompröfvande, och an-
förtro den till och med åt våra nu lefvande
landshöfdingars eget behjertande. Vi erkänna med
glädje, att både nu och i alla tider män inom
deras kategori finnas och funnits, åt hvilka vi för
drift, klokhet och embetsskickhghet egna vår o-
delade högaktning. Men det är, för ait sådane
landshöfdingar då just, händelsevis, äro eller
varit af det skrot och korn vi här ofvan be-
skrifvit, och hvilket efter vårt föreslagna system
för deras tillsättning skulle uppträda såsom all-
män regel, i stället för alt, enligt den bittills
gängse landshöfdingetillsättningens principer, om: i-
ligen kunna utgöra annat än ett lyckligt och blott
eventuelt undantag.
Vi torde framdeles återkomma till en mera i
enskildheter gående uppgift på en inom sjelfva
landshöfdingembetenas methodik förbättrad arbets-
form, medelst en annan fördelning af göromålen,
hela uppbördsverkets skilande ifrån dessa embe-
ten genom förläggande i kronofogdarnes eller vissa
häradskamrerares händer, ställde under omedelbar
kontroll af statsverkets egne organer, samt utan
omvägen att passera landtränterierna, till onödigt-
vis förökadt besvär för landshöfdingeembetena,
likasom, genom uppbördsmetbodens komplikatlon,
ledande till ökad osäkerbet för medlen.
Likaledes torde vi vid tillfälle vända oss till
en betraktelse öfver Biskopsembetenas indragning
eller bebofvet af Konsisloriernas reorganisation,
hvilket af Jönköpingsartikeln blifvit bragt å bane
i förening med frågan om Landsböfdingarne; och
hvilket allt snart utgör ett alltmänt öfverlägg-
ningsämne inom hela den bi!dade publiken.
LANDSORETS-NYHETIB: