ne för de högre graderna, blifvit imförd i der blott blirda lydnadens ställe. Under krigets utöfning måste dock det diktatoriska återtiga sir I fulla kraft, och de tjenande i alla de fall, de gifna ordres föreskrifva något, underkasta sig atl vara mekaniska organer, blinda verktyg. Til fredstifvet, deremot, hörer detta alls icke. För menskligbetens sociala utveckling är det just ett hufvudvilkor, att hvarje statens medlem åtnjuter insigt om det rätta, goda, förnuftiga — om det, som Gud vill och menar med menniskornas samlif (samhället). Om också till följd af bristande uppfostran icke hvarenda medborgare eger denna kunskap, har han dock rättighet hörtill; hvarföre han af alla embetsmyndigheter, som icke tillhöra det exceptionella lifvet (kriget), utan det verkliga och saänxa, måste behandlas derefter. Aterkomma vi nu till våra Lindshöfdingar, så inses, att i social väg större misstag ej kan begås, än att i dem se Militörchefer. Detta skulle vara att betrakta fo!ket såsom slående på ständig krigsfot. Det är den turkiska statsmaximen, enligt hvilken landets höfdingar utgöras af paschar, med nära obegränsad myndighet åt folkets sida, ehuru utan rättighet alt ens få bebålla hufvudet inför sultanen och ifrån hans sida betraktade. Detta allt är hvad en viss politisk fraktion vill benämna faderlighet och patriarkalism) i styrelsen; ehuru det i sig sjelf blott innefattar materialism, såsom motsatsen af förnufiishet och insedd rätthet. Detta system innebär likaledes motsatsen al moralitet; emedan någon sådan hvarken bos styrande eller styrda kan till egentlig kraft upplifvas utan insigt om det i och för sig goda, rätta och sanna, samt lydnadens riktande derefier och ej efter annat. Sedan vi nu betraktat landshöfdingeembetet ifrån den moraliska sidan, skola vi med några ord vidröra dess ekonomiska förhållande. Om dessa poster ses ur synpunkten af pensionsinrättningar för vissa högre militärer på gamla dagar (synnerligen sådane, som behöfva betala sina under längre tid åsamkade skulder), eller åt ättlingar af förnöma slögter, hvilka under århundraden åtnjutit så många företräden, att de nu anses ega häfdvunnen rätt, att fortfarande och utan vidare merit lefva på rikets bekostnad, så kan man icke säga, att landshöfdingelinerna, med åtföljande boställen och emolumenter af åtskilliga slag, äro för stora. Ty ur denna synpunkt blifva de aldrig nog stora. Lägger man dertill skyldigheten att representerad, hvarmed mun forstår, att vid några tillfällen se folk hos sig — en skyldighet, den dock landshöfd:ng-rne kunna utöfva till huru liten grad de sjelive behaga — så åtgå visserligen dessa inkomster. Och om de fördubblades eller tredubblades, så skulle de fullkomligen lika väl åtgå. Annorlunda visar sig saken, om landshöfdingarne. så som vi här velat framställa, törvandlades ifrån dylika magnater till arbetande och verklige embetsimän, satte i varmt, sannt och nära förhållande till Jlänens sjelfva innebyggare. Att representera med pomp, blefve då alldeles onödigt. Men ait i förtroligt samqväm se åtskilliga af länets invånare, likasom andre, hos sig vid tillfällen då nytta eller nöje sådant erfordrade, kunde väl låta sig göra för dessa embetsmän, likasom för många andre, hvilka utföra slikt, utan att i deras aflöninzsstat ingår tanken på representationseller taffelpenningar. De medel, såväl i penningar som boställen, hvilka nu öfver hela riket äro använda för landshöfdingarnes underbåll, kunde då säkerligen så fördelas, a!t flere län stiftades. Hvilken stor fördel för folket i aflägsnare orter härigenom bereddes, inser man lätt. Utan att likväl närmare inlåta oss i denna, nu förtidiga detaljfråga, öfverlemna vi hela den tanke, vi tillåtit oss att väcka, till allmänhetens närmare ompröfvande, och anförtro den till och med åt våra nu lefvande landshöfdingars eget behjertande. Vi erkänna med glädje, att både nu och i alla tider män inom deras kategori finnas och funnits, åt hvilka vi för drift, klokhet och embetsskickhghet egna vår odelade högaktning. Men det är, för ait sådane landshöfdingar då just, händelsevis, äro eller varit af det skrot och korn vi här ofvan beskrifvit, och hvilket efter vårt föreslagna system för deras tillsättning skulle uppträda såsom allmän regel, i stället för alt, enligt den bittills gängse landshöfdingetillsättningens principer, om: iligen kunna utgöra annat än ett lyckligt och blott eventuelt undantag. Vi torde framdeles återkomma till en mera i enskildheter gående uppgift på en inom sjelfva landshöfdingembetenas methodik förbättrad arbetsform, medelst en annan fördelning af göromålen, hela uppbördsverkets skilande ifrån dessa embeten genom förläggande i kronofogdarnes eller vissa häradskamrerares händer, ställde under omedelbar kontroll af statsverkets egne organer, samt utan omvägen att passera landtränterierna, till onödigtvis förökadt besvär för landshöfdingeembetena, likasom, genom uppbördsmetbodens komplikatlon, ledande till ökad osäkerbet för medlen. Likaledes torde vi vid tillfälle vända oss till en betraktelse öfver Biskopsembetenas indragning eller bebofvet af Konsisloriernas reorganisation, hvilket af Jönköpingsartikeln blifvit bragt å bane i förening med frågan om Landsböfdingarne; och hvilket allt snart utgör ett alltmänt öfverläggningsämne inom hela den bi!dade publiken. LANDSORETS-NYHETIB: