höfdingembeten utan landshköfdingar. Deremo skola vi, för vår del, något närmare utveckla vår alltid bysta tanke, att landet betydligen må ste vinna på den förändringen, att landshöfdingarne sjelive förvandlades ifrån represen:erande magnater Ul arbetande och verklige embelsmän; genom hvilken förändring vår mening också torde nära nog sammanfalla med Jönköpings-artikelförlattarens, enär han ej beller påstår de der embetena böra sakna Ordförande. — Det vigtigaste af alll vore, att länen började fullkomligt betraktas under synpunkten af kommuner, al folkkretsar (at Fylken, för att upptaga det ursprungliga namnet); i stället för konungaförläningar, såsom de uuder medeltidens feodalism blefvo. Dessa kommusers eller folk-kretsars styrelser borde, för att uppfylla sitt egentliga ändamål, de inom dem boende menigheters bästa (i jemnbredd med me nigheternas i de öfriga folk-kretsarne inom riket), sättas i vida närmare förhållande till folket sjeli, än som hittills skett. Meningen är icke, att ej Konusgen i alla fall skulte utnämna och tillsätta ordförauderne i dessa kommunalstyrelser, om han ansåge detta prerogatil nödigt för sig att bibehålla; hvadan tjeusten kunde fortfarande, men blott i denna mening, anses såsom en konunga-förläning (i likhet då med hvarje annan förtroendepost, derå Konungen utfärdar fullmakt). Men det borde vara genom lag stadgadt, att ingen kunde härtill utvärmnas utan alt till tjensten ega vederbörlig kompetens genom vitsordade kunskaper, skicklighet, ewhbetsvana o. s. v. Och tjensten skulle sättas i samband med folket medelst en åt menigheterna samfäldt inom hela länet tilldelad rättighet, att genom sitt val samverka med Konungen till utseende af Styresmannen (Landshböfdingen). Detta kunde exempelvis tillgå så, att de tre personer, på hvilka vid innevånarnes val de flesta rösterna föllo, bildade ett förslag, hvarinom Konungen egde att hålla sig vid utnämningen. Hvsd menigheternas valsätt beträffar, så borde naturligtvis förordnas, att rösterna ej finge beräknas för andra kandidater, än sådane, som egde den för embetet stadgade kompetensen; hvilket kunde pröfvas af någon dessa embeten i öfrigt tillhörande öfverröätt (till exempel Kammar-koliegiun), dit vallistorna insändes, för att granskas. Valberättigade kunde vara alla de personer, som i sockenstämma ega rösträtt för andra kommur-aiangelägenbeter. Man ser, att genom hela denna inrättning å ena sidan landshöfdingeembetena icke skulle blifva i saknad af chefer; likasom, å den andra, man en gång för alla kunde vara förvissad om, att dessa vigtiga embeten ej vidare skulle komma att användas till pensioner eller sinekurer — gratis personis, cum ira sed sine studiis. Vi demna derbär, om detta nu borde kallas en indragning af landshöfdingetjensterna; men säkert är det åtminstone ett borttagande af dem i deras nuvarande mering och beskaffenhet. Utom att denna förändring innebure fröet till landshöfdingetjensternas förvandlande till nyttiga och med folkets väl nära förknippade institutioner, skulle den äfven medföra en förbättring af dem i moraliskt och ekonomiskt afseende, som förtjenar att behjertas. Då landshöfdingen upphörde att vara ett slags magnat, hvars myndighet och anspråk ej grunda sig på bevisad förträtllighet i tjensten, på nyttiga arbeten och välgerningar emot länets invånare eller, ölverhufvud, på karakterens utmörkthet, på kunskaper och skicklighet, utan blott bestå i den egna dryghet, som så lätt uppkommer hos en person, bvilken tror sig ega att behandla tusentals menniskor med s. k. patriarkaliskt godtycke; så skulle, efter borttagande af all denna orimlighet, i siället ett förhållande af menskligt, varmt och sannt förtroende inträda emellan länets inbyggare och desses höfding. Den sednares aktning för menniskovil och menniskorätt skulle omedelbart motsvaras af de förres aktning för honom tillbaka. Med denna ömsesidiga aktning följde en större laglydnad och ett starkare band emellan styrande och styrda, än dem man nu söker framtvinga med konst, med magnatpomp, med skrytsamma tal, stundom äfven med hårdhet och olagliga ingrepp i den personliga friheten alt göra och låta. — Den stora orsaken, hvarföre man, under förflutna regeringar, hyst en nästan uteslutande benägenhet, att besätta landshöfdingeposterna med personer, tagne från den högre militären, ligger utan tvifvel deruti, att man ansåg lydnad för den hufvudsakliga, om ej enda dygden hos undersåtare; hvarföre män, till hvilkes tjenst det en längre tid hört att kommendera, exercera och utkräfva ovilkorlig, tanklös lydnad hos en massa krigsfolk, naturligtvis höllos för de bäste till landshöfdingar, enär de borde vara skickligast att också bibringa ett läns folkmassa en så vidt möjligt militärisk lydaktighet. Miss taget i hela detta system hvilar likväl derpå att Lydnad, i och för sig blott och bart och utar afseende på hvad som lydes, alldeles icke innefattar någon dygd, utan tvertom, om ej sjelf är en last, dock kan vara en moder till alla laster till barbari, till karakterens nedrighet, oförnufi och moralisk undergång. Det är endast Lydnaden för det goda och rätta, som utgör en dygd. Inom krigsyrket kan det i vissa fall utgöra en nöd: vändighet, att stadga blind lydnad eller hvad man der förstår med ordet disciplinp, för at med ovilkorl:ghet och erf rderlig snabbhet kun na röra folkmassor, likt machiner, på det säll och till de syften, som behöfvas för eröfrande a 2 FF et rs om