höfdingembeten utan landshköfdingar. Deremo
skola vi, för vår del, något närmare utveckla
vår alltid bysta tanke, att landet betydligen må
ste vinna på den förändringen, att landshöfdin-
garne sjelive förvandlades ifrån represen:erande
magnater Ul arbetande och verklige embelsmän;
genom hvilken förändring vår mening också tor-
de nära nog sammanfalla med Jönköpings-arti-
kelförlattarens, enär han ej beller påstår de der
embetena böra sakna Ordförande. — Det vigti-
gaste af alll vore, att länen började fullkomligt
betraktas under synpunkten af kommuner, al folk-
kretsar (at Fylken, för att upptaga det ursprung-
liga namnet); i stället för konungaförläningar, så-
som de uuder medeltidens feodalism blefvo. Dessa
kommusers eller folk-kretsars styrelser borde, för
att uppfylla sitt egentliga ändamål, de inom dem
boende menigheters bästa (i jemnbredd med me
nigheternas i de öfriga folk-kretsarne inom riket),
sättas i vida närmare förhållande till folket sjeli,
än som hittills skett. Meningen är icke, att ej
Konusgen i alla fall skulte utnämna och tillsätta
ordförauderne i dessa kommunalstyrelser, om han
ansåge detta prerogatil nödigt för sig att bibehålla;
hvadan tjeusten kunde fortfarande, men blott i
denna mening, anses såsom en konunga-förläning
(i likhet då med hvarje annan förtroendepost,
derå Konungen utfärdar fullmakt). Men det bor-
de vara genom lag stadgadt, att ingen kunde här-
till utvärmnas utan alt till tjensten ega vederbör-
lig kompetens genom vitsordade kunskaper, skick-
lighet, ewhbetsvana o. s. v. Och tjensten skulle
sättas i samband med folket medelst en åt me-
nigheterna samfäldt inom hela länet tilldelad rät-
tighet, att genom sitt val samverka med Konun-
gen till utseende af Styresmannen (Landshböfdingen).
Detta kunde exempelvis tillgå så, att de tre per-
soner, på hvilka vid innevånarnes val de flesta
rösterna föllo, bildade ett förslag, hvarinom Ko-
nungen egde att hålla sig vid utnämningen. Hvsd
menigheternas valsätt beträffar, så borde natur-
ligtvis förordnas, att rösterna ej finge beräk-
nas för andra kandidater, än sådane, som egde
den för embetet stadgade kompetensen; hvil-
ket kunde pröfvas af någon dessa embeten i
öfrigt tillhörande öfverröätt (till exempel Kam-
mar-koliegiun), dit vallistorna insändes, för att
granskas. Valberättigade kunde vara alla de per-
soner, som i sockenstämma ega rösträtt för andra
kommur-aiangelägenbeter. Man ser, att genom
hela denna inrättning å ena sidan landshöfdinge-
embetena icke skulle blifva i saknad af chefer;
likasom, å den andra, man en gång för alla kun-
de vara förvissad om, att dessa vigtiga embeten
ej vidare skulle komma att användas till pensio-
ner eller sinekurer — gratis personis, cum ira
sed sine studiis.
Vi demna derbär, om detta nu borde kallas en
indragning af landshöfdingetjensterna; men säkert
är det åtminstone ett borttagande af dem i deras
nuvarande mering och beskaffenhet.
Utom att denna förändring innebure fröet till
landshöfdingetjensternas förvandlande till nyttiga
och med folkets väl nära förknippade institutio-
ner, skulle den äfven medföra en förbättring af
dem i moraliskt och ekonomiskt afseende, som
förtjenar att behjertas.
Då landshöfdingen upphörde att vara ett slags
magnat, hvars myndighet och anspråk ej grunda
sig på bevisad förträtllighet i tjensten, på nyttiga
arbeten och välgerningar emot länets invånare
eller, ölverhufvud, på karakterens utmörkthet,
på kunskaper och skicklighet, utan blott bestå i
den egna dryghet, som så lätt uppkommer hos
en person, bvilken tror sig ega att behandla tu-
sentals menniskor med s. k. patriarkaliskt godtycke;
så skulle, efter borttagande af all denna orimlig-
het, i siället ett förhållande af menskligt, varmt
och sannt förtroende inträda emellan länets in-
byggare och desses höfding. Den sednares aktning
för menniskovil och menniskorätt skulle omedel-
bart motsvaras af de förres aktning för honom
tillbaka. Med denna ömsesidiga aktning följde
en större laglydnad och ett starkare band emellan
styrande och styrda, än dem man nu söker fram-
tvinga med konst, med magnatpomp, med skryt-
samma tal, stundom äfven med hårdhet och o-
lagliga ingrepp i den personliga friheten alt göra
och låta. — Den stora orsaken, hvarföre man, un-
der förflutna regeringar, hyst en nästan uteslu-
tande benägenhet, att besätta landshöfdingeposter-
na med personer, tagne från den högre militä-
ren, ligger utan tvifvel deruti, att man ansåg lyd-
nad för den hufvudsakliga, om ej enda dygden
hos undersåtare; hvarföre män, till hvilkes tjenst
det en längre tid hört att kommendera, exercera
och utkräfva ovilkorlig, tanklös lydnad hos en
massa krigsfolk, naturligtvis höllos för de bäste
till landshöfdingar, enär de borde vara skick-
ligast att också bibringa ett läns folkmassa
en så vidt möjligt militärisk lydaktighet. Miss
taget i hela detta system hvilar likväl derpå
att Lydnad, i och för sig blott och bart och utar
afseende på hvad som lydes, alldeles icke inne-
fattar någon dygd, utan tvertom, om ej sjelf är
en last, dock kan vara en moder till alla laster
till barbari, till karakterens nedrighet, oförnufi
och moralisk undergång. Det är endast Lydnaden
för det goda och rätta, som utgör en dygd. In-
om krigsyrket kan det i vissa fall utgöra en nöd:
vändighet, att stadga blind lydnad eller hvad
man der förstår med ordet disciplinp, för at
med ovilkorl:ghet och erf rderlig snabbhet kun
na röra folkmassor, likt machiner, på det säll
och till de syften, som behöfvas för eröfrande a
2 FF et rs om