joe vp igrt, CCKAVVIIE DAR SELL Eg AA VIARLAR Iiat
vidtager, närmare upplyser:
j S. ÅA. K.! Hos Bondeståndet vid innevarande
riksdag har riksdagsfullmäktigen J. A. Lundberg,
Juti altemnad motion, anfört: att, ehuru Vid 1828—
1850 årens riksmöte, lönen åt häradsskrifvaren i Ca-
flix fögderi blifvit bestämd till 450 rdr, denne likväl
aldrig kommit i åtnjutande af mera än 330 rdr år-
ligen; och då anledningen dertill vore okänd, men
Rikets Ständer torde inse angelägenheten deraf, att
hyad som en gäng blifvit formligen anvisadt, äfven
utginge, föreslog Lundberg, att skilnaden emellan det
belopp, hvartill ifrågavarande häradsskrifvarelön, uti
4830 års riksstat upptagits, och den mindre summa,
hvarmed densamma utfallit, måtte med 400 rdr för
hyarje år vederbörande godtgöras, samt lönen hädan-
efter utgå med det först stadgade beloppet.
Uti i anledning häraf afgifvit utlåtande, har hög-
lofl. Statsutskottet, till hvars åtgärd berörde motion
blifvit remitterad, hufvudsakligast sig yttrat, att som,
igenom det uppgifna förhällandet, besparing å ansla-
get för Norrbottens läns landsstat, sedan år 1830, år-
ligen uppstätt, och tillgång således funnes för bere-
dande af aöneförbättring, åt häradsskrifvaren i Ca-
lix fägderi, i händelse Kongl. Maj:t, vid underdånig
anmälan om förhållandet, i nåder pröfvade sådan böra
nämnde tjensteman tillgodokomma, tillstyrkte Utsk.
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Till följe häraf, vågar hos Eders Kong!. Maj:t jag
i djupaste underdånighet utbedja mig nåden, att få
framställa ofvanberörde ämne, samt i sammanhang
dermed referera den på min rätt menligt inverkande
procedur, som, i afseende på ifrågavarande lönean-
slag, gjort sig gällande.
På sätt riksdagsfullmäktigen Lundberg anfört, be-
stämdes häradsskrifvarelön i Calix fögderi, vid 1898
—1850 årens riksdag till 450 rdr, och sedan Kongl.
M:t i nåder sanktionerat Rikets St:rs sålunda fattade
beslut, uppfördes samma lön, tillika med lönen åt en
häradsskrifvare i Wermland, uti 4830 års riksstat
med 900 rdr eller 450 rdr åt hvardera. -
Att Lundbergs motion således icke åsyftat någon
löneförbättring åt häradsskrifvaren i Calix fögderi,
på sätt Statsutskottet antagit, utan endast en verk-
ställighet af hvad redan på grundlagsenlig väg blifvit
beslutadt, synes samma Utsk. hafva bordt inse, samt
följaktligen icke behandla frågan med den likgiltig-
het som nu ägt rum.
Under förutsättning att komma i åtnjutande af den
sålunda definitift bestämda lönen, tillträdde jag hä-
radsskrifvaretjensten i Calix fögderi, i följd af Eders
Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegii fullmakt af
den 47 Oktober 4829; men då lönen åt mig första
gången utanordnades efter 4830 års stat för Norr-
bottens län, erfor jag med verklig förundran, att den
blifvit upptagen blott till 350 rdr, eller jemt 100 rdr
mindre, än Rikets Ständer åt häradsskrifvaren i Ca-J
lix fögderi anslagit och Kongl. Maj:t uti nådigt bref,
som jag hade i mina händer, fastställt.
Aniedningen härtill var mig likväl okänd; och som
en allmän lönereglering ansågs omedelbart skolafölja
på samma riksdag, sökte jag icke heller utforska den-.
samma, utan lefde i den glada förhoppning, att jag, .
lika med andra häradsskrifvare, snart skulle komma
i åtnjutande af den löneförbättring, hvartill desse
tjenstemän i allmänhet ägt ojäfvade anspråk; men då
denna förhoppning icke realiserades, gjorde jag mig
omsider om förhållandet närmare underrättad, och
erfor dervid att E. K. M:s dävarande befallningshaf-
vande i Norrbottens län, på sätt dess härhos i un-
derd. bilagde skrifvelse af d. 45 April 1850, litt. C.
visar, hos E. K.-M:s och rikets statskontor hemstält,
om icke afiöningen för häradsskrifvaren i Calix fög-
pderi borde, i förhållande till den lön kronofogden
erhölle, nedsättas till belopp, motsvarande dess ve-
derlikars ordinarie lön i de andra båda fögderierne.
Att denna åtgärd från E. K. M:s befallningshaf-
vandes sida varit alldeles opåkallad, synes icke fordra
bevisning, helst E. K. M:s och R:s statskontor, enligt
hvad dess härjemte under litt. D. underd. bilågde
bref till Konungens befallningshafvande vid handen
gifver, aldrig begärt eller infordrat någon upplysning
angående beloppet af häradsskrifvarelönerne i detta
län, utan endast, i afseende på kronofogdarnes löne-
förmåner, för att, enligt Ständernes beslut, efter den-
na uppgift bestämma kronofogdens lönebelopp, och
Konungens befallningshafvande följaktligen saknat all
anledning .att ens sig om häradsskrifvarens löneför-
måner utlåta, mindre att hemställa om nedsättning
af en lön, som Konung och Ständer bestämdt, och
hvars belopp i och med detsamma var tjenstens in-
nehafvares ostridiga tillhörighet.
Paralelit med E. K. M:s Befallningshafvandes om-
förmälde beteende, framställer sig det sätt, på hvil-
ket samma Befallningshafvande sökt ernå det efter-
sträfvade målet, och de argumenter, som dervid blif-
vit gagnade. Gerna hade jag önskat undvika obe-
haget, att vidröra ämnet från denna sida; men plig-
ten emot sanningen och mig sjelf, gör det nu till en
nödvändighet.
Sedan Konungens Befallningshafvande, på sätt ske
bordt, besvarat Statskontorets ofvan åberopade skrif-
velse, har Konungens Befallningshafvande, med en i
jandskontoret af då varande landskamreraren Ferlin
uppgjord räkning öfver häradsskrifvare-lönerna i
Norrbotten, sökt visa, att desamma, i medeltal, efter
föregående fem årens markegång, icke utgjorde mera
in 204 Rdr 5 sk. 5 rst., eller sammanlagdt med
mantalsskrifnings-arfvodet, bevillnings-procenten och
debetskillingen 404 Rdr 3 sk. 3 rst., och derigenomt
kommit till den slutsats, att häradsskrifvaren i Ca-
lix fögderi, derest han komme i åtnjutande af ett
löneanslag af 450 Rdr, skulle erhälla vida större or-j
dinarie och extra ordinarie inkomst, än öfrige hä-
radsskrifvare, hvilket, efter Konungens Befallnings-
hafvandes förmenande, hvarken vore lämpligt eller
med billighet och rättvisa. öfverensstämmande, enär
desse häradsskrifvare, hvilkas göromål voro af vida
större omfattning, än häradsskrifvarens i Calix,
derigenom äfven skulle blifva förnärmade, såvida
deras inkomster ej uppgått, eller uppginge, till högre lö
belopp, än omkring 400 Rdr.
Denna slutkonst är visserligen egen i sitt slag, ty
att öfrige häradsskrifvare skulle blifva förnärmadep,
derigenom, att jag finge den lön, som blifvit mig an-
slagen, äfven om den varit större än deras, är för
nig mera än obegripligt, så vidt man ej antager, att
Ärnärmelsen har cin oröumnd ut; miscttNndogamhat Anh