klippan och Sällheten af Zt fylla det öfriga : häftets poetiska afdelning. Mot slutet har J. L. Runeberg låtit införa N: gra ord om poemet Fjalar och Saimas kriti öfver detsamma,. I den af rektor Snellman Kuopio redigerade tidningen Saima hade åtskill ga anmärkningar blifvit gjorda dels emot, de öfver (utan att vara emot) d:t Runebergska poc met Fjalar, hvilka skalden sjelf funnit sig förar låten att taga till skärskådande. MHan visar de uti, att Snellman betydligen misstagit sig om har grundmening med Fjalar, och kommer vid sam ma tillfälle in på området af den Hegelska konst kritiken, hvaruti han klandrar dennas åsigt, blan annat, a! Sofokles och särdeles af mästerstycke Antigone,. Denna Runebergska antikritik är för träflligt skrifven. Sist läsa vi en historisk uppsats af Z. Topelius: rörande den frågan: Eger Finska Folket en hi storia? Början är intressant; utredningen fängs lar läsaren genom mången ny utsigt, men slute öfverraskar honom med en paradox, som ha! verkligen icke väntat, och hvars framställand han knappt kan förklara sig. Förf. besvarar nem ligen frågan (huruvida finska folket eger en hi storia?) så, att Finlands hela tidrymd före 480! — således icke blott före svenska occupationer (1137), utsn äfven efter densamma, d. v. s. un der svenska väldet — varit förhistorisk; mer hvilket uttryck han förstår, att Finland unde hela -denna period icke haft någon egen histori: såsom sjelfständigt folk för sig; men att deremot finska folket sedan 1809 eger hvad det hittill: icke egt — en historia! Skulle således, menar förf., Finland icke efter ryska occupationen vara lika mycket bundet och influenceradi af Ryss: land, som det nånsin förut varit af Sverige? Oct om så onekligen är, hvad mera sjelfständig oci egen historia, såsom stat, kan Finland hafva at glädja sig åt efter 2809, än före detta år? Påståendet skulle innefatta en sanning, om icke Finland vore, hvad det ohjelpligen är, en provins under ryskt välde; utan blifvit unionellt förenådt med Ryssland, såsom eni och för sig sjelfständig sidostat; ungefär på samma sätt, som Norrige är förenadt med Sverige. Men kan det väl vara tänkbart, alt vår förf. mäktar hysa sådana illusioner? Han omtalar visserligen Manifestet af den 5 Juni 1808; likasom Kejs. Alexanders regentförsäkran af den 27 Mars 1809, och Kejs. Nicolai af den 24 Dec. 4825. Men med allt detta har dock Finland ingenting bättre att hugna sig åt, än Polen, Estland, Liffland och andra med Ryska riket inkorporerade landskaper och gouvernementer,. Ty Finland må heta ett Storfurstendöme i Kejsarens titel och vid vissa sociala ceremonier utan betydelse; i verkligheten är det likväl ingenting vidare än en rysk gubernijav; hvarken mer eller mindre. En helt annan fråga blir, deremot, huruvida ej, för framtiden, åt Finland genom försynens hemliga vägar kan vara beredd en hittills saknad nationalitet. Då man talar om finska folket i stort, befann sig detta under svenska tiden splittradt och ej sällan i kamp med sig sjelf, då en del (i Wiborgs län, s. k. Gamla Finland, vidare i Olonetz och en stor delaf Norra Ryssland) tillhörde ryska staten; men det öfriga Sverige. Efter 1809 har åtminstone allt finskt blifvit samladt under ena och samma spira. Härmed är ull en början vunnet, att de samtliga Finska folkens nationalitet kan blifva ;vän med sig sjelb, kan erkänna sin gemensamhet, kan i tysthet arbeta sig ihop till några dyrbara, fordna sammanbindande poetiska folkminnen. Att icke ryska regeringen skall tillåta detta utbilda sig så långt som till någon verklig politisk nationalitet för Finnarne, kan man likväl taga för alldeles afgjordt; och den, som häröfver kunde hysa några illusioner, behöfver endast åskåda Polens och Litthauens öde under de sista tiderna. Förhålla sig de finska folken så fredligt, att alldeles ingenting göres för deras mnationalitets förverkligande, så torde nog ryska regeringen lika godhetsfullt hädanefter, som hittills, låta dem bibehålla deras dröm om egen nationalitet och egen historia efter 1809; men göres minsta steg — så torde hastigt en ukas underrätta dem om nödvändigheten att vakna, d. v. s. att hädanefter hvarken begagna svenska eller finska, utan rena ryskan i alla sina nationalitetsförhandlingar. Förf. får då ändra slutet af sin uppsats, i nästa häfte af Joukahainen. Men för framtiden — säga vi ännu en gång — kan försynen på denna väg hafva beredt Finland en egendomlighet, som det icke innehaft under svenska tiden, och ännu mindre eger under den ryska. Det är en möjlighet, att under tidernas lopp ryska väldet sönderfaller, likasom fordna kolossala statshopgyttringar af sins emellan olika nationer gjort det. I sådan händelse kan det naturliga få göra sig gällande, att alla till stammen och språket samhörande folk bilda stater, hvar för sig. De äkta Moskoviterne skulle