klippan och Sällheten af Zt fylla det öfriga :
häftets poetiska afdelning.
Mot slutet har J. L. Runeberg låtit införa N:
gra ord om poemet Fjalar och Saimas kriti
öfver detsamma,. I den af rektor Snellman
Kuopio redigerade tidningen Saima hade åtskill
ga anmärkningar blifvit gjorda dels emot, de
öfver (utan att vara emot) d:t Runebergska poc
met Fjalar, hvilka skalden sjelf funnit sig förar
låten att taga till skärskådande. MHan visar de
uti, att Snellman betydligen misstagit sig om har
grundmening med Fjalar, och kommer vid sam
ma tillfälle in på området af den Hegelska konst
kritiken, hvaruti han klandrar dennas åsigt, blan
annat, a! Sofokles och särdeles af mästerstycke
Antigone,. Denna Runebergska antikritik är för
träflligt skrifven.
Sist läsa vi en historisk uppsats af Z. Topelius:
rörande den frågan: Eger Finska Folket en hi
storia? Början är intressant; utredningen fängs
lar läsaren genom mången ny utsigt, men slute
öfverraskar honom med en paradox, som ha!
verkligen icke väntat, och hvars framställand
han knappt kan förklara sig. Förf. besvarar nem
ligen frågan (huruvida finska folket eger en hi
storia?) så, att Finlands hela tidrymd före 480!
— således icke blott före svenska occupationer
(1137), utsn äfven efter densamma, d. v. s. un
der svenska väldet — varit förhistorisk; mer
hvilket uttryck han förstår, att Finland unde
hela -denna period icke haft någon egen histori:
såsom sjelfständigt folk för sig; men att deremot
finska folket sedan 1809 eger hvad det hittill:
icke egt — en historia! Skulle således, menar
förf., Finland icke efter ryska occupationen vara
lika mycket bundet och influenceradi af Ryss:
land, som det nånsin förut varit af Sverige? Oct
om så onekligen är, hvad mera sjelfständig oci
egen historia, såsom stat, kan Finland hafva at
glädja sig åt efter 2809, än före detta år? På-
ståendet skulle innefatta en sanning, om icke Fin-
land vore, hvad det ohjelpligen är, en provins
under ryskt välde; utan blifvit unionellt förenådt
med Ryssland, såsom eni och för sig sjelfständig
sidostat; ungefär på samma sätt, som Norrige är
förenadt med Sverige. Men kan det väl vara
tänkbart, alt vår förf. mäktar hysa sådana illu-
sioner? Han omtalar visserligen Manifestet af
den 5 Juni 1808; likasom Kejs. Alexanders re-
gentförsäkran af den 27 Mars 1809, och Kejs. Ni-
colai af den 24 Dec. 4825. Men med allt detta
har dock Finland ingenting bättre att hugna sig
åt, än Polen, Estland, Liffland och andra med
Ryska riket inkorporerade landskaper och gou-
vernementer,. Ty Finland må heta ett Stor-
furstendöme i Kejsarens titel och vid vissa so-
ciala ceremonier utan betydelse; i verkligheten
är det likväl ingenting vidare än en rysk gu-
bernijav; hvarken mer eller mindre.
En helt annan fråga blir, deremot, huruvida
ej, för framtiden, åt Finland genom försynens
hemliga vägar kan vara beredd en hittills saknad
nationalitet. Då man talar om finska folket i
stort, befann sig detta under svenska tiden split-
tradt och ej sällan i kamp med sig sjelf, då en
del (i Wiborgs län, s. k. Gamla Finland, vidare
i Olonetz och en stor delaf Norra Ryssland) till-
hörde ryska staten; men det öfriga Sverige. Ef-
ter 1809 har åtminstone allt finskt blifvit sam-
ladt under ena och samma spira. Härmed är ull
en början vunnet, att de samtliga Finska folkens
nationalitet kan blifva ;vän med sig sjelb, kan
erkänna sin gemensamhet, kan i tysthet arbeta
sig ihop till några dyrbara, fordna sammanbin-
dande poetiska folkminnen. Att icke ryska re-
geringen skall tillåta detta utbilda sig så långt
som till någon verklig politisk nationalitet för
Finnarne, kan man likväl taga för alldeles af-
gjordt; och den, som häröfver kunde hysa några
illusioner, behöfver endast åskåda Polens och Lit-
thauens öde under de sista tiderna. Förhålla sig
de finska folken så fredligt, att alldeles ingenting
göres för deras mnationalitets förverkligande, så
torde nog ryska regeringen lika godhetsfullt hä-
danefter, som hittills, låta dem bibehålla deras
dröm om egen nationalitet och egen historia ef-
ter 1809; men göres minsta steg — så torde ha-
stigt en ukas underrätta dem om nödvändigheten
att vakna, d. v. s. att hädanefter hvarken be-
gagna svenska eller finska, utan rena ryskan i
alla sina nationalitetsförhandlingar. Förf. får då
ändra slutet af sin uppsats, i nästa häfte af Jou-
kahainen.
Men för framtiden — säga vi ännu en gång
— kan försynen på denna väg hafva beredt Fin-
land en egendomlighet, som det icke innehaft
under svenska tiden, och ännu mindre eger un-
der den ryska. Det är en möjlighet, att under
tidernas lopp ryska väldet sönderfaller, likasom
fordna kolossala statshopgyttringar af sins emel-
lan olika nationer gjort det. I sådan händelse
kan det naturliga få göra sig gällande, att alla
till stammen och språket samhörande folk bilda
stater, hvar för sig. De äkta Moskoviterne skulle