EE ense OS Sena runsten nat ENSAM SN
Se
raren hos prinsen började oroa sig för sin kung-
lige discipel.
Man må bedöma den olycklige monarken med
all möjlig stränghet, men fråntaga honom kan
man ej, så vida rättvisan får afgifva domen, att
han var en man med många förträffliga egen-ka-
per; ty grunden var god, ehuru byggnaden, som
sedermera uppfördes på den, icke motsvarade
underlaget, Det genohgår Gustafs bela lif en
rällv!Sa, som är högst lofvärd, äfven der den ej
begrep att rätta sig efter omständigheternas kraf.
Att han ej förstod att afvika från den bonom
antagna hederns väg, för alt förlora sig eller kom-
ma fram på statsklokhetens OCh intrigernas smyg-
stigar, att han ingenting ville vinna på sannin-
gens bekostnad, att han lefde och föll tör en ide,
som hans öfvertygelse trodde vara den förnufts-
enligaste, att han aldrig kunde förmå sig att ombyta
karakter, för dagen, utan blef sin naturliga tro-
en allt igenom, detta och mycket annat väcker
ett lifligt intresse för hans enskildta person. Man
skulle derföre kunna säga: att hans dygder som
menniska — blefvo orsaken till hans fel som re-
gent.
Hvad som åter felades Gustaf Adolf, det var,
uti ett sammanfattadt uttryck, harmoni med sig
sjelf. Denna brist gjorde honom ofta löjlig i verl-
dens ögon, och ingen olycka är större för en mo-
nark. Så t. ex. var han född poitron, ehuru ban
sjelf inbillade sig skapad att på stridens fält till-
kämpa sig de odödligaste lagrar. Denna frånva-
rande sjelikännedom invecklade honom i äfven-
tyr, der ban ännu tydligare shul!e ådagalägga sitt
utblottade tillstånd på allt, som utvisar hjelten,
för att få samma gång låta fienden veta hur li-