EE ense OS Sena runsten nat ENSAM SN Se raren hos prinsen började oroa sig för sin kunglige discipel. Man må bedöma den olycklige monarken med all möjlig stränghet, men fråntaga honom kan man ej, så vida rättvisan får afgifva domen, att han var en man med många förträffliga egen-kaper; ty grunden var god, ehuru byggnaden, som sedermera uppfördes på den, icke motsvarade underlaget, Det genohgår Gustafs bela lif en rällv!Sa, som är högst lofvärd, äfven der den ej begrep att rätta sig efter omständigheternas kraf. Att han ej förstod att afvika från den bonom antagna hederns väg, för alt förlora sig eller komma fram på statsklokhetens OCh intrigernas smygstigar, att han ingenting ville vinna på sanningens bekostnad, att han lefde och föll tör en ide, som hans öfvertygelse trodde vara den förnuftsenligaste, att han aldrig kunde förmå sig att ombyta karakter, för dagen, utan blef sin naturliga troen allt igenom, detta och mycket annat väcker ett lifligt intresse för hans enskildta person. Man skulle derföre kunna säga: att hans dygder som menniska — blefvo orsaken till hans fel som regent. Hvad som åter felades Gustaf Adolf, det var, uti ett sammanfattadt uttryck, harmoni med sig sjelf. Denna brist gjorde honom ofta löjlig i verldens ögon, och ingen olycka är större för en monark. Så t. ex. var han född poitron, ehuru ban sjelf inbillade sig skapad att på stridens fält tillkämpa sig de odödligaste lagrar. Denna frånvarande sjelikännedom invecklade honom i äfventyr, der ban ännu tydligare shul!e ådagalägga sitt utblottade tillstånd på allt, som utvisar hjelten, för att få samma gång låta fienden veta hur li