ett påfyldt glas högt framför sig och betrakta
det med jovialiskt lystna blickar. Figurens an
letsdrag, min och ställning sammanstämma, jemt
bisakerna, till ett oändligen trefligt helt. — E!
icke mindre treflig, fastän helt, annan sinnesstäm
ning råder emellan flickan. som läser, och gub
ben som afhör henne (JM 84); gubben lyssn
med välvilja på den unga föreläsarinnan, som
bortläggande boken för ett ögonblick, lutar si
med barnslig tillgifvenbet emot hans hand. —
För öfrigt återfinner man i dessa Hr Wahlbom
genremålningar samma sjelfstöndighet och samm:
mancer, hvarom vi förut baft tillfälle nämna vi
omförmälandet af bans På denna exposition före
kommande historiska tafla.
Hr Ringdahl tycks en gång för alla ba utset
barnverlden, dess tidsfördrif, sorger och små äf
ventyr, till mål för sin konst; det är också et
rikt fält, owttömligt på nyheter och omvexling
för den som, l:kt honom, förstår att skörda det
men detta är icke lätt. Hos genremålaren for.
dras här den visst icke allmänna artistiska för
mågan att i en blink uppfatta det karakteristisk
i urbildernas ställningar och uppsyn; det vore få-
fängt att för någonting så rörligt och flygtigt be
gagna modell; huru sådana försök utfalla, äfven
för annars talangfulla konstnärer, märker mean
alltför väl på de tvungna och stela ställningar
och miner, som så ofta förekomma hos barn; or-
trätter, när man velat gruppera dem i hel figur
och visa dem i handling sinsemellan. Ett helt
annat lif, så i ställningar som anletsuttryck, råder
hos de af Hr Ringdahl framställda barn som
leka blindbock (M 83) och hos gossen som vi-
sar en apa för en grupp barn (MM 86). Hr
Ringdahl är imedlertid mera utmörkt som kom-
positör och tecknare, än SOM målare; motsvara-
des detta af en lika stor färdighet i behandlingen
af färgorna och oljmålningens alla utvägar, så skulle
dessa små oskuldsbilder med skäl kunna räknas
bland dyrbarare kabinettsstycken. Men om vi ej
missminna oss, äro dessa begge taflor blott den an-
dra och tredje i Ordningen, med hvilka Hr Ring-
dahl uppträdt som egentlig målare; man har så-
ledes att hoppas mera för framtiden.
Hr Egron Lundgren, som nu vistas i Italien,
bjuder oss åter på scener derifrån: men, åtmin-
stone till en del, på mindre bekanta. JM 93 fö-
reståller Neapol:tanska fiskare — bruna, half-
nakna lazar nfigurer — som rott några högtids-
klädda landtflickor öfver till en långgrund strand,
vid Ischia, som det tycks (man ser Vesuvius
längst bort till venster i bakgrunden, på andra
sidan vattnet) och nu bära dem från båten i land.
Anletsdragen hos hela sällskapet, men i synner-
het hos roddarne och deras i blotta linnet be-
fintliga barn, äro påtagligen helt andra, än man
är van att se i genrebilder från Tivoli, Albano,
0. s. v.; man finner att konstnärn bållit sig tro-
get vid nationalkarakteren. Himmel och vatten
ha äfven en ovanlig karakter: deras färg är ljus-
gul, nästan hvit, och blott längst bort öfver ber-
en, vid den motsatta stranden, hvilar en svag
blå skiftning. Man märker att atmosferen är
prännande het; men en sådan luftfärg måste än-
då förefalla otrolig för en nordbo, om han ej nå-
gon rång befunnit sig på flygsandshedarne i Skå-
ne, i Juli, sedan torka och solrök herrskati flera
veckor; då kan man äfven hos oss öfvertyga sig.
att en dylik luftperspektif som denna har full
sanning. JM 94 en Italiensk bordfamilj, äfven
från södra Italien och JM 95 en Romersk d:o
skilja sig märkbart ifrån hvarandra både genom
figurernas anletsdrag och drägter, samt jord och
luft; men i det lefvsnde, raska framställningssät-
tet, i anordningen, teckningen, uttrycket, kolori-
ten och deras sammansmältning till en gemensam
effekt, röjer sig den konstmessiga behandlingen li-
ka fullkomligt.
Flera konstnärer och konstälskare, som icke
tillhöra akademien, ha äfven genremålningar ut-
ställda På denna exposition. Bland sådana ser
man en Socur de Charite (M 4100) af Hr B:u-
sewitz, en naif och älsklig bild af undergifvenhet
hos den sjuke, och af innerlig fromhet hos barm-
hertighetssystern som, sittande bredvid hans sänv,
läser för honom, ur en bok. Man behöfver knappt
den betecknande hänvisningen genom krusifixet,
som den suke kysser, för att veta att det är en
andlig bok; nunnans blick och uppsyn sku!le säsa
detsamma ändå. Målningen bländar ej med nå-
gra ovanliga effekter, hvilket kanske skulle stört
det enkla och högtidliga intrycket af scenen:
men den svarar fullkomligt emot den goda teck-
ningen. — Ett lika förmånligt omdöme frukta vi
att svårligen någon kan fälla öfver den andra taf-
lan (JF 104) af Hr Brusewitz: En moder som:
badat sitt barn; den har nåvonting vidrigt både;
i figurer, landskap och kolorit. Alltsammans tycks
vara måladt omedelbart efter naturen; men detj
är hvad Ebrenswärd skulle utan all tvekan kal-
Jat en ful natur. Luften är stålblå och höstlig,
hvilket i Och för sig sjelf gör ett oangenämt in-
tryck vid tankan på ett bad; landskapet visar
en inskränkt däld, begränsad af en närbelägen
kulle, framför hvilken en bäck eller ett smalt
sund kröker sig kring en slät udde, som jemte!
vattnet utgör förgrunden. På udden har modren!
bossen RER
Ena