ett påfyldt glas högt framför sig och betrakta det med jovialiskt lystna blickar. Figurens an letsdrag, min och ställning sammanstämma, jemt bisakerna, till ett oändligen trefligt helt. — E! icke mindre treflig, fastän helt, annan sinnesstäm ning råder emellan flickan. som läser, och gub ben som afhör henne (JM 84); gubben lyssn med välvilja på den unga föreläsarinnan, som bortläggande boken för ett ögonblick, lutar si med barnslig tillgifvenbet emot hans hand. — För öfrigt återfinner man i dessa Hr Wahlbom genremålningar samma sjelfstöndighet och samm: mancer, hvarom vi förut baft tillfälle nämna vi omförmälandet af bans På denna exposition före kommande historiska tafla. Hr Ringdahl tycks en gång för alla ba utset barnverlden, dess tidsfördrif, sorger och små äf ventyr, till mål för sin konst; det är också et rikt fält, owttömligt på nyheter och omvexling för den som, l:kt honom, förstår att skörda det men detta är icke lätt. Hos genremålaren for. dras här den visst icke allmänna artistiska för mågan att i en blink uppfatta det karakteristisk i urbildernas ställningar och uppsyn; det vore fåfängt att för någonting så rörligt och flygtigt be gagna modell; huru sådana försök utfalla, äfven för annars talangfulla konstnärer, märker mean alltför väl på de tvungna och stela ställningar och miner, som så ofta förekomma hos barn; orträtter, när man velat gruppera dem i hel figur och visa dem i handling sinsemellan. Ett helt annat lif, så i ställningar som anletsuttryck, råder hos de af Hr Ringdahl framställda barn som leka blindbock (M 83) och hos gossen som visar en apa för en grupp barn (MM 86). Hr Ringdahl är imedlertid mera utmörkt som kompositör och tecknare, än SOM målare; motsvarades detta af en lika stor färdighet i behandlingen af färgorna och oljmålningens alla utvägar, så skulle dessa små oskuldsbilder med skäl kunna räknas bland dyrbarare kabinettsstycken. Men om vi ej missminna oss, äro dessa begge taflor blott den andra och tredje i Ordningen, med hvilka Hr Ringdahl uppträdt som egentlig målare; man har således att hoppas mera för framtiden. Hr Egron Lundgren, som nu vistas i Italien, bjuder oss åter på scener derifrån: men, åtminstone till en del, på mindre bekanta. JM 93 föreståller Neapol:tanska fiskare — bruna, halfnakna lazar nfigurer — som rott några högtidsklädda landtflickor öfver till en långgrund strand, vid Ischia, som det tycks (man ser Vesuvius längst bort till venster i bakgrunden, på andra sidan vattnet) och nu bära dem från båten i land. Anletsdragen hos hela sällskapet, men i synnerhet hos roddarne och deras i blotta linnet befintliga barn, äro påtagligen helt andra, än man är van att se i genrebilder från Tivoli, Albano, 0. s. v.; man finner att konstnärn bållit sig troget vid nationalkarakteren. Himmel och vatten ha äfven en ovanlig karakter: deras färg är ljusgul, nästan hvit, och blott längst bort öfver beren, vid den motsatta stranden, hvilar en svag blå skiftning. Man märker att atmosferen är prännande het; men en sådan luftfärg måste ändå förefalla otrolig för en nordbo, om han ej någon rång befunnit sig på flygsandshedarne i Skåne, i Juli, sedan torka och solrök herrskati flera veckor; då kan man äfven hos oss öfvertyga sig. att en dylik luftperspektif som denna har full sanning. JM 94 en Italiensk bordfamilj, äfven från södra Italien och JM 95 en Romersk d:o skilja sig märkbart ifrån hvarandra både genom figurernas anletsdrag och drägter, samt jord och luft; men i det lefvsnde, raska framställningssättet, i anordningen, teckningen, uttrycket, koloriten och deras sammansmältning till en gemensam effekt, röjer sig den konstmessiga behandlingen lika fullkomligt. Flera konstnärer och konstälskare, som icke tillhöra akademien, ha äfven genremålningar utställda På denna exposition. Bland sådana ser man en Socur de Charite (M 4100) af Hr B:usewitz, en naif och älsklig bild af undergifvenhet hos den sjuke, och af innerlig fromhet hos barmhertighetssystern som, sittande bredvid hans sänv, läser för honom, ur en bok. Man behöfver knappt den betecknande hänvisningen genom krusifixet, som den suke kysser, för att veta att det är en andlig bok; nunnans blick och uppsyn sku!le säsa detsamma ändå. Målningen bländar ej med några ovanliga effekter, hvilket kanske skulle stört det enkla och högtidliga intrycket af scenen: men den svarar fullkomligt emot den goda teckningen. — Ett lika förmånligt omdöme frukta vi att svårligen någon kan fälla öfver den andra taflan (JF 104) af Hr Brusewitz: En moder som: badat sitt barn; den har nåvonting vidrigt både; i figurer, landskap och kolorit. Alltsammans tycks vara måladt omedelbart efter naturen; men detj är hvad Ebrenswärd skulle utan all tvekan kalJat en ful natur. Luften är stålblå och höstlig, hvilket i Och för sig sjelf gör ett oangenämt intryck vid tankan på ett bad; landskapet visar en inskränkt däld, begränsad af en närbelägen kulle, framför hvilken en bäck eller ett smalt sund kröker sig kring en slät udde, som jemte! vattnet utgör förgrunden. På udden har modren! bossen RER Ena