störta öfver hvarandra. Hvilken sku!le i sådant
fall blifva Frankrikes roll? Ar 18530 herrskade
hos oss en våldsamt glödande, hvarje motstånd
förhatande, tygellöst framåt trängande opinion.
Frankrike skulle öfverallt ställa sig i spetsen för
utbrytande insurrektioner; det skulle till och med
framkalla uppresningar och göra sig ansvarigt för
utgången af revolutionära företag. Hade man
följt denna opinion, så hade man ock nödgats
återbegynna den förskräckliga kamp, som varat
från 4792 till 48435. Elden var lätt att tända,
men omfånget af dess häriningar icke beräkne-
ligt. Frankrike bar motstått frestelsen, och det
har gjort väl deri. Nu har en reaktion uppstått:
länge var man beredd att inblanda sig ötverallt;
nu råder den motsatta meningen, man vill endast
blifva för sig. Efter denna nya opinion skall
Frankrike, afundsamt och utan medlidande, vaka
för Europas status quo, ovilkorligt afsäga sig sina
fordna omvältnings-idger, och blott trakta efter
att bibehålla den bestående ordningen, af hvad
natur denna ock må vara. Om det någorstädes
kom till en folkrörelse, till ett pronuntiamento
(öppen opinionsförklaring emot det bestående), så
måste Frankrike utan betänkande eller dröjsmål
förklara sig deremot, ja, det måste verka emot,
om ej alltid med vapen, likväl genom sin iufly-
telse. Med ett ord, Frankrike, sedan det gjort
två revolutioner, måste nu, otvifvelaktigt för att
försona dem, anse alla revolutioner för uppres-
ningar emot den bestående statsmakten och i
tanka och handling sluta sig till dem, som er-
känna den politiska trosläran: uppresning är al-
drig tillåtlig.. Låtom oss upplysa denna tanka
genom ett exempel. Då icke längesedan Schweit-
zer-oroligheterna kommo på tal i deputerade-
kammaren lät Thiers, i trots af sitt förklarande,
att hvarken åsyfta något försvar för Luzernarne
eller friskarorna, under debatiens ifver sig hän-
föras till den anmärkningen: Ofverdrift mot öf-
verdrift, skulle jag fördraga den, som vore mitt
eget partis, och derföre i det ifrågavarande fallet
helst se om friskarorna segrat. Orden vore tem-
ligen afvägda, men likväl hafva de på vissa håll
uppväckt förvåning och utbredt förskräckelse.
Huru? En för detta utrikesminister önskar helt
högt en gynnande utgång för en upprorisk rö-
relse: hvilken oordning! Hvilken förargelse? Jag
vill icke fråga de passionerade amatörer af sta-
tus quo och legaliteten för hvem deras sympa-
thier voro, då Prim i Juni 14843 uppviglade Ca-
talonien mot Espartero. Men derom bör man
likväl erina, att för några år sedan var regerings-
makten i Luzern i det liberala partiers händer,
och att det: ultramontanska partiet endast genom
en insurrektion kommit till styrelsen. Tror man,
att Österrike då har afbållit sig ifrån att önska
seger åt Jesuitervännerna? Man bör ej med af-
sigt låta sig förvillas: af de två opinionerna, som
strida om herraväldet öfver verlden, har den ena
vändt sina blickar på Osterrike och Ryssland,
den andra på Frankrike. Skall Frankrike ännu
en gång afsäga sig dessa elementer till styrka?
Skall Frankrike låta taga från sig äfven denna
sista återstod af makt? Man torde nog försöka
att bringa det derhän; men skall det lyckas?
Frankrike, som icke medgifver att man inblan-
dar sig i dess inre angelägenheter, skall äfven
iakttaga detta återhåll, som det sjelf fordrar, emot
de andra staterna. Man skall derföre aldrig finna
det konspirerande och intrigerande emot de be-
stående regeringarne, isynnerhet icke emot dem,
med hvilka det är i fredliga relationer; — men
den dag, då Italien allvarligen uppstår, för att
återeröfra sin sjelfständighet, eller Tyskland, för
att återvinna sin frihet — den dagen då på ett
kraftfullt. sätt frågan väcktes emellan envälds-
principen och den liberala, skulle Frankrike icke
begå den nedrigheten att förneka sig sjelf och al-
svärja sin politiska tro. Då våra statsmän, för
att vinna främmande hofs välvilja, tänka eller
säga motsatsen, så är detta endast bländverk eller
hyckleri. Ännu en gång vare det sågdt: Frank-
rike vet, att revolutionerna låta dyrt betala det
goda de åstadkomma; det skall derföre aldrig
framkalla en blodig strids ovissa utgång; men är
en gång tvisten kommen till utbrott, så är Frank-
rikes val på förhand bestämdt; det vet hvilken
sida den har att föredraga.. Så mycket hvad
Frankrike angår.
Hvad Englands ställning beträffar, så är den
mera invecklad, och dess bana är icke så tydligt
utmärkt. England har sedan femtio år tillbaka,
alltefter de farhågor det hyst, de intressen som
det ansett hotade, de ministrar som varit vid
statsrodret, ömsom tagit parti för envåldsprinci-
pen och friheten. Frankrike kan åtminstone al-
drig förgäta, hvilken roll England år 1793 spe-
lade i den kontra-revolutionära koalitionen. Nu
kan mycket låta hoppas, att det skall mera när-
ma sig åt den liberala principen, om endast dess
handelsintressen icke skulle deraf alltför mycket
lida. Jag vet, att man kallar denna åsigt illuso-
risk; man påstår, att om ett opinionskrig utbröt,
skulle mellan Frankrike, i spetsen för Europas
demokrati samt England, aristokratiens hufvud,
snarare uppstå strid än sympati. Detta skulle
vara sannt, om i vår tid den brittiska aristokra-
tien, liksom fordom den venetianska, vore fri
från all kontroll och kunde röra sig efter god-
tycke. Men nu är det ej så. Engelska aristo-
kratien regerade före reformbillen, och regerar
ännu i dag; men under ett vilkor: den måste sko-
na och vörda den allmänna opinionen, ja till och
med stundom smickra den. I Eneland. liksom