störta öfver hvarandra. Hvilken sku!le i sådant fall blifva Frankrikes roll? Ar 18530 herrskade hos oss en våldsamt glödande, hvarje motstånd förhatande, tygellöst framåt trängande opinion. Frankrike skulle öfverallt ställa sig i spetsen för utbrytande insurrektioner; det skulle till och med framkalla uppresningar och göra sig ansvarigt för utgången af revolutionära företag. Hade man följt denna opinion, så hade man ock nödgats återbegynna den förskräckliga kamp, som varat från 4792 till 48435. Elden var lätt att tända, men omfånget af dess häriningar icke beräkneligt. Frankrike bar motstått frestelsen, och det har gjort väl deri. Nu har en reaktion uppstått: länge var man beredd att inblanda sig ötverallt; nu råder den motsatta meningen, man vill endast blifva för sig. Efter denna nya opinion skall Frankrike, afundsamt och utan medlidande, vaka för Europas status quo, ovilkorligt afsäga sig sina fordna omvältnings-idger, och blott trakta efter att bibehålla den bestående ordningen, af hvad natur denna ock må vara. Om det någorstädes kom till en folkrörelse, till ett pronuntiamento (öppen opinionsförklaring emot det bestående), så måste Frankrike utan betänkande eller dröjsmål förklara sig deremot, ja, det måste verka emot, om ej alltid med vapen, likväl genom sin iuflytelse. Med ett ord, Frankrike, sedan det gjort två revolutioner, måste nu, otvifvelaktigt för att försona dem, anse alla revolutioner för uppresningar emot den bestående statsmakten och i tanka och handling sluta sig till dem, som erkänna den politiska trosläran: uppresning är aldrig tillåtlig.. Låtom oss upplysa denna tanka genom ett exempel. Då icke längesedan Schweitzer-oroligheterna kommo på tal i deputeradekammaren lät Thiers, i trots af sitt förklarande, att hvarken åsyfta något försvar för Luzernarne eller friskarorna, under debatiens ifver sig hänföras till den anmärkningen: Ofverdrift mot öfverdrift, skulle jag fördraga den, som vore mitt eget partis, och derföre i det ifrågavarande fallet helst se om friskarorna segrat. Orden vore temligen afvägda, men likväl hafva de på vissa håll uppväckt förvåning och utbredt förskräckelse. Huru? En för detta utrikesminister önskar helt högt en gynnande utgång för en upprorisk rörelse: hvilken oordning! Hvilken förargelse? Jag vill icke fråga de passionerade amatörer af status quo och legaliteten för hvem deras sympathier voro, då Prim i Juni 14843 uppviglade Catalonien mot Espartero. Men derom bör man likväl erina, att för några år sedan var regeringsmakten i Luzern i det liberala partiers händer, och att det: ultramontanska partiet endast genom en insurrektion kommit till styrelsen. Tror man, att Österrike då har afbållit sig ifrån att önska seger åt Jesuitervännerna? Man bör ej med afsigt låta sig förvillas: af de två opinionerna, som strida om herraväldet öfver verlden, har den ena vändt sina blickar på Osterrike och Ryssland, den andra på Frankrike. Skall Frankrike ännu en gång afsäga sig dessa elementer till styrka? Skall Frankrike låta taga från sig äfven denna sista återstod af makt? Man torde nog försöka att bringa det derhän; men skall det lyckas? Frankrike, som icke medgifver att man inblandar sig i dess inre angelägenheter, skall äfven iakttaga detta återhåll, som det sjelf fordrar, emot de andra staterna. Man skall derföre aldrig finna det konspirerande och intrigerande emot de bestående regeringarne, isynnerhet icke emot dem, med hvilka det är i fredliga relationer; — men den dag, då Italien allvarligen uppstår, för att återeröfra sin sjelfständighet, eller Tyskland, för att återvinna sin frihet — den dagen då på ett kraftfullt. sätt frågan väcktes emellan enväldsprincipen och den liberala, skulle Frankrike icke begå den nedrigheten att förneka sig sjelf och alsvärja sin politiska tro. Då våra statsmän, för att vinna främmande hofs välvilja, tänka eller säga motsatsen, så är detta endast bländverk eller hyckleri. Ännu en gång vare det sågdt: Frankrike vet, att revolutionerna låta dyrt betala det goda de åstadkomma; det skall derföre aldrig framkalla en blodig strids ovissa utgång; men är en gång tvisten kommen till utbrott, så är Frankrikes val på förhand bestämdt; det vet hvilken sida den har att föredraga.. Så mycket hvad Frankrike angår. Hvad Englands ställning beträffar, så är den mera invecklad, och dess bana är icke så tydligt utmärkt. England har sedan femtio år tillbaka, alltefter de farhågor det hyst, de intressen som det ansett hotade, de ministrar som varit vid statsrodret, ömsom tagit parti för envåldsprincipen och friheten. Frankrike kan åtminstone aldrig förgäta, hvilken roll England år 1793 spelade i den kontra-revolutionära koalitionen. Nu kan mycket låta hoppas, att det skall mera närma sig åt den liberala principen, om endast dess handelsintressen icke skulle deraf alltför mycket lida. Jag vet, att man kallar denna åsigt illusorisk; man påstår, att om ett opinionskrig utbröt, skulle mellan Frankrike, i spetsen för Europas demokrati samt England, aristokratiens hufvud, snarare uppstå strid än sympati. Detta skulle vara sannt, om i vår tid den brittiska aristokratien, liksom fordom den venetianska, vore fri från all kontroll och kunde röra sig efter godtycke. Men nu är det ej så. Engelska aristokratien regerade före reformbillen, och regerar ännu i dag; men under ett vilkor: den måste skona och vörda den allmänna opinionen, ja till och med stundom smickra den. I Eneland. liksom