oäkta barnen lida oskyldigt, dä de komma att sakna
arf. Jag frågar, om en saknad af arf är att kalla
ett lidande, ett straff. Tusen, tusen äkta födde barn
få ingen skilling i arf; icke kunna de derföre sägas
vara lidande eller straffas. Ett vida större ondt än
arflöshet, är saknad af rättighet att tillhöra en fa-
milj. Detta större onda kan man icke afhjelpa; der-
igenom att man afhulpit det mindre, som har sin rot
i det större, har man icke åstadkommit någon betyd-
lig hjelp.
Man har talt om den orättvisa, som begås mot de
oskyldiga barnen, i det att de icke få ärfva sin mo-
der. Hafva de mindre naturlig rätt att ärfva fader,
än att ärfva moder? Jag ser icke hvarföre. Man
är dock ense derom, att de ej kunna ärfva fader.
Man vill således blott göra dem en half rättvisa.
Men att en half rättvisa är ingen, behöfver jag ej i
detta högv. Stånd anmärka. Vill man vara konse-
qvent, skall man låta dem ärfva ej mindre fader än
moder, och dermed har man förvirrat hela den krist-
liga familjordningen. Man invände ej att fader är
mindre känd än moder. I våra dagar blifver oblyg-
heten hos fäder att erkänna oäkta barn allt större,
och mödrars rätt att fördölja sig är af lag medgifven.
Jag ser icke heller att oäkta barn vunne rätt myc-
ket genom den nya laghestämmelsen. Qvinnor af
den fattigare och lägre klassen, som föda oäkta barn,
hafva intet att lemna barnen i arf. Förmögnare
qvinnor begagna sin rätt att okända föda barn. Men
om arfsrätt efter en okänd qvinna kan svårligen frå-
ga uppstä. Äfven från denna sida finner jag gagnet
af lagförändringen vara obetydligt.
Jag måste alitså vidblifva mitt yrkande af bifall
till höglofl. Lagutskottets betänkande, som afstyrker
motionen.
Domprosten HWASSER yttrade, att han, för att
få den orättvisa lag afskaffad, hvarom nu handlades.
redan vid 1828 ärs riksdag afgifvit en motion, der-
till närmast förantedd af en tragisk händelse, hvil-
keh kunde betraktas som ett exempel på huru långt
lagens stränghet i detta fall kan drifva. Domprosten
anhöll att, såsom ett uttryck af sina åsigter i äm-
net, få uppläsa denna motion ); någon ändring vore :
väl icke att vänta af en återremiss af betänkandet;
men att hafva yrkat en sådan, borde ej heller illa
uttydas.
Doktor STENHAMMAR: Då diskussionen föran-
leder att votering förestår, anser jag för mig sjelf
angeläget förklara, att jag instämmer med doktor
Reuterdahl och prosten Almqvist. Den siste talaren
har ännu mer stadgat min öfvertygelse genom upp-
läsandet af sin motion; ty i denna motion antydes
bestämdt, att arfsrätt äfven efter fadren skulle böra
betraktas såsom oäkta barns rättighet, om endast fa-
dren kunde påträffas. Genom det nu ifrågasattal.
steget skulle man alltså ovilkorligen komma till an-
dra; och då hade man, såsom prosten Almqvist an-
tydt, uppenbart sanktionerat det-går-an-systemet.
Diskussionen förklarades härmed slutad; och, efter
anställd votering, befunnos rösterna hafva utfallit
med 23 Ja och 41 Nej; till följd hvaraf LagUtskot-
tets ifrägavarande betänkande JM 17 var af Ståndet
bifallet.
) Presteståndets protokoll, är 1828, Band. I. sid.
4
364: — Bland menskliga varelser finnas knappt
v a av a s
nägra mera värnlösa, mera vanlottade, mera vär-
diga föremål för medlidandet, än de barn, som
äro frukter af förbjuden kärlek. De känna sällan
uppholvet till deras tillvarelse, och om de ock
veta eller gissa dess namn, är deras barnarätt dock
ringa eller ingen. De hafva åtminstone sällan nå-
gon far, som frågar efter dem. Deras antal till-
växer med tidehvarfvets tilltagande lättsinnighet
och sedeförderf. De lida, i ordets egentliga me-
ning, för föräldrarnes synder. I värt fosterland
saknas väl icke inrättningar, hvilkas välgörande
syftemål är att lindra deras beklagansvärda lott
och bidraga till deras underhåll och uppfostran.
Sådana inrättningar äro isynnerhet behöfliga i huf-
vudstaden och större städer, der antalet af oäkta
barn är proportionsvis större, der de ofta likasom
af moderlifvet kastas i främmande armar, förskjut-
s
— MS mm Am m-— s
ne af mödrar, som, qväfvande all moderlig känsla,
anse för en lycka att dölja sina namn och sin van-
ära. På landsbygden åter måste de usla, förförda
qvinnor blifva upptäckta; der tvingas de att sjelf-
ve taga närmaste omvärdnad om de späda alkom-
lingar, som äro vittnen till deras förbrytelser;
men äro de stackars barnen derföre mindre o-
lyckliga? De blifva oftast vanvårdade, dels ge-
nom mödrarnes verkliga fattigdom, dels genom
kallnad -moderskärlek. Omgifven med blygd och
förakt, hatad och tadlad af anförvandter, ser den
felande modren i sitt foster sin lefnads hela olyc-
ka; och så kan den naturliga känslan döfvas ända
derhän, att det oskyldiga barnet faller offer för
modershanden — en ogerning, okänd bland de
grymmaste djurslägter, men tecknad med blod på
mensklighetens brottlista. Man påstår, att genom
mindre stränghet i omdömet och mildare eller rät-
tare öfverseende författningar det sistnämnda rys-
liga onda till en del förekommits och skall före-
kommas, Detta vore önskligt, ehuru sedligheten
i allmänhet icke vinner på dylika mildhetsprinci-
per; och de olyckliga barnens öde blir derigenom l.
föga mildradt, mer än att de kanske få behålla
det usla lif, de hafva att framsläpa. Jag medgif-
ver visserligen att genom Barnhus i städerna och
utvidgad fattigvård på landet värnlösheten finner
ett skydd emot förtrycket och nöden, samt att,
genom träffade uppfostringsanstalter, undervisning
och bildning af. den fattigaste kan vinnas; men
oäkta barnen äro likväl ganska vanlottade i sam-
fundslifvet. Det är isynnerhet i ell afseende, som
de synas utestängda från deras naturliga rättighe-
ter. Lagen är hård mot dem, då den frånsäger
barn, födda af oäkta säng, arfsrätt efter föräldrar.
Fäderne- kan naturligtvis icke komma i fråga i
våra tider — men det är möderne-arf, som jag
för dem vågar påyrka. Den mest ömsinta moder,
i fall hon äger någon ärfd förmögenhet, kan icke,
vid sin tidiga bortgång, göra något för sitt olyck-
liga barn, utan det öfverlemnas åt anhörigas god-
tyckliga behandling. I det förmögnaste hus är
det oäkta barnet en främling, som vid modrens,
dess enda beskyddarinnas frånfälle, måhända drif-
ves ut med tiggarestafven i hand från möderne-
hemmet och mödernearfvet. Blir modren gift, så)
är merändels vanhärdingens lott att blifva i hxv