oäkta barnen lida oskyldigt, dä de komma att sakna arf. Jag frågar, om en saknad af arf är att kalla ett lidande, ett straff. Tusen, tusen äkta födde barn få ingen skilling i arf; icke kunna de derföre sägas vara lidande eller straffas. Ett vida större ondt än arflöshet, är saknad af rättighet att tillhöra en familj. Detta större onda kan man icke afhjelpa; derigenom att man afhulpit det mindre, som har sin rot i det större, har man icke åstadkommit någon betydlig hjelp. Man har talt om den orättvisa, som begås mot de oskyldiga barnen, i det att de icke få ärfva sin moder. Hafva de mindre naturlig rätt att ärfva fader, än att ärfva moder? Jag ser icke hvarföre. Man är dock ense derom, att de ej kunna ärfva fader. Man vill således blott göra dem en half rättvisa. Men att en half rättvisa är ingen, behöfver jag ej i detta högv. Stånd anmärka. Vill man vara konseqvent, skall man låta dem ärfva ej mindre fader än moder, och dermed har man förvirrat hela den kristliga familjordningen. Man invände ej att fader är mindre känd än moder. I våra dagar blifver oblygheten hos fäder att erkänna oäkta barn allt större, och mödrars rätt att fördölja sig är af lag medgifven. Jag ser icke heller att oäkta barn vunne rätt mycket genom den nya laghestämmelsen. Qvinnor af den fattigare och lägre klassen, som föda oäkta barn, hafva intet att lemna barnen i arf. Förmögnare qvinnor begagna sin rätt att okända föda barn. Men om arfsrätt efter en okänd qvinna kan svårligen fråga uppstä. Äfven från denna sida finner jag gagnet af lagförändringen vara obetydligt. Jag måste alitså vidblifva mitt yrkande af bifall till höglofl. Lagutskottets betänkande, som afstyrker motionen. Domprosten HWASSER yttrade, att han, för att få den orättvisa lag afskaffad, hvarom nu handlades. redan vid 1828 ärs riksdag afgifvit en motion, dertill närmast förantedd af en tragisk händelse, hvilkeh kunde betraktas som ett exempel på huru långt lagens stränghet i detta fall kan drifva. Domprosten anhöll att, såsom ett uttryck af sina åsigter i ämnet, få uppläsa denna motion ); någon ändring vore : väl icke att vänta af en återremiss af betänkandet; men att hafva yrkat en sådan, borde ej heller illa uttydas. Doktor STENHAMMAR: Då diskussionen föranleder att votering förestår, anser jag för mig sjelf angeläget förklara, att jag instämmer med doktor Reuterdahl och prosten Almqvist. Den siste talaren har ännu mer stadgat min öfvertygelse genom uppläsandet af sin motion; ty i denna motion antydes bestämdt, att arfsrätt äfven efter fadren skulle böra betraktas såsom oäkta barns rättighet, om endast fadren kunde påträffas. Genom det nu ifrågasattal. steget skulle man alltså ovilkorligen komma till andra; och då hade man, såsom prosten Almqvist antydt, uppenbart sanktionerat det-går-an-systemet. Diskussionen förklarades härmed slutad; och, efter anställd votering, befunnos rösterna hafva utfallit med 23 Ja och 41 Nej; till följd hvaraf LagUtskottets ifrägavarande betänkande JM 17 var af Ståndet bifallet. ) Presteståndets protokoll, är 1828, Band. I. sid. 4 364: — Bland menskliga varelser finnas knappt v a av a s nägra mera värnlösa, mera vanlottade, mera värdiga föremål för medlidandet, än de barn, som äro frukter af förbjuden kärlek. De känna sällan uppholvet till deras tillvarelse, och om de ock veta eller gissa dess namn, är deras barnarätt dock ringa eller ingen. De hafva åtminstone sällan någon far, som frågar efter dem. Deras antal tillväxer med tidehvarfvets tilltagande lättsinnighet och sedeförderf. De lida, i ordets egentliga mening, för föräldrarnes synder. I värt fosterland saknas väl icke inrättningar, hvilkas välgörande syftemål är att lindra deras beklagansvärda lott och bidraga till deras underhåll och uppfostran. Sådana inrättningar äro isynnerhet behöfliga i hufvudstaden och större städer, der antalet af oäkta barn är proportionsvis större, der de ofta likasom af moderlifvet kastas i främmande armar, förskjuts — MS mm Am m-— s ne af mödrar, som, qväfvande all moderlig känsla, anse för en lycka att dölja sina namn och sin vanära. På landsbygden åter måste de usla, förförda qvinnor blifva upptäckta; der tvingas de att sjelfve taga närmaste omvärdnad om de späda alkomlingar, som äro vittnen till deras förbrytelser; men äro de stackars barnen derföre mindre olyckliga? De blifva oftast vanvårdade, dels genom mödrarnes verkliga fattigdom, dels genom kallnad -moderskärlek. Omgifven med blygd och förakt, hatad och tadlad af anförvandter, ser den felande modren i sitt foster sin lefnads hela olycka; och så kan den naturliga känslan döfvas ända derhän, att det oskyldiga barnet faller offer för modershanden — en ogerning, okänd bland de grymmaste djurslägter, men tecknad med blod på mensklighetens brottlista. Man påstår, att genom mindre stränghet i omdömet och mildare eller rättare öfverseende författningar det sistnämnda rysliga onda till en del förekommits och skall förekommas, Detta vore önskligt, ehuru sedligheten i allmänhet icke vinner på dylika mildhetsprinciper; och de olyckliga barnens öde blir derigenom l. föga mildradt, mer än att de kanske få behålla det usla lif, de hafva att framsläpa. Jag medgifver visserligen att genom Barnhus i städerna och utvidgad fattigvård på landet värnlösheten finner ett skydd emot förtrycket och nöden, samt att, genom träffade uppfostringsanstalter, undervisning och bildning af. den fattigaste kan vinnas; men oäkta barnen äro likväl ganska vanlottade i samfundslifvet. Det är isynnerhet i ell afseende, som de synas utestängda från deras naturliga rättigheter. Lagen är hård mot dem, då den frånsäger barn, födda af oäkta säng, arfsrätt efter föräldrar. Fädernekan naturligtvis icke komma i fråga i våra tider — men det är möderne-arf, som jag för dem vågar påyrka. Den mest ömsinta moder, i fall hon äger någon ärfd förmögenhet, kan icke, vid sin tidiga bortgång, göra något för sitt olyckliga barn, utan det öfverlemnas åt anhörigas godtyckliga behandling. I det förmögnaste hus är det oäkta barnet en främling, som vid modrens, dess enda beskyddarinnas frånfälle, måhända drifves ut med tiggarestafven i hand från mödernehemmet och mödernearfvet. Blir modren gift, så) är merändels vanhärdingens lott att blifva i hxv