EKEroUMeEfreLNE återförde henne till bryggan, der han öfverlemnade hkemne till den omnämnda fiskarehustrun, glad att icke hafva begått ännu ett mord. Följande morgonen fann han sig något lugnare, skref till öfverste Werth och reste sedan oafbrutet till Trankfurt am Main, hvarifrån han skref till fru Erxfeld och lofvade, att efter ett år, återinfinna sig i Berlin; men Vaubert, hvilken kände med smärta, att den förfärliga mordgerningen sönderslitit det sköna vänskapsbandet emellan honom och den rene, barnsligt fromme Tortoni, afbröt med ionom all brefvexling. Fru Erxfeld lemnade hans bref obesvaradt. Genom den med henne genast anställda undersökningen, och plågad af ångest och fruktan, öfvert!emnade hon sig åt den mörkaste pietism och beslöt nu att draga handen tillbaka från den olycklige, som hon sjelf störtat i afgrunden. Vaubert skref ännu ett bref, men då äfven det blef obhesvaradt, föreställde han sig antingen hennes otrohet eller häktande, och i bägge händelserna gjorde hsn bäst att icke vidare låta höra af sig, då hans förskräckliga hemlighet hvilade i skriftvexlingen med en qvinna, som han visste vara i stånd titt allt. Hans tillstånd gränsade till förtvifian; han irrade genom Frankrike och sökte förströelser. Skulden stod likväl qvar, än manande till hämnd och straff, än till den ljufva, förlorade, våtförtienta lönen. Så voro tio månader gångne och tiden nalkades, då han lofvat vara åter i Berlin. Hoppet, den arma, lidande mensklighetens trognaste ledsagarinna, uppvaknade åter i Vauberts bröst. Det var ju möjligt att han ännu fann den älskade, att hon. af okända orsaker icke kunnat skrifva, att vid återseendet gen gamla kärleken