EKEroUMeEfreLNE
återförde henne till bryggan, der han öfverlem-
nade hkemne till den omnämnda fiskarehustrun,
glad att icke hafva begått ännu ett mord. Föl-
jande morgonen fann han sig något lugnare, skref
till öfverste Werth och reste sedan oafbrutet till
Trankfurt am Main, hvarifrån han skref till fru
Erxfeld och lofvade, att efter ett år, återinfinna
sig i Berlin; men Vaubert, hvilken kände med
smärta, att den förfärliga mordgerningen sönder-
slitit det sköna vänskapsbandet emellan honom
och den rene, barnsligt fromme Tortoni, afbröt
med ionom all brefvexling.
Fru Erxfeld lemnade hans bref obesvaradt. Ge-
nom den med henne genast anställda undersök-
ningen, och plågad af ångest och fruktan, öfver-
t!emnade hon sig åt den mörkaste pietism och be-
slöt nu att draga handen tillbaka från den olyck-
lige, som hon sjelf störtat i afgrunden. Vaubert
skref ännu ett bref, men då äfven det blef obhe-
svaradt, föreställde han sig antingen hennes otro-
het eller häktande, och i bägge händelserna gjorde
hsn bäst att icke vidare låta höra af sig, då
hans förskräckliga hemlighet hvilade i skriftvex-
lingen med en qvinna, som han visste vara i stånd
titt allt. Hans tillstånd gränsade till förtvifian;
han irrade genom Frankrike och sökte förströel-
ser. Skulden stod likväl qvar, än manande till
hämnd och straff, än till den ljufva, förlorade,
våtförtienta lönen. Så voro tio månader gångne
och tiden nalkades, då han lofvat vara åter i Ber-
lin. Hoppet, den arma, lidande mensklighetens
trognaste ledsagarinna, uppvaknade åter i Vauberts
bröst. Det var ju möjligt att han ännu fann den
älskade, att hon. af okända orsaker icke kunnat
skrifva, att vid återseendet gen gamla kärleken