betänkliga sida och alltid drog med sig offer, ut!
trycka sig sålunda: En riktig politik ingår a
drig förbindelser för framtiden; jag skulle hvar
ken vilja binda mig eller mina vänner genor
någon allians; det finnes inga allianser som kunn
hållas, utan i och för bestämda mil; finner ma
att den andra drager sig tillbaka, måste man oc
göra det sjelf; vill den allierade bevara sitt obe
roende (sin fria rörelse i den politiska sferen)
så måste äfven vi icke på något sätt uppoffra vår.
Som man vet, gjorde Hr Thiers då ministere
den förebråelsen, att icke hafva visat nog åter
håll i sina relationer till engelska kabinettet elle
vetat erkänna sanningen, så måste man, hvad al
lianser beträffar, åsidosätta de absoluta ideern
och systematiska åsigterna, för att hålla sig vi
facta. Undersöker man nu, i denna anda, för
hållandena mellan Frankrike och England, så tro
jag att man kommer till den slutsats, att vid sa
kernas närvarande skick, och så länge icke någr
nya stora skakningar inträffa, skola de begge länder
na icke hafva ringa möda, att förblifva hjertlige
förbundne, och eniga, samt en ännu större, al
låta tro, det de verkligen äro det. Hvarföre de
så förhåller sig, är lätt förklaradt. I en tid a
djup fred, och då välståndet är för de flesta de
enda lefnadsmålet, blifva frågorna om de mate
riella intressena, industri och handel, öfvervägande
I dessa frågor åter befinnes emellan Frankrik
och England, jag vill ej säga ofördragsamhet, me:
en redan djupt rotad motstridighet; men detta ä
icke allt. Två kontinental-makter kunna vara
en ganska bitter stämning emot hvarandra oc!
mycket böjda att bekriga hvarandra, utan att lik
väl deraf en verklig strid måste uppstå; hvar oc
en håller sig på sitt område, sluter sig inom sin
gränser och organiserar sina stridskrafter. Hafve
deremot tillhör alla; på oceanen mötas och trän
gas dagligen flaggor och nationer. Hr de Brogli
säger härom : England och Frankrike hafva omät
liga handelsförbindelser; de underhålla en dagli
gemenskap af högst olika art; de begge folker
träffa hvarandra öfveralit och äro öfverallt i vä
gen för hvarandra; de hafva begge besittningar
Medelhafvet, i Ostindien, Westindien, Söderbaf
vet 0. s. v. Denne talare slöt deraf, att unde
sådana förhållanden skulle köld och missförstånt
icke länge kunna vara förenligt med fredstillstån
det. Deraf drager jag den slutsatsen, att unde
ett sådant sakernas skick ett hjertligt godt för
stånd) nästan är omöjligt. Emellan de begge fol
ken bestå skiljaktiga intressen, som på alla punk:
ter af jorden korsa och bekämpa hvarandra. Mar
kan genom en vis, fast och omsorgsfull politik
förhindra, att krigslågan skall uppblossa genon
sammanstötandet af dessa intressen; men aiidele
ogörligt är det att föreskrifva dessa intressen in
bördes förtroende och vänskapliga konsiderationer
Hvarje försök i sådan väg skulle blott reta, och
målet skulle ännu säkrare förfelas. Jag uppre
par: äfven om status quo skulle vara evigt
Europa, ja, på hela jorden, så hade man ändock
föga utsigter för ett fast förbund emellan Frank.
rike och England; men det låter sig icke miss
kännas att Europa och verlden, i trots af viss:
utopiska drömmar, icke ännu kommit till någo
definitift tillstånd; status quo måste nödvändig
en gång sönderryckas. Huru? När? Hvarest!
Se der det tredubbla problemet, som sedan lång
tid sysselsätter alla kabinetter, och ingen har löst
Här ligger således framför oss ett vidsträckt, o
bekant fält, mål för gissningar och hypotheser a
alla slag. Utan att vilja skryta af att hafva lös
dessa politiska gåtor, kan man likväl företaga si
att begrunda några, som synas ligga oss närmast
Man kan föreställa sig, hvilka roller, som i d
underställda fall skulle vara mest naturliga fö
Frankrike och England. (Slutet följer.)