betänkliga sida och alltid drog med sig offer, ut! trycka sig sålunda: En riktig politik ingår a drig förbindelser för framtiden; jag skulle hvar ken vilja binda mig eller mina vänner genor någon allians; det finnes inga allianser som kunn hållas, utan i och för bestämda mil; finner ma att den andra drager sig tillbaka, måste man oc göra det sjelf; vill den allierade bevara sitt obe roende (sin fria rörelse i den politiska sferen) så måste äfven vi icke på något sätt uppoffra vår. Som man vet, gjorde Hr Thiers då ministere den förebråelsen, att icke hafva visat nog åter håll i sina relationer till engelska kabinettet elle vetat erkänna sanningen, så måste man, hvad al lianser beträffar, åsidosätta de absoluta ideern och systematiska åsigterna, för att hålla sig vi facta. Undersöker man nu, i denna anda, för hållandena mellan Frankrike och England, så tro jag att man kommer till den slutsats, att vid sa kernas närvarande skick, och så länge icke någr nya stora skakningar inträffa, skola de begge länder na icke hafva ringa möda, att förblifva hjertlige förbundne, och eniga, samt en ännu större, al låta tro, det de verkligen äro det. Hvarföre de så förhåller sig, är lätt förklaradt. I en tid a djup fred, och då välståndet är för de flesta de enda lefnadsmålet, blifva frågorna om de mate riella intressena, industri och handel, öfvervägande I dessa frågor åter befinnes emellan Frankrik och England, jag vill ej säga ofördragsamhet, me: en redan djupt rotad motstridighet; men detta ä icke allt. Två kontinental-makter kunna vara en ganska bitter stämning emot hvarandra oc! mycket böjda att bekriga hvarandra, utan att lik väl deraf en verklig strid måste uppstå; hvar oc en håller sig på sitt område, sluter sig inom sin gränser och organiserar sina stridskrafter. Hafve deremot tillhör alla; på oceanen mötas och trän gas dagligen flaggor och nationer. Hr de Brogli säger härom : England och Frankrike hafva omät liga handelsförbindelser; de underhålla en dagli gemenskap af högst olika art; de begge folker träffa hvarandra öfveralit och äro öfverallt i vä gen för hvarandra; de hafva begge besittningar Medelhafvet, i Ostindien, Westindien, Söderbaf vet 0. s. v. Denne talare slöt deraf, att unde sådana förhållanden skulle köld och missförstånt icke länge kunna vara förenligt med fredstillstån det. Deraf drager jag den slutsatsen, att unde ett sådant sakernas skick ett hjertligt godt för stånd) nästan är omöjligt. Emellan de begge fol ken bestå skiljaktiga intressen, som på alla punk: ter af jorden korsa och bekämpa hvarandra. Mar kan genom en vis, fast och omsorgsfull politik förhindra, att krigslågan skall uppblossa genon sammanstötandet af dessa intressen; men aiidele ogörligt är det att föreskrifva dessa intressen in bördes förtroende och vänskapliga konsiderationer Hvarje försök i sådan väg skulle blott reta, och målet skulle ännu säkrare förfelas. Jag uppre par: äfven om status quo skulle vara evigt Europa, ja, på hela jorden, så hade man ändock föga utsigter för ett fast förbund emellan Frank. rike och England; men det låter sig icke miss kännas att Europa och verlden, i trots af viss: utopiska drömmar, icke ännu kommit till någo definitift tillstånd; status quo måste nödvändig en gång sönderryckas. Huru? När? Hvarest! Se der det tredubbla problemet, som sedan lång tid sysselsätter alla kabinetter, och ingen har löst Här ligger således framför oss ett vidsträckt, o bekant fält, mål för gissningar och hypotheser a alla slag. Utan att vilja skryta af att hafva lös dessa politiska gåtor, kan man likväl företaga si att begrunda några, som synas ligga oss närmast Man kan föreställa sig, hvilka roller, som i d underställda fall skulle vara mest naturliga fö Frankrike och England. (Slutet följer.)