CEST ÅTER ETT MANIFEST AF DET KONSERYATIVA PARTIET. Allmänheten har säkert ännu ej glömt det på sitt sätt intressanta programm, som tidningen Morgonen, straxt efter riksdagens slut med en trotsig öppenhet afgaf å de konservatives vägnar, i korthet innehållande, att dess patroner, i följd af händelserna sedan Konung Carl Johans död, numera ansågo sig böra uppträda helt och hållet såsom parti och i bestämd opposition mot Regeringen. Man erinrar sig äfven, att Morgonen vid detta tillfälle behagade sig self uti en så braskande och kraftfull ton, att ljudet deraf nästan tycktes vara anlagdt på samma effekt, som på sin tid åstadkoms af Josuas trumpetstötar vid Jeriko; ehuru beräkningen icke inträffade, emedan den radikalt konstitutionella pressen å sin sida med serdeles begärlighet och nöje inregistrerade programmet, och deremot just partiets män sjellve, åtminstone en del af dem, voro de som blefvo skrämde, så att det icke dröjde innan man i såväl i Minerva som Posttidningen alldeles förnekade all delaktighet uti den storståtliga paraden; Minerva gjorde sig till och med ett stort besvär uti flera numror, att förtaga intrycket deraf och göra sannolikt, att Morgonens målsmanskap var alldeles sjelftaget och oombedt. Sedan har det varit nästan alldeles tyst i lägret angående denna affär; men sistlidne Fredag syntes åter i Morgonen såsom insänd, en artikel om de konservalives ställning, som ånyo bringar denna fråga å bane. Sistnämnde artikel är ganska lång och hvad man kallar genomförd, samt i flera delar så märklig, att vi skole återkomma utförligare dertill när det medhinnes. Men något, som i alla hänseenden förtjenar att i förbigående anmärkas, är det fullkomliga omslag i tonen, som man vid dess jemförande med det förra programmet finner hafva inom några få veckor inträffat. Morgonen fortfar visserligen att uppträda såsom de konservatives banerförare; men fanan fladdrar icke mera så krigiskt, och i stället för Josuas trumpetstötar, tycker man sig snarare höra ett försök att härma de elegiska tonerna af Davids harpa, när han ville blidka Sauls vrede. Antingen nu Minervas varningar gjort sin verkan, eller barometern af de konservatives egna förhoppningar af någon oförmodad anledning stigit, eller af hvad annan orsak som helst, nog af, de bestämda och afgjorda motståndarne mot Regeringen, enligt förra programmet, hafva nu sjelfmant krupit ihop till stilla och lydiga undersåter,. Det vore en förlust för våra abonnenter, att ej se det stycke, hvari detta förekommer, hvarföre vi här meddela slutet af Morgonens artikel, förbehållande oss, att framdeles få skärskåda det öfriga, hvaraf i det hela visar sig, att båda förklaringarne i sjelfva verket gå ut på detsamma, men att de hvar för sig hafva sin egen förtjenst, den sednare af en mera beräknad slughet, den förra deremot af en större uppriktighet. Det ifrågavarande stycket lyder som följer: : Den af de konservativt tänkande framgent förväntade oppositionen blir, efter all anledning helt och hållet defensiv, utan förut uppgjorda planer och projekter, utan organisation till anfall, och utan der disciplin, som kräfver lydnad uti yttranden och vic voteringar; ty denna opposition kan ej, såsom for. dom den liberala, få till syftemål att uppstapla svå rigbeter för Regeringens gång ooh förlama Des: verksamhet, ej heller att strida om taburetterne Dess syftemål under Riksdagen var, och det bli sannolikt härefter, att fästa de Styrandes uppmärk samhet på bristerne uti de förslag, som komma un der öfvervägande, eller på deras ändamålsvidrighet deras skadligket eller omstörtande följder. Den sann: Fosterlandsvännen vill, äfven fastän hans egna me: ningar icke kunna göra sig fullt gällande, heldrq bevara från fall, än påskynda det, genom stridigheter, missämja och oenighet. Han är heldre en stilla, obemärkt och lydig undersåte, än en bullrande, be