get att yttra mig, om den läkarebehandling, Hr kaptenen erfor, kunde vara god och riktig, alldenstunda Hr kaptenen under densamma dag från dag och efter : hvarje intagning kände sig sämre. Jag svarade härpå skrifteligen, på det att mitt bref måtte kunna förvaras såsom försvar för mig, om så behöfdes: Kapten K:s läkare vore äldre än jag, borde således vara rikare på erfarenhet, hvadan jag icke tilläte mig att klandra hans åtgärder. Men som det ej sällan händer, att tvenne personer om samma sak hafva olika äsigter, så bekände jag öppet, att om kapten K. vore min patient, jag icke, såsom skett, skolat behandla hunom. Kapten K:s sjukdom var Typhusfeber på 30:de dygnet. Det uppgafs till mig, att ban vore till ytterlighet förtärd, utmärglad och kraftlös, läppar och gom öfverdragna med brunsvart orenlighet, ögonen glasiga, lemmarne darrande och ryckande, hektisk nattsvett så ymnig, så förhärjande, att linne måste ömsas 4 gånger på natten, under det krafterna mer och mer föllo, småyrsel infann sig, andedrägten var tung, suffocativ jemte hosta, m. m. De bref, jag omnämnt från Hr kaptenens fru från denna tid, äro fulla af välsignelser och tacksamhetsbetygelser, försäkringar, att, tvertemot allförmodan — ty hoppet var i det närmsta ute — den sjuke dag från dag repade sig under min behandling och återvann slutligen fullkomlig helsa. Jag är långt ifrån att tillegna mina bemödanden, hvilka äro af ringa värde, kapten K:s räddning, ty Gud allena kan afgöra sådant; men Hr kaptenen sjelf behagade tillsända mig en summa penningar, den jag genast återställde, då jag blott ordinerat från min sjuksäng, och just för att ej rycka inkomsten från min vicarie. Jemte denna penningesumma behagade Hr kaptenen förklara, att penningar ej kunna vedergälla den tjenst, jag gjort honom,. Hr kaptenen har sedermera utfunnit andra medel, både genom Hr öfverste Meijer och annorlunda, att göra mig så godt igen ). Att Hr majoren och riddaren Schander, efter en svår och långvarig sjukdom, och jemte honom några hundrade andra, under om ej medelst min behandling, ätervunnit helsa och krafter, är återigen en sak af ringa värde. Men jag appellerar till mina samtliga patienter, om jag under min sjukdom affordrat någon menniska några penningar, om jag ej, då nägon tillsändt mig sådane, äterställt eller undanbedt mig penningar, endast för att icke beröfva den nye läkaren sina inkomster, hvilka dessutom i-det mesta utgöras af ackorder, och komma honom således oafkortade till godo. Der jag ej kunnat understödja fattige, icke har jag i all min lefnad tagit penningar af dylika. Jag har nu genom ett ombud sökt i underdånighet att vinna nådig ändring i dessa anordningar, oviss hur jag häri skall lyckas. I friga om min afdlyttning från Carlsborg, så motser jag mycken våda deraf, då jag på nägra är cj förmått lemna min säng, och försök, som dermed redan för 3 år sedan anställdes, afbröts af bröstkramp, lungblödvingar och vanmakt. Carlsborg d. 29 Juni 1845. Otto Marin, — M. Dr, Ch. Mag. ) Det var just vid den tid, då jernbommen såttes för min dörr och hätskheten var som lifligast, som jag emottog det sköna förtroendet, att blifva min förföljares läkare.