KÄRLEK OCH BROTT. ) BERÄTTELSE, HEMTAD FRÅN KRIMINALRÄTTENS I BER LIN HANDLINGAR, AF C. V. MIELAU. Resan, som ifrån Prag sträckte sig vidare och längre, än som varit ämnadt, förströdde väl öf versten något; men han återkom likväl till Ber lin i en vemodig sinnesstämning; och underrättelsen, som der mötte honom, var icke egnad al! göra den gladare. Vaubert hade sjelfmant inställt och angifvit sig hos domstolen, såsom öfverste Erxfelds mördare och aflagt en fullständig bekännelse, som i bela staden väckt det utomordentligaste uppseende, och som, till förklaring af några ännu dunkla omständigheter, bör meddelas. Frans Vaubert var från barndomen vand vic ett fritt och oregelbundet lif. I sitt tionde å övergal han fadren, en landtprest nära Besancon för det att denne höll honom strängt och ickt gaf honom den uppfostran, hvarefter den liflige gossen, oaktadt sin ungdom, längtade. Han va på vägen till Besancon, den enda stad han kände då han af någon hastigt anropades. Två betjenter i livrå frågade om han i grannskapet kände någon smed. Ett bjul hade skadats på vagnen, som tillhörde deras herre, hvilken var så svag och sjuklig, att han icke kunde gå den återstående milen till staden. Frans visste att skaffa hjelp: snart var smeden der, skadan lagad och den resande, sedan han gifvit gossen ett guldmynt, ämnade fortsätta resan. Men Franss rörande bön att icke behöfva återvända till den bårde fadrer ) Se Aftonbl, 4 457, 158, 159, 160, 161, 162, 162 och 162.