KÄRLEK OCH BROTT. )
BERÄTTELSE, HEMTAD FRÅN KRIMINALRÄTTENS I BER
LIN HANDLINGAR, AF C. V. MIELAU.
Resan, som ifrån Prag sträckte sig vidare och
längre, än som varit ämnadt, förströdde väl öf
versten något; men han återkom likväl till Ber
lin i en vemodig sinnesstämning; och underrät-
telsen, som der mötte honom, var icke egnad al!
göra den gladare. Vaubert hade sjelfmant inställt
och angifvit sig hos domstolen, såsom öfverste
Erxfelds mördare och aflagt en fullständig bekän-
nelse, som i bela staden väckt det utomordentli-
gaste uppseende, och som, till förklaring af några
ännu dunkla omständigheter, bör meddelas.
Frans Vaubert var från barndomen vand vic
ett fritt och oregelbundet lif. I sitt tionde å
övergal han fadren, en landtprest nära Besancon
för det att denne höll honom strängt och ickt
gaf honom den uppfostran, hvarefter den liflige
gossen, oaktadt sin ungdom, längtade. Han va
på vägen till Besancon, den enda stad han kände
då han af någon hastigt anropades. Två betjenter
i livrå frågade om han i grannskapet kände nå-
gon smed. Ett bjul hade skadats på vagnen, som
tillhörde deras herre, hvilken var så svag och
sjuklig, att han icke kunde gå den återstående
milen till staden. Frans visste att skaffa hjelp:
snart var smeden der, skadan lagad och den re-
sande, sedan han gifvit gossen ett guldmynt, äm-
nade fortsätta resan. Men Franss rörande bön
att icke behöfva återvända till den bårde fadrer
) Se Aftonbl, 4 457, 158, 159, 160, 161, 162, 162
och 162.