var kanske ej så besynnerligt, då de sjelfva hac
åskådare. Det är en statyett, äfven i gips, oc
föreställer en flicka, som drager en sticka ur fc
ten. Det täcka barnet är alldeles naket; ho
kommer kanske ur badet; på hvars bolten her
nes späda fot råkat ut för det Illa -missöde
Figuren, ställningen, uttrycket, kunna ej lätt öfver
träffas. Vi ha sett samma ämne behandladt
andra och på flera sätt; vanligast har figuren va
rit sittande, i en mer eller mindre ovigt ihop
krupen ställning och med blicken fästad på de
sårade fotsålan samt uttryckande ängslan oc
rädsla. Ingenting af allt detta här. Flickan stå
alldeles rak, på högra foten, och svänger 1 dig
upp den venstra, så att hon kan komma unde
den med högra handens nypande tumme oc
pekfinger, medan hon utsträcker vens!ra armen
för att hålla jemnvigten ett ögonblick. Hela hand
lingen föregår tydligen så hastigt, att den sväf
vande attityden icke skulle kunna bibehållas mel
än för tillället, och öfver det nästan muntra an
sigtet ligger blott en lätt flägt af öfverraskning
men intet tecken till fruktan eller smärta. Hor
behandlar saken fullkomligt som ett lappri; hor
ser ej på hvad hon förehar, utan rakt framföj
sig; man märker att hon i nästa sekund är färdig
att fortsätta sin gång, lika obehindradt som förut
Genom detta så väl beräknade hela har konstnärr
undvikit att plåga åskådaren med det oangenäm:
intrycket af en kirurgisk operation; man: tänker
ej derpå; man hinner blott betrakta ett friskt
och glädtigt naturbarn, i en för formernas behag-
fulla och rörliga utveckling ypperligt vald ställ-
ning. Tiil två andra statyetter, äfven i gips, JV
29 och 530; har Hr Qvarnström hemtat ämnena
ur Svenska Historien. Man ser i den ena Birger
Jarl, i den kostym, hvari han vanligen föreställes
efter en bekant fornåidrig afbild. Utförd i stort,
skulle denna bild vara ett passande motstycke
till någon af de andra porträttbilder. som man
äger af Sveriges fordna regenter. I JE 29, Chri-
stina Gyllenstjernas bild, har konstnärn återkom-
mit till det allegoriska framställningssätt, som var
så omtyckt af Sergells kunglige gynnare, Gusta
I. Christina Gyllenstjerna, igenkännlig efter de
porträller man äger af hjeltinnan, har en lugn
ställning, som, lika med ansigtet, uttrycker mod
och tillförsigt. I högra handen förer hon svärdet.
med venstra armen upprätthåller hon den bred-
vid henne dignande, nästan döende Svea, hvars
lejon, träffadt af en pil, ligger framför de begge
figurerna. Sveas för efterbilning icke lätta atti-
tyd, är lyckligt behandlad, och hela allegorien
äger den väsendtligaste bland de förtjenster, som
man fordrar hos dessa slags kompositioner: den
att vara tydlig och vid första ögonkastet säga
hvad som skall- betecknas. Slutligen ser man
äfven af Hr Qvarnström en eskiss, JM 98, i
bränd lera: utkastet till en stor grupp af alldeles
fristående figurer, förenade i samma handling —
nedtagningen från korset — och, genom hela
gruppens placering vid en nisch, antydd såsom
altarbild. Man har här en historiemålning i sten,
lik den bekanta Niobe-gruppen från forntiden
eller snarare de lyckliga tillämpningar af samma
id inom den kristna konsten, för hvilka vår tid
har att tacka Thborwaldsen. Erinrar man sig ej
detta, utan fäster sig blott vid fignrernas små
dimensioner, så kan man lätt missförstå ett konst-
verk som hos oss saknar motbilder, med kanske
ett enda undantag och det i ett alldeles olik-
artadt ämne: :Sergells bekanta grupp af Gustaf
II Adolf och Axel Oxenstjerna. Det hela sam-
mankrymper, i sådant fall, till tycke af de mera
som grannlåt än konstverk ansedda bildgrupperna
på en platå. Men om man tänker sig att den
svenske konstnärns korrekt danade figurer —
hvaribland de beklädda visa sig med antikt behag
draperade — en d:g komma att utföras i stort,
af marmor. med det natursanna uttrycket i deras
ädla ansigten och ställningar troget återgifvet, så
att totaleffekten sammansmälter lika fullkomligt
som här — då finge man framför sig en altarbild,
hvarmed ingen af våra blott målade — huru
utmärkt deras förtjenster i öfrigt må vara —
skulle kunna täfla i storartad och vördnadsbju-
dande effekt; ty en väsendtlig öfvervigt uppkom-
mer här från det omedelbara och verkliga, som
utgör skulpturens mest framstående egenhet. På
detta modernt-antika vis använd, synes bildhug-
garekonsten väntas af en ny blomstringsepok, och
kunna hoppas återvinna den mera popnlära hyll-
ning, som ägnades henne bhbos fornålderns folk,
men hvarifrån den kristna målarekonsten tidigt
utträngde benne. Inom Sverige torde Hr Qvarn-
ström dock äga föga förhoppning att få utföra
sin eskiss; ty värr finnes här ingen församling
eller kyrka — utom Upsalas och Lunds dom-
kyrkor — som äga medel nog att påkosta en så
dyrbar altarbild.
Vänder man sig från de få skulpturarbetena,
och till en början öfver-kådar förhållandet mel-
lan de olika slagen af konstexpnasitionens öfriga
tillgångar, så öfverraskas man af det jemnförelse-
vis stora antälet inom vissa konstgrenar och det