var kanske ej så besynnerligt, då de sjelfva hac åskådare. Det är en statyett, äfven i gips, oc föreställer en flicka, som drager en sticka ur fc ten. Det täcka barnet är alldeles naket; ho kommer kanske ur badet; på hvars bolten her nes späda fot råkat ut för det Illa -missöde Figuren, ställningen, uttrycket, kunna ej lätt öfver träffas. Vi ha sett samma ämne behandladt andra och på flera sätt; vanligast har figuren va rit sittande, i en mer eller mindre ovigt ihop krupen ställning och med blicken fästad på de sårade fotsålan samt uttryckande ängslan oc rädsla. Ingenting af allt detta här. Flickan stå alldeles rak, på högra foten, och svänger 1 dig upp den venstra, så att hon kan komma unde den med högra handens nypande tumme oc pekfinger, medan hon utsträcker vens!ra armen för att hålla jemnvigten ett ögonblick. Hela hand lingen föregår tydligen så hastigt, att den sväf vande attityden icke skulle kunna bibehållas mel än för tillället, och öfver det nästan muntra an sigtet ligger blott en lätt flägt af öfverraskning men intet tecken till fruktan eller smärta. Hor behandlar saken fullkomligt som ett lappri; hor ser ej på hvad hon förehar, utan rakt framföj sig; man märker att hon i nästa sekund är färdig att fortsätta sin gång, lika obehindradt som förut Genom detta så väl beräknade hela har konstnärr undvikit att plåga åskådaren med det oangenäm: intrycket af en kirurgisk operation; man: tänker ej derpå; man hinner blott betrakta ett friskt och glädtigt naturbarn, i en för formernas behagfulla och rörliga utveckling ypperligt vald ställning. Tiil två andra statyetter, äfven i gips, JV 29 och 530; har Hr Qvarnström hemtat ämnena ur Svenska Historien. Man ser i den ena Birger Jarl, i den kostym, hvari han vanligen föreställes efter en bekant fornåidrig afbild. Utförd i stort, skulle denna bild vara ett passande motstycke till någon af de andra porträttbilder. som man äger af Sveriges fordna regenter. I JE 29, Christina Gyllenstjernas bild, har konstnärn återkommit till det allegoriska framställningssätt, som var så omtyckt af Sergells kunglige gynnare, Gusta I. Christina Gyllenstjerna, igenkännlig efter de porträller man äger af hjeltinnan, har en lugn ställning, som, lika med ansigtet, uttrycker mod och tillförsigt. I högra handen förer hon svärdet. med venstra armen upprätthåller hon den bredvid henne dignande, nästan döende Svea, hvars lejon, träffadt af en pil, ligger framför de begge figurerna. Sveas för efterbilning icke lätta attityd, är lyckligt behandlad, och hela allegorien äger den väsendtligaste bland de förtjenster, som man fordrar hos dessa slags kompositioner: den att vara tydlig och vid första ögonkastet säga hvad som skallbetecknas. Slutligen ser man äfven af Hr Qvarnström en eskiss, JM 98, i bränd lera: utkastet till en stor grupp af alldeles fristående figurer, förenade i samma handling — nedtagningen från korset — och, genom hela gruppens placering vid en nisch, antydd såsom altarbild. Man har här en historiemålning i sten, lik den bekanta Niobe-gruppen från forntiden eller snarare de lyckliga tillämpningar af samma id inom den kristna konsten, för hvilka vår tid har att tacka Thborwaldsen. Erinrar man sig ej detta, utan fäster sig blott vid fignrernas små dimensioner, så kan man lätt missförstå ett konstverk som hos oss saknar motbilder, med kanske ett enda undantag och det i ett alldeles olikartadt ämne: :Sergells bekanta grupp af Gustaf II Adolf och Axel Oxenstjerna. Det hela sammankrymper, i sådant fall, till tycke af de mera som grannlåt än konstverk ansedda bildgrupperna på en platå. Men om man tänker sig att den svenske konstnärns korrekt danade figurer — hvaribland de beklädda visa sig med antikt behag draperade — en d:g komma att utföras i stort, af marmor. med det natursanna uttrycket i deras ädla ansigten och ställningar troget återgifvet, så att totaleffekten sammansmälter lika fullkomligt som här — då finge man framför sig en altarbild, hvarmed ingen af våra blott målade — huru utmärkt deras förtjenster i öfrigt må vara — skulle kunna täfla i storartad och vördnadsbjudande effekt; ty en väsendtlig öfvervigt uppkommer här från det omedelbara och verkliga, som utgör skulpturens mest framstående egenhet. På detta modernt-antika vis använd, synes bildhuggarekonsten väntas af en ny blomstringsepok, och kunna hoppas återvinna den mera popnlära hyllning, som ägnades henne bhbos fornålderns folk, men hvarifrån den kristna målarekonsten tidigt utträngde benne. Inom Sverige torde Hr Qvarnström dock äga föga förhoppning att få utföra sin eskiss; ty värr finnes här ingen församling eller kyrka — utom Upsalas och Lunds domkyrkor — som äga medel nog att påkosta en så dyrbar altarbild. Vänder man sig från de få skulpturarbetena, och till en början öfver-kådar förhållandet mellan de olika slagen af konstexpnasitionens öfriga tillgångar, så öfverraskas man af det jemnförelsevis stora antälet inom vissa konstgrenar och det