till be!gd, hennes egendom gå dig, det oskyldiga be-. viset på hennes vanära, ur händerna och öfverflyttas till her:nes sidoslägtingar, t. ex. systrar, fastrar eller mostrar, som tilläfventyrs, i likhet med henne, snattat af samma förbjudna träd. Du blir visst icke straffad, emedan du intet ondt gjort, nej visst icke: men samhället mår väl deraf att du lider och då samhället mår väl bör ock du, såsom medlem deraf. vara nöjd och äfven gerna deråt lemna offret af din öfvertygelse att dig ingen orätt sker. Hlir af dettal högvisa svar barnet tillfredsställdt och fogar sig med resignation efter samhållsordningens välgörande för-! foganden, är allt godt och väl, och lagstiftarens vishet förblifver obestridd; men om den öfvergifne och) förbigångne, förvånad öfver hvad han hört på sin! redan mörka stig bärjar söka nyckeln till den afhörda ännu mörkare gåtan, och i stället för ljus finner idel mörker, orättvisa och motsägelser, då vet jag sannerligen intet råd, men hemställer vördssmt tiil lagstiftaren, om han icke möjligtvis gjort samhället en slät tjenst. då han, genom en slik lag, tiiläfventyrs på en förtviflad stuckit vapen i handen mot ett fosterland, som underkännt hans rättigheter såson: en skuldri medlem deraf. Mig synes, i våra dagar mer än någonsin, tiden vara inne, att så behjerta dessa och dyl!ika olyckligas belägenhet, att deras ar mar heldre må vinnas för än vändas mot deny; såsom det vill synes, redan i sina grundvalar skakade samhällsbyggnaden. SlutI:gen anser jag ock lagen okristig. I den heliga boken her åtminstone jag icke funnit en ends rad, som gifver stöd ät den nu gällande lagen. Jag behöfver också icke här ingå i en vidlyftigåre undersökning om hvad vi såsom lagstiftare böra göra eller icke. Jag vill blott framställa ett par frågor. som temligen lätt äro besvarade. Då Mästaren kärleksfullt aftorkade ångerfulla synderskorstårar, är det väl möj!igt att han skulle hafva haft hjerta att från dem öfverflytta föijderna af deras brott på deras oskyldiga barn? och då han bland sina verldsligt sinnade lärjungar framställde ett barn såsom modell tili de största himmelska storheter, är det väl säkert att detta harn var en frukt af en loflig och icke möj ligtvis af en oloflig förening? och slutligen, då vi icke hafva något rimlgt skäl för det förmenandet, att det ena barnet är i den skuldfries ögen mindre värdt än det andra. torde det också icke vara öfverflödigt eller ens välbetänkt att lemna utan afseende den eviga kärlekens ord: vHvad J hafven gjort dessa de minsta (värnlösaste) mina bröder, det hafven J ock gjort mig,. — Jag yrkar återremiss af betänkandet. Såsom tillägg till ofvanstående torde få anmärkas att lsgstiftarne icke allenast i Österrike, utan äfven i sjelfva: Preussen, Sachsen och andra protestantiska länder uti Tysklavd icke funnit sig af ömhet för äktenskapets helgd förhindrade att låta oäkta barn vederfaras samma rättvisa som äkta, i afseende på arf efter deras mödrar. Se Haus Lexicon, 8 B., art. unehelige Kinder. Leipz. 4838. Doktor IJyth förklarade sig instämma uti hvad kontraktsprosten Arborelius anfört. Prosten BEEG: Ehvad men må säga om lagstiftningen för äktenskapet, så lärer man dock aldrig fullkomligt lychas dermed bevisa, att de oäkta barnen gjordt mera ondt än de äkta, så att de förra skola i den ena eller andra rättigheten eftersättas de sednare, Och på detta sätt straffas för sina föräldrars synder. Det lärer alltid komma att stå qvar såsom en sanning, att de båda äro lika oskyldiga komna till verlden, och att hvarje eftersättning af någondetas fördelar, på den andres bekostnad, innebär en orättvisa. För vidare utveckling af detta ämne fordras ock svar på en vigtig fråga: kan en guddomlig institution, sådan som äktenskapet, någonsin åsyfta upplösandet af de ömmaste och heligaste band man i naturen känner, nemligen bandet mellan föräldrar och barn? eller är icke tvärtom dess mening, att tillkmta och stärka och helga dessa band ännu mera? Man kan häspå icke annat svara än jo — och med detsamma tillförbinder man äfven en mor och en far all möjlig ömhet, alla välviljans uppoffringar för sina barn, så de äkta som de oäkta. Och om man än påstår, att äktenskapets mening varit och är att förekomma alla oäkta barns födelse. så lärer man väl dock aldrig våga anvisa såsom medel dertill ett bestraffande af de oskyldiga; utan måste man tvärtom medgilva att, så länge äktenskapet ännu ej förmår förhindra oäkta barns födelse, så länge måste äktenskapet icke blott tolerera dessa oäkta barn, utan jemväl erkänna deras rättigheter i afseende på föräldrarne vara lika stora och heliga som de äktas. Hvad äktenskapet oeh sederna, dem man vill skydda. hittills vunnit på den nu gällande hårda och orättvisa lagstiftningen, det kan jag ej inse. En sorglig erfarenhet gifver vid handen, att aktningen för äktenskap snarare är i sjurkande än stigande, och att sedeslösheten snarare ökas än minskas, Måhända kan man antaga, att den af lagen gjorda inskränkningen i föräldra-förbindelsen mot de oäkta barnen medverkat och medverkar till det olyckliga förhållandet. Man vet huru budet om föda och uppfostran i allmänhet, äfven af förmögnare personer uppfylles. Ofta, kanske oftast, lemnas de små oskyldiga barnen till kojans invånare att af och hos dessa tillgodonjuta sin njugga rätt. Denna vederfares dem ofta på det sättet, att, i stället för ömhet och kärlek, fröna de en ända till grymhet utsträckt hårdhet och misshandling. Be äro ej sällen offer för hunger, nakenhet och köld. Dem gifvas inga exempel af gudsfruktan och dygd, men af gudsförakt,förhärdelse och sedeslöshet. Ingen kontroll finnes på de inackorderade barnens behandling. Modren eller fadren anse sig hafva gjort nog, då de erlagt den betingade uppfostringslönen. Huru lätt är ej på detta sätt föräldraansvaret! Men denna slags uppfostran, hvad är den värd? och denna åtnjutna barna-rätt, hvad är den värd?! Dessutom, och äfven i de lyckliga fallen af en god upprostran, måste hos de oäkta barnen, så länge de ej anses fullkomligt lika med de äkta, en viss känsla af kränkt rättighet föga och sällan kunna PTE I FE EVE ER EF