sade på Werth, mycket mindre förlägen, än denne
sjelf var.
Till lycka för begge, tillät sällskapet icke, att
Vaubert, som nu blifvit dess enda lifvande prin-
cip, fick länge sysselsätta sig med någon uteslu-
tande. — Vaubert fördes bort, och Werth vann
tid att betänka sitt bemötande mot honom, i hän-
delse de under loppet af aftonen ännu skulle sam-
manträffa. Han kunde likäl i detta afseende icke
bli ense med sig sjelf. Vauberts utomordentliga
älskvärdhet, som i afton visade sig i högsta glans,
alfväpnade Werths misstankar och hat, så att han
ännu stod lika tvekande som i början, då Vau-
bert hastigt vände sig till honom och vårdslöst
frågade:
Nå, herr öfverste, hur står det till i Berlin ?
Staden, svarade Werth, nästan utan att veta
hvad han sade, beklagar förlusten al ett utaf
dess skönaste fruntimmer; fru Erxfeld dog för nå-
gra veckor sedan.
Vaubert stod söm förstenad.
Död, sade han, knappt rösten mäktig, och jag
vet det icke.n
Öfversten, förskräckt öfver den verkan, hans
oöfverlagda svar medförde, trodde, att målaren.
som, blek och darrande, stod framför honom,
skulle i ögonblicket falla till golfvet; men Vau-
bert hade, för att icke nedsjunka, krampaktigt
omfattat en stolskarm, och utsade flera gånger, doft:
Död! död! Å
Sällskapet erfor intet annat, än att han hastigt
blifvit sjuk. Vaubert hemtade sig efter några
minuter så vida, alt han tog afsked af värden,
och försvann.
Sällskapet gick stumt och nedstämdt till bor-
Nn