sade på Werth, mycket mindre förlägen, än denne sjelf var. Till lycka för begge, tillät sällskapet icke, att Vaubert, som nu blifvit dess enda lifvande princip, fick länge sysselsätta sig med någon uteslutande. — Vaubert fördes bort, och Werth vann tid att betänka sitt bemötande mot honom, i händelse de under loppet af aftonen ännu skulle sammanträffa. Han kunde likäl i detta afseende icke bli ense med sig sjelf. Vauberts utomordentliga älskvärdhet, som i afton visade sig i högsta glans, alfväpnade Werths misstankar och hat, så att han ännu stod lika tvekande som i början, då Vaubert hastigt vände sig till honom och vårdslöst frågade: Nå, herr öfverste, hur står det till i Berlin ? Staden, svarade Werth, nästan utan att veta hvad han sade, beklagar förlusten al ett utaf dess skönaste fruntimmer; fru Erxfeld dog för några veckor sedan. Vaubert stod söm förstenad. Död, sade han, knappt rösten mäktig, och jag vet det icke.n Öfversten, förskräckt öfver den verkan, hans oöfverlagda svar medförde, trodde, att målaren. som, blek och darrande, stod framför honom, skulle i ögonblicket falla till golfvet; men Vaubert hade, för att icke nedsjunka, krampaktigt omfattat en stolskarm, och utsade flera gånger, doft: Död! död! Å Sällskapet erfor intet annat, än att han hastigt blifvit sjuk. Vaubert hemtade sig efter några minuter så vida, alt han tog afsked af värden, och försvann. Sällskapet gick stumt och nedstämdt till borNn