Alltså Thekla, tänkte Werth, och ett styng ge
nomfor hans hjerta. Han hade sett hennes por.
trätt hos Tortoni — men, ack! nu, huru förän-
drad. — Det gifs ansigten, som af sorgen och all.
varet få betydelse och intresse; men Theklas spä
da, blyga behag kunde endast blomstra i glädjens
solljus. Desto mer rörande var sorgen, som til
orden nedtryckt dessa klara, blå ögon och in-
sräft dessa drag af lidande omkring den sköna
leende munnen. Thekla mottogs af fruntimmer
na med en köld, som upprörde öfversten. — 0)
huru gerna hade han velat ila till henne, försä-
ra om sitt hjertligaste deltagande , meddela un-
underrättelse om Tortoni och bönfalla om förlå.
else för sin djupt ångrade medverkan till full-
indningen af hennes olycka. Men hon kände tro-
igen icke den älskades sista missöden, och kunde
ran hafva hjerta, att gifva den arma del deraf?
Nej, hellre ville han, för henne okänd, tigande
och blödande, ännu djupare trycka taggen i det
år, som hennes anblick gifvit hans hjerta.
Ett skallande välkommen, välkommen ! — ack
vem hade kunnat hoppas det! — väckte öfver-
ten utur sina mörka dömmar. Han såg upp
ch trodde ej sina egna ögon — Vaubert stod
ramlör honom. Den bildade fransosen behöfde
rela sin sällskapliga tournur, för att besvara de
usende artigheter, hvarmed han öfverhopades
Han var synbarligen en lika oväntad, som käi
gäst, och sjelfva den stela, prydda fruntimmers.
kretsen behandlade bonom förekommande. En
dast Thekla stod på afstånd, med häftigt lågand
kinder, och undgick Vauberts uppmärksamhet
Ofverstens åsyn tycktes oangenämt öfverraska der
ankomne; likväl fattade han sig snart och hel