Alltså Thekla, tänkte Werth, och ett styng ge nomfor hans hjerta. Han hade sett hennes por. trätt hos Tortoni — men, ack! nu, huru förändrad. — Det gifs ansigten, som af sorgen och all. varet få betydelse och intresse; men Theklas spä da, blyga behag kunde endast blomstra i glädjens solljus. Desto mer rörande var sorgen, som til orden nedtryckt dessa klara, blå ögon och insräft dessa drag af lidande omkring den sköna leende munnen. Thekla mottogs af fruntimmer na med en köld, som upprörde öfversten. — 0) huru gerna hade han velat ila till henne, försära om sitt hjertligaste deltagande , meddela ununderrättelse om Tortoni och bönfalla om förlå. else för sin djupt ångrade medverkan till fullindningen af hennes olycka. Men hon kände troigen icke den älskades sista missöden, och kunde ran hafva hjerta, att gifva den arma del deraf? Nej, hellre ville han, för henne okänd, tigande och blödande, ännu djupare trycka taggen i det år, som hennes anblick gifvit hans hjerta. Ett skallande välkommen, välkommen ! — ack vem hade kunnat hoppas det! — väckte öfverten utur sina mörka dömmar. Han såg upp ch trodde ej sina egna ögon — Vaubert stod ramlör honom. Den bildade fransosen behöfde rela sin sällskapliga tournur, för att besvara de usende artigheter, hvarmed han öfverhopades Han var synbarligen en lika oväntad, som käi gäst, och sjelfva den stela, prydda fruntimmers. kretsen behandlade bonom förekommande. En dast Thekla stod på afstånd, med häftigt lågand kinder, och undgick Vauberts uppmärksamhet Ofverstens åsyn tycktes oangenämt öfverraska der ankomne; likväl fattade han sig snart och hel