synes i sanning hafva uppkommit under ctttidehvarf
af fördomar. vutredda rättsbegrepp och en oriktig
uppfattning ef Christi kärleks-lära. Men denna tid
bör nu vara förbi. Man bör redan på spekulatio-
nens väg hafva kommit till den insigt, att när sam-
hället stiftar lagar, som mot några om aldrig så få
af dess individer äro kränkande och orättvisa, så
kränker, förorättar och förnedrar samhället sig
sjelf, synnerligast och företrädesvis, och bereder sig
de aldra största vådor; ty en sådan lagstiftning ver-
kar, lömskt, ett säkert förderf. Den är såsom
en orm i samhällets egen barm. Man bör äfven
och ännu mera hafva kommit till samma slut-
sats på erfarenhetens väg. De skakande, be-
dröfliga, om en djup sjukdom i statskroppen vitt-
nande symptomer, hvartill man länge varit och dag-
ligen är ett klagande vittne, måste hafva sina orsa-
ker. Denna skara af proletärer med den fuilkomli-
gaste råhet och vildhet i sinnelag och seder — den-
na pauperism med sina fasliga anletsdrag — dessa,
ur ett stort så andligt som lekamiigt elände, jettelikt
uppvexande laster och brott, månne de ej innebära
en viss anklagelse emot samhället, för någon liden
djup orättvisa, vare sig i positiv eller negativ väg,
vare sig genom en felaktig lagstiftning eller genom
förbiseende af något det ena nödvändiga, i afseende
på de lägre samhällsklassernas bildning, eller genom
några förvända elakartade förhållanden i privatlifvet?
Jag tror åtminstone det — och jag tror, att förne-
kelsen af de oäkta barnens arfsrätt ej saknar sin del
i proletärskapet och dess onda lynne. Dessa prole-
tärer, så väl de äkta, som de oäkta födde, hafva i
allmänhet visserligen icke fullt tillgodonjutit sin bar-
narätt, hvarken af sina föräldrar eller af staten —
och det torde vara denna barnarätt, som de nu, fastän
blindt och medvetslöst, utkräfva — hämnande den
lidna orättvisan. Staten har, så vidt proletärerne
höra till den oäkta klassen, genom deras arflösgö-
relse, afkunnat öfver dem en viss förkastelse, och i
någon mån utstött dem ur sitt sköte, liknande på
sitt sätt den Spartanska staten, hvilken utkastade alla
de barn, som ej voro i dess tycke. Den spartanska
staten — i första påseendet grymmare — var likväl
klokare. Den satte dessa förhatade barn genast utom
möjligheten att kunna hämneas. Vår stat, mindre
konseqvent, låter de misshagliga, och i början blott
till hälften förkastade barnen uppvexa inom sig, för
alt framdeles, sedan de med hämndens dolk, i större
elter mindre grad, bedrifvit fadermördarens yrke,
fullkomligt förskjuta dem ur sitt sköte — icke genom
deras utkastande i floden, men genom deras förvisan-
de till korrektionshusen eller schavotterna. Om sta-
ten handlar vist och rättvist härutinnan, eller tvärt-
om, — om den befordrar eller motverkar sitt ända-
mål och bestånd, förtjenar eftersinnas, och torde lätt
utredas. Men erkänner man cen gång, att full rätt-
visa ej vederfares de oäkta barnen, så länge man ej
tillerkänner dem samma rättigheter af sina föräldrar
som de äkta; erkänner man ock, att denna orättvisa
och de påpekade bedröfliga fenomenerna inom sam-
hället stå i något slags förhållande till hvarandra, t
ex. af orsak och verkan; erkänner man ytterligare
att ingen religion, minst den kristliga, och intet sam-
hällsskick, minst det kristliga, kan åsyfta att förslap-
pa, än mindre att sönderslita de Wnmaste och heli-
gaste naturliga band, som vår känsla känner och vär
tanke fattar — bandet emellan föräldrar och barn —
det bandet, som var till före allt samhällsskick och
all religion, emedan det är vilkoret för bådas upp-
komst, och som i hela naturen utgör den första uppen-
barelsen af skön och rörande kärlek; och erkänner
man slutligen, att ingen synd kan vara större och
följaktligen till sina följder af vådiigare art, än orätt-
visa mot oskyldiga barn och våld på naturens heli-
gaste band: hvi skyndar man cj då att ur lagstift-
ningen borttaga det som innebär någotsådant? For-
drar ej blotta omtankan för statens eget bestånd att
man dermed skyndar?
Jag anhåller på det högsta och med innerlig värma
för saken, att det högv. Ständet måtte återremittera
det höglofl. Lagutskottets förevarande betänkande.
Om ej annat dermed vinnes, så blefve dock derige-
nom inför Utsk. och de höglofl. medstånden uttalad
den opinion, att det högv. ståndet anser samhällets
bestånd och lycka i första rummet hvila på en tro-
gen och vidsträckt uppfyllelse af fjerde budet i Guds
lag, nemligen på ett innerligt och kärleksrikt förhål-
lande. emellan föräldrar och barn, samt att Staten för-
denskull, utan allt afseende på rubriken af äkta el-
ler oäkta, långt ifrån att förmena barnen att kom-
ma till sina föräldrars och Dess eget hjerta, tvärtom
bör, mera än om allt annat, vara angelägen derom,
att bandet emellan föräldrar och bar på det närmaste
sammanknytes, och att den dyra föräldrapligten på
det kraftigaste, äfven genom lagstiftningen, inskär-
Ipes, på det birnen må komma föräldrahjertat rätt
nära och, i famnen upptagne, välsignas — såsom den
första underpanten derpå, att det utlofvade Guds rike
skall komma att höra dem till.
Men förestår mig den sorgen, att inom det högyv.
Ståndet ej röna sympathier för min framställning, så
beder jag att densamma dock mätte i Ständets pro-
tokoll få ett rum, i egenskap af min reservation emot
Ståndets beslut att gilla Lagutskottets betänkande.
Jag skall i slik händelse ställa min förhoppning på
en rättvisare eller fördomsfriare framtid, då man bät-
tre ser till, att man ej föraktar nägon af dessa små,
hvilka ej mera än de äkta barnen sjelfva äro skul-
den dertill, att de hitkommit i en verld, som är och
blir en villervallans, syndens och olyckornas verld, i
-Isamma mån mer, som man mindre låter Kristi kär-
.Jleksanda här göra sig helt gällande. Ett tillsvidare-
Isystem för halfheten i detta hänseende måste mer än
Allt annat vara Alt rs oo Aa ARh ag har darföra