synes i sanning hafva uppkommit under ctttidehvarf af fördomar. vutredda rättsbegrepp och en oriktig uppfattning ef Christi kärleks-lära. Men denna tid bör nu vara förbi. Man bör redan på spekulationens väg hafva kommit till den insigt, att när samhället stiftar lagar, som mot några om aldrig så få af dess individer äro kränkande och orättvisa, så kränker, förorättar och förnedrar samhället sig sjelf, synnerligast och företrädesvis, och bereder sig de aldra största vådor; ty en sådan lagstiftning verkar, lömskt, ett säkert förderf. Den är såsom en orm i samhällets egen barm. Man bör äfven och ännu mera hafva kommit till samma slutsats på erfarenhetens väg. De skakande, bedröfliga, om en djup sjukdom i statskroppen vittnande symptomer, hvartill man länge varit och dagligen är ett klagande vittne, måste hafva sina orsaker. Denna skara af proletärer med den fuilkomligaste råhet och vildhet i sinnelag och seder — denna pauperism med sina fasliga anletsdrag — dessa, ur ett stort så andligt som lekamiigt elände, jettelikt uppvexande laster och brott, månne de ej innebära en viss anklagelse emot samhället, för någon liden djup orättvisa, vare sig i positiv eller negativ väg, vare sig genom en felaktig lagstiftning eller genom förbiseende af något det ena nödvändiga, i afseende på de lägre samhällsklassernas bildning, eller genom några förvända elakartade förhållanden i privatlifvet? Jag tror åtminstone det — och jag tror, att förnekelsen af de oäkta barnens arfsrätt ej saknar sin del i proletärskapet och dess onda lynne. Dessa proletärer, så väl de äkta, som de oäkta födde, hafva i allmänhet visserligen icke fullt tillgodonjutit sin barnarätt, hvarken af sina föräldrar eller af staten — och det torde vara denna barnarätt, som de nu, fastän blindt och medvetslöst, utkräfva — hämnande den lidna orättvisan. Staten har, så vidt proletärerne höra till den oäkta klassen, genom deras arflösgörelse, afkunnat öfver dem en viss förkastelse, och i någon mån utstött dem ur sitt sköte, liknande på sitt sätt den Spartanska staten, hvilken utkastade alla de barn, som ej voro i dess tycke. Den spartanska staten — i första påseendet grymmare — var likväl klokare. Den satte dessa förhatade barn genast utom möjligheten att kunna hämneas. Vår stat, mindre konseqvent, låter de misshagliga, och i början blott till hälften förkastade barnen uppvexa inom sig, för alt framdeles, sedan de med hämndens dolk, i större elter mindre grad, bedrifvit fadermördarens yrke, fullkomligt förskjuta dem ur sitt sköte — icke genom deras utkastande i floden, men genom deras förvisande till korrektionshusen eller schavotterna. Om staten handlar vist och rättvist härutinnan, eller tvärtom, — om den befordrar eller motverkar sitt ändamål och bestånd, förtjenar eftersinnas, och torde lätt utredas. Men erkänner man cen gång, att full rättvisa ej vederfares de oäkta barnen, så länge man ej tillerkänner dem samma rättigheter af sina föräldrar som de äkta; erkänner man ock, att denna orättvisa och de påpekade bedröfliga fenomenerna inom samhället stå i något slags förhållande till hvarandra, t ex. af orsak och verkan; erkänner man ytterligare att ingen religion, minst den kristliga, och intet samhällsskick, minst det kristliga, kan åsyfta att förslappa, än mindre att sönderslita de Wnmaste och heligaste naturliga band, som vår känsla känner och vär tanke fattar — bandet emellan föräldrar och barn — det bandet, som var till före allt samhällsskick och all religion, emedan det är vilkoret för bådas uppkomst, och som i hela naturen utgör den första uppenbarelsen af skön och rörande kärlek; och erkänner man slutligen, att ingen synd kan vara större och följaktligen till sina följder af vådiigare art, än orättvisa mot oskyldiga barn och våld på naturens heligaste band: hvi skyndar man cj då att ur lagstiftningen borttaga det som innebär någotsådant? Fordrar ej blotta omtankan för statens eget bestånd att man dermed skyndar? Jag anhåller på det högsta och med innerlig värma för saken, att det högv. Ständet måtte återremittera det höglofl. Lagutskottets förevarande betänkande. Om ej annat dermed vinnes, så blefve dock derigenom inför Utsk. och de höglofl. medstånden uttalad den opinion, att det högv. ståndet anser samhällets bestånd och lycka i första rummet hvila på en trogen och vidsträckt uppfyllelse af fjerde budet i Guds lag, nemligen på ett innerligt och kärleksrikt förhållande. emellan föräldrar och barn, samt att Staten fördenskull, utan allt afseende på rubriken af äkta eller oäkta, långt ifrån att förmena barnen att komma till sina föräldrars och Dess eget hjerta, tvärtom bör, mera än om allt annat, vara angelägen derom, att bandet emellan föräldrar och bar på det närmaste sammanknytes, och att den dyra föräldrapligten på det kraftigaste, äfven genom lagstiftningen, inskärIpes, på det birnen må komma föräldrahjertat rätt nära och, i famnen upptagne, välsignas — såsom den första underpanten derpå, att det utlofvade Guds rike skall komma att höra dem till. Men förestår mig den sorgen, att inom det högyv. Ståndet ej röna sympathier för min framställning, så beder jag att densamma dock mätte i Ständets protokoll få ett rum, i egenskap af min reservation emot Ståndets beslut att gilla Lagutskottets betänkande. Jag skall i slik händelse ställa min förhoppning på en rättvisare eller fördomsfriare framtid, då man bättre ser till, att man ej föraktar nägon af dessa små, hvilka ej mera än de äkta barnen sjelfva äro skulden dertill, att de hitkommit i en verld, som är och blir en villervallans, syndens och olyckornas verld, i -Isamma mån mer, som man mindre låter Kristi kär.Jleksanda här göra sig helt gällande. Ett tillsvidareIsystem för halfheten i detta hänseende måste mer än Allt annat vara Alt rs oo Aa ARh ag har darföra