—-öfver, som plågade hans goda bjerta, gjorde ho nom nästan olyckligare, än Tortoni nu var. På Wertbs bemedlivg och mot frikostig betalning, erhöll Tortoni ett serskildt rum, mild behandling och ett instrument. Hans trogna sånggudinna hade ej öfvergifvit honom uti det omgifvande själsmörkret. Äfven för öfverste Werth öppnade sig någon utsigt till förströelse. Han hade blifvit förordnad till adjutant hos en general, som skulle företaga en inspektionsresa, och dervid äfven besöka Prag. Uuder vistandet der blefvo generalen och öfversten en dag bjudna till en öfverste von P.... Sällskapet var alldeles främmande och ytterst stelt. Största delen deraf intogo spelborden, och Werth, som ogerna spelade, sällade sig till ungdomen, men fann äfven här föga underhållning. Fruntimmerna sutto i lysande ståt, hviskande, och de yngre herrarne stodo vid fönstren, vexl!ande då och då några ord med en bekant dame. Ölversten, som ji sådana sällskaper helst var en tyst betraktare, valde äfven nu ett hörn, der han kunde obemärkt öfverse den skimrande samlingen. Redan hade han setat der en stund, och bland de blomstrande ansigtena förgäfves sökt något, som väckte lifligare intresse, då dörren öppnades och en äldre man, med flera ordnar, inträdde och jemte hooom en flicka, smärt och blek, med nedsänkt blick och blondt hår. Det förekom öfversten, som bade han förut sett dessa drag. Hvem var den herrn?) frågade han en ung officer, då den gamle gått i ett annat rum och lemnat den unga flickan hos fruntimmerna. Herr von Radlitz med sin dotter, svarade officern.