Presteständets diskussion den 2 Nov. 1844, i anledning af väckt motion om den förändringi 8 kap. 7 8 ärfdabalken, att oäkta barn måtte tilläggas arfsrätt efter deras mödrar afstyrkt af Lagutskottet). Prosten BERG. Då jag här vågar uppträda mot ett enhälligt Lagutskotts betänkande, har man visserligen allt fog att fråga, om ett sådant öfverdåd härleder sig från verkligt nit och kärlek för en möjligen god och vigtig sak, eller från några ogiltiga bevekelsegrunder. Svaret på en sådan fråga anser jag hvarken nödigt eller tillständigt att sjelf afgifva. då jag. såsom part i saken, bör föreställa mig att, i allt fall, anses mindre tillförlitlig. Att mitt uppträdande är en produkt af nägot inom mig, mä tills vidare antagas såsom det enda säkra. Jag gär imedlertid till saken. Uti förevarande betänkande har det höglofliga Utskottet, ehuru, som det tyckes, i öfrigt erkännande äfven de oäkta barnens naturliga rätt att få ärfva sina mödrar, likväl ansett sig, för betryggande af aktningen för äktenskapet och samhäliets, som det heter, deraf beroende styrka och bestånd, böra ifrån all arfsrätt dessa barn utes!u!a, förklarande att deras anspråk ej böra sträcka sig längre än till nödtorftig föda och uppfostran. Om höglofl. Utskottet härutinnan har fullkomligen rätt, torde förtjena en närmare undersökning. Mig förekommer det, som skulle staten, bland hvars högsta ändamål det är, att skydda allas och i synnerherhet de oskyldiga och värnlösas rätt och lycka, långt ifrån att befästa sitt eget bestånd och lycka, tvärtom undergräfva dem båda, genom hvarje lagstiftning, som fortfar att kränka eller underkänna någons, vore det och blott en endas naturliga rättigheter. Hafva de oäkta barnen en naturlig rätt till arf efter sina mödrar, nemligen en rätt dertill under ett lif i naturtillståndet, så måste denna deras rätt vara lika helig och stor, om ej ännu heligare och större, under samhällstil!ståndet, aldrabeldst ett kristligt. Eller skulle väl samhället tro sig berättigadt, att i något afseende slita det sköna bandet, de naturliga. innerligt nära förhållanderna emellan föräldrar och barn, för att derigenom vinna sina höga heliga ändamål? Eller skulle samhället tro sig genom sådana medel komma sina ändamål närmare? Eller äro icke äfven de oäkta bernen barn till sina föräldrar? — Jo, svarar man, men de äro barn af en olaglig förening. Medgifves; men är väl detta barnens eget fel, så att de, just de skola derföre lida. eller tillhör väl någon annan än Gud sjelf den lagskipning, att låta fädernas missgerningai komma in på barnen. Man svare ej eller, att för menandet af arfsrätt för oäkta barn är nödvändig för att skydda äktenskapet; ty äktenskapet, såsom en gudomlig institution, mäste ovilkorligen antaga: kunna skydda sig sjelf och ega bestånd samt behåll: menniskors aktning, utan att behöfva taga tiil sit biträde och sekundant en lagstiftning, som uteslute) den kristliga kärleken — ja, är verkligt positiv okristlig hårdhet och orättvisa, i det den uppoffra oskyldigas naturliga rätt, hvars beskyddande utgö en af samhällets heligaste pligter. Jag frågar: hvac bafva väl de oäkta barnen syndat mera än de äkta att de förras rätt till föräldrakärlek, värd och egen dom skulle vara mera förverkad än de sednpares Hvad skäl har man för den satsen, att allan rättfär dighet skulle emot dessa vara uppfylld, genom den s k. nödtorftiga födan och uppfostran, man så nödtorf teligen dem tillerkänner. Den lag. som stadgat detta