Presteständets diskussion den 2 Nov. 1844, i
anledning af väckt motion om den förän-
dringi 8 kap. 7 8 ärfdabalken, att oäkta
barn måtte tilläggas arfsrätt efter deras
mödrar afstyrkt af Lagutskottet).
Prosten BERG. Då jag här vågar uppträda mot
ett enhälligt Lagutskotts betänkande, har man vis-
serligen allt fog att fråga, om ett sådant öfverdåd
härleder sig från verkligt nit och kärlek för en möj-
ligen god och vigtig sak, eller från några ogiltiga
bevekelsegrunder. Svaret på en sådan fråga anser
jag hvarken nödigt eller tillständigt att sjelf afgifva.
då jag. såsom part i saken, bör föreställa mig att, i
allt fall, anses mindre tillförlitlig. Att mitt uppträ-
dande är en produkt af nägot inom mig, mä tills
vidare antagas såsom det enda säkra.
Jag gär imedlertid till saken.
Uti förevarande betänkande har det höglofliga Ut-
skottet, ehuru, som det tyckes, i öfrigt erkännande
äfven de oäkta barnens naturliga rätt att få ärfva
sina mödrar, likväl ansett sig, för betryggande af
aktningen för äktenskapet och samhäliets, som det
heter, deraf beroende styrka och bestånd, böra ifrån
all arfsrätt dessa barn utes!u!a, förklarande att deras
anspråk ej böra sträcka sig längre än till nödtorftig
föda och uppfostran. Om höglofl. Utskottet härutinnan
har fullkomligen rätt, torde förtjena en närmare un-
dersökning. Mig förekommer det, som skulle staten,
bland hvars högsta ändamål det är, att skydda allas
och i synnerherhet de oskyldiga och värnlösas rätt
och lycka, långt ifrån att befästa sitt eget bestånd
och lycka, tvärtom undergräfva dem båda, genom
hvarje lagstiftning, som fortfar att kränka eller un-
derkänna någons, vore det och blott en endas na-
turliga rättigheter. Hafva de oäkta barnen en na-
turlig rätt till arf efter sina mödrar, nemligen en
rätt dertill under ett lif i naturtillståndet, så måste
denna deras rätt vara lika helig och stor, om ej
ännu heligare och större, under samhällstil!ståndet,
aldrabeldst ett kristligt. Eller skulle väl samhället
tro sig berättigadt, att i något afseende slita det
sköna bandet, de naturliga. innerligt nära förhållan-
derna emellan föräldrar och barn, för att derigenom
vinna sina höga heliga ändamål? Eller skulle sam-
hället tro sig genom sådana medel komma sina än-
damål närmare? Eller äro icke äfven de oäkta ber-
nen barn till sina föräldrar? — Jo, svarar man, men
de äro barn af en olaglig förening. Medgifves; men
är väl detta barnens eget fel, så att de, just de skola
derföre lida. eller tillhör väl någon annan än Gud
sjelf den lagskipning, att låta fädernas missgerningai
komma in på barnen. Man svare ej eller, att för
menandet af arfsrätt för oäkta barn är nödvändig
för att skydda äktenskapet; ty äktenskapet, såsom
en gudomlig institution, mäste ovilkorligen antaga:
kunna skydda sig sjelf och ega bestånd samt behåll:
menniskors aktning, utan att behöfva taga tiil sit
biträde och sekundant en lagstiftning, som uteslute)
den kristliga kärleken — ja, är verkligt positiv
okristlig hårdhet och orättvisa, i det den uppoffra
oskyldigas naturliga rätt, hvars beskyddande utgö
en af samhällets heligaste pligter. Jag frågar: hvac
bafva väl de oäkta barnen syndat mera än de äkta
att de förras rätt till föräldrakärlek, värd och egen
dom skulle vara mera förverkad än de sednpares
Hvad skäl har man för den satsen, att allan rättfär
dighet skulle emot dessa vara uppfylld, genom den s
k. nödtorftiga födan och uppfostran, man så nödtorf
teligen dem tillerkänner. Den lag. som stadgat detta