ungdom och blyghet, men hos Vaubert icke kun de förklaras. Flera af de försmådda sköna, såra de af denna känslolöshet, vände nu emot dem andra vapen, än sina intagande behag, och bäm. nade sig genom hvarjebanda historier, som snar kommo i omlopp, och mest syftade derpå, att de begge konstnärerne afsvurit kärleken, för att en dast och evigt lefva för vänskapen. Tortoni val den första, som erfor något i afseende på dess om honom och hans vän gängse rykten, och hvarigenom han sjelf först kom att eftersinna, hurt underligt det var, att en så liflig, lefnadsglad men. niska, som Vaubert, fanns så känslolös för qvinliga behag. Han frågade bonom härom; mer Vaubert undvek länge detta ämne, till dess han, under en enslig stund, då han af Govannis sång blifvit vemodigt stämd, ändtligen för honom! tillstod, att han i Rom, genom döden, förlorat en älskarinna, hvilken han aldrig kunde glömma. Han visade för vännen näsduken med inskriptionen: Tua per sempre, och sade, att den var det enda minne han egde efter henne. Mer erfor Tortoni aldrig om Vauberts olyckliga kärlek; men äfven i detta lilia meddelande visade vännen honom ett förtroende, hvilket bordt förmå honom till lika uppriktighet, då Vaubert frågade honom, hvarföre han har så litet sinne för Prags sköna? Mea Tortoni, som, oaktadt sitt långa och intima umgänge med Vaubert, icke förmådde rätt förstå en så svår och af tusende motsägande principer sammansatt karakter, trodde honom icke kunna uppfatta renheten och heligheten af den kärlek, hvaraf han i stilla hemlighet njöt. Misstrogen, andvek han den framställda frågan och anade icke, vilken oändlig smärta denna första förbehållsam