ungdom och blyghet, men hos Vaubert icke kun
de förklaras. Flera af de försmådda sköna, såra
de af denna känslolöshet, vände nu emot dem
andra vapen, än sina intagande behag, och bäm.
nade sig genom hvarjebanda historier, som snar
kommo i omlopp, och mest syftade derpå, att de
begge konstnärerne afsvurit kärleken, för att en
dast och evigt lefva för vänskapen. Tortoni val
den första, som erfor något i afseende på dess
om honom och hans vän gängse rykten, och hvar-
igenom han sjelf först kom att eftersinna, hurt
underligt det var, att en så liflig, lefnadsglad men.
niska, som Vaubert, fanns så känslolös för qvin-
liga behag. Han frågade bonom härom; mer
Vaubert undvek länge detta ämne, till dess han,
under en enslig stund, då han af Govannis sång
blifvit vemodigt stämd, ändtligen för honom! till-
stod, att han i Rom, genom döden, förlorat en
älskarinna, hvilken han aldrig kunde glömma.
Han visade för vännen näsduken med inskriptio-
nen: Tua per sempre, och sade, att den var
det enda minne han egde efter henne. Mer er-
for Tortoni aldrig om Vauberts olyckliga kärlek;
men äfven i detta lilia meddelande visade vännen
honom ett förtroende, hvilket bordt förmå honom
till lika uppriktighet, då Vaubert frågade honom,
hvarföre han har så litet sinne för Prags sköna?
Mea Tortoni, som, oaktadt sitt långa och intima
umgänge med Vaubert, icke förmådde rätt förstå
en så svår och af tusende motsägande principer
sammansatt karakter, trodde honom icke kunna
uppfatta renheten och heligheten af den kärlek,
hvaraf han i stilla hemlighet njöt. Misstrogen,
andvek han den framställda frågan och anade icke,
vilken oändlig smärta denna första förbehållsam-