bestämdt ylträånde huruvida Sunddelius fått, på e eller annat sätt, åtnjuta det honom beviljade ar slag. Härå har konsistorium d. 7 sistl. Maj afgi vit ett utlåtande, hvari det upprepar sitt påståend vatt för den tid det är 1837 beviljade årsanslagt rätteligen, eller med de enligt berörde besluts ord: Iydelse uttryckligen dervid fästade vilkor kunnat u gå, det vill säga, då Sunddel!ius, enligt hvad domkeö pitlet anfört, var inackorderad hos enkan Gustafssoi underhållsmedlen blifvit till fullo utbetalte; att Sunc delius sjelf på allt sätt motarbetat verkställigheten: ifrågavsrande vilkorliga beslut, dels derigenom a han vägrat ställa sig till efterrättelse domkapitle förfogande om hans underhällande i enskildt hu hvilket hans ännu fortfarande protesterande i klagq skriften emot domkapitlets beslut i detta hänseend nogsamt gifver vid handen, och dels derigenom a han tid efter annan begifvit sig från orten, utan a derom göra anmälan, samt slutligen derigenom a han till och med hos Kongl. Maj:t i underdånight klagat öfver, att domkapitlet, bland flera andra hc nom tillfogade oförrätter, jemväl hånat honom me en pension, såsom orden !yda uti en af honom å 4842 till Kongl. Maj:t ingifven, mot domkapitlet rig tad, anklagelseskrift. Domkspitlet förklarar, att dc icke kan tillerkänna sitt beslut af d. 29 Nov. 485 någon gällande kraft af förbindelse från dess sid: att till Sunddelius årligen utbetala ovilkorligen e viss summa, hvilken karakter han dock synes vili tillvinna detta beslut, och anser alltså, att hva han sedan år 4837 åtnjutit i och för sitt underhål icke kan betraktas såsom afbetalning på det honor då, under vissa vilkor beviljade anslag, ty det ha med undantag af de till enkan Gustafsson för han räkning (?) utbetalte 194 Rdr 32 sk. Bko, såsom un derstöd erhållit, har grundat sig på serskildte Peslu och icke deruppå, att domkapitlet ägde någon för bindelse, att meddela honom understöd i kraft af be slutet d. 29 Nov. 4837. Konsistorium hestrider för denskull i allo befogenheten af Sunddelii väckta for dringsanspråk, hoppas att justitiekanslersembetet ick: måtte derå fästa något afseende, och hänvisar i af seende till klagoskriftens öfriga innehåll, angåend den ytterliga nöd hvaruti Sunddelius genom domka pitlets förväliande skall vara försatt. till en Kongl resolution af d. 30 Januari d. å. på af Sunddeliu: i samma anda framställde underdåniga klagomål, Inga vidare bevis anföras; och denna åberopade kungliga resolution är föranledd af Sunddelii, den 30 Oktober 1844 ingifna underdåniga klagan öfver att Konsistorium olagligen försatt honom utur presteriig tjenstebefattning och derigenom beröfvat honom hem och bröd. Den är kontrasignerad af statsrådet Silfverstolpe. BDBeri säges, att Kongl. Maj:t efter inhermtad underdånigt utlåtande af Konsistorium, icke funnit denna ansökan förtjena afseenden, och det kan vid handlingarnes granskning blott väcka förundran, att en sådan nådig förklaring blifvit afgifven, utan att Konsistorium i sina uti Resolutionen åberopade utlåtanden ens försökt, att uppgifva något bestämdt embetsfel elier brott, eller kunnat åberopa att Sunddelius blifvit från Prestembetet skiljd; hvilket likväl enligt Lag och författningar fordras för att Konsistorium skulle kunna utestänga honom från tjenstgöring. Konsistorium säger endast, att det af omständigheterna varit nödsakadt och förpligtadt att försätta honom utom presterlig tjenstgöringp, o. s. v.; men intet faktum förekommer. Deremot har Konsistorium just i detta sitt underdåniga utlåtande, åberopat såsom en dess stränga handling mildrande omständighet, att sedan Sunddelius mistat förtroendet att användas i presterlig tjenst, och derigenom kommit i saknad af nödiga medel till sin utkomst, domkapitlet sörjt för hans bergning, och säsom bevis härför, i afskrift underdånigt meddelat Sunddelii den 47 Dec. 1844 ingifna ansökan, att resten af anslaget, utöfver den bekomna andelen, måtte till en af honom anvisad person utbetalas; hvarigenom, och till följd af Domkapitlets äfven i samma förklaring föregifna omsorger för hans framtida underhåll, sannolikt den Kongl. resolutionen blifvit sådan den blef, oaktadt förhållandet icke finnes så styrkt, att ju för enhvar Sunddelii bestridande af Konsistorii uppgifter, måste synas lika bevisande som Konsistorii påstående, intill dess allt lagligen styrkt blifvit. I alla fall angår denna Kongl. resolutionen, såsom nyss nämndt är, icke frågan om Konsistorii år 4837 fattade beslut, hvari Sunddelius tillförsäkras om årligt underhå!l med 200 rdr, utan har Konsistorium tvärt om i sitt underdåniga utlåtande alldeles undvikit att ens omnämna detsamma. Frågan synes säledes blott vara, om denna år 48537 åt Sunddelius gifna försäkran, att fntilldess han sjelf kunde förskaffa sig tillfälle till presterlig tjenstgöring, få påräkna 200 rdr årligen till sitt underhållp, -kan eller bör anses vara af den beskaffenhet att den upphört derigenom att några vid den, i högst obestämda ordalag antydda vilkor, icke kunnat eller blifvit uppfyllde: vilkor, som likväl äro af natur att synas mera beroende af Domkapitlets eget sätt att fullgöra dem, än på Sunddelius, samt derjemte innebära ett slags förmynderskap, som hvarken synes vara förenligt med lagarne och med de för Domkapitlet föreskrifne embetsgränsor, eller med det anseende, som prestmän böra finna för sig angeläget att så mycket möjligt är rädda åt en deras vederlike, hvilken ännu icke kunnat afsättas eller åtminstone icke blifvit afsatt från sitt predikoembete. Man kan knappt föreställa sig, att inom nägon verldslig korps, korporation, eller klass af medborgare, ett sådant behandlingssätt cmot en på 80-talet vandrande medbroderkunde ega rum; och det mäste i sanning väcka förvåning hos enhvar, att se en sådan gammal prestman, lemnad åt nöden och all den dermed åtföljande. missaktning och förtviflan. Denna förvåning miste äfven snarare ökas än minskas af den underrättelse vi fått, att biskopen i Linköping, sedan justitiekanslern börjat taga kännedom om saken, till denne embetsman sändt etthundrade riksdaler banko, att tillställas Sunddelius, under förklaring, att det 2j vore att anse såsom afbetalning å anslaget, utan såsom en gåfva, och det endast för en gång. Detta besynnerliga steg synes nemligen utvisa, att Domka-!! EN