bestämdt ylträånde huruvida Sunddelius fått, på e
eller annat sätt, åtnjuta det honom beviljade ar
slag. Härå har konsistorium d. 7 sistl. Maj afgi
vit ett utlåtande, hvari det upprepar sitt påståend
vatt för den tid det är 1837 beviljade årsanslagt
rätteligen, eller med de enligt berörde besluts ord:
Iydelse uttryckligen dervid fästade vilkor kunnat u
gå, det vill säga, då Sunddel!ius, enligt hvad domkeö
pitlet anfört, var inackorderad hos enkan Gustafssoi
underhållsmedlen blifvit till fullo utbetalte; att Sunc
delius sjelf på allt sätt motarbetat verkställigheten:
ifrågavsrande vilkorliga beslut, dels derigenom a
han vägrat ställa sig till efterrättelse domkapitle
förfogande om hans underhällande i enskildt hu
hvilket hans ännu fortfarande protesterande i klagq
skriften emot domkapitlets beslut i detta hänseend
nogsamt gifver vid handen, och dels derigenom a
han tid efter annan begifvit sig från orten, utan a
derom göra anmälan, samt slutligen derigenom a
han till och med hos Kongl. Maj:t i underdånight
klagat öfver, att domkapitlet, bland flera andra hc
nom tillfogade oförrätter, jemväl hånat honom me
en pension, såsom orden !yda uti en af honom å
4842 till Kongl. Maj:t ingifven, mot domkapitlet rig
tad, anklagelseskrift. Domkspitlet förklarar, att dc
icke kan tillerkänna sitt beslut af d. 29 Nov. 485
någon gällande kraft af förbindelse från dess sid:
att till Sunddelius årligen utbetala ovilkorligen e
viss summa, hvilken karakter han dock synes vili
tillvinna detta beslut, och anser alltså, att hva
han sedan år 4837 åtnjutit i och för sitt underhål
icke kan betraktas såsom afbetalning på det honor
då, under vissa vilkor beviljade anslag, ty det ha
med undantag af de till enkan Gustafsson för han
räkning (?) utbetalte 194 Rdr 32 sk. Bko, såsom un
derstöd erhållit, har grundat sig på serskildte Peslu
och icke deruppå, att domkapitlet ägde någon för
bindelse, att meddela honom understöd i kraft af be
slutet d. 29 Nov. 4837. Konsistorium hestrider för
denskull i allo befogenheten af Sunddelii väckta for
dringsanspråk, hoppas att justitiekanslersembetet ick:
måtte derå fästa något afseende, och hänvisar i af
seende till klagoskriftens öfriga innehåll, angåend
den ytterliga nöd hvaruti Sunddelius genom domka
pitlets förväliande skall vara försatt. till en Kongl
resolution af d. 30 Januari d. å. på af Sunddeliu:
i samma anda framställde underdåniga klagomål,
Inga vidare bevis anföras; och denna åberopade
kungliga resolution är föranledd af Sunddelii, den
30 Oktober 1844 ingifna underdåniga klagan öf-
ver att Konsistorium olagligen försatt honom utur
presteriig tjenstebefattning och derigenom beröfvat
honom hem och bröd. Den är kontrasignerad af
statsrådet Silfverstolpe. BDBeri säges, att Kongl. Maj:t
efter inhermtad underdånigt utlåtande af Konsisto-
rium, icke funnit denna ansökan förtjena afseenden,
och det kan vid handlingarnes granskning blott väcka
förundran, att en sådan nådig förklaring blifvit af-
gifven, utan att Konsistorium i sina uti Resolutio-
nen åberopade utlåtanden ens försökt, att uppgifva
något bestämdt embetsfel elier brott, eller kunnat
åberopa att Sunddelius blifvit från Prestembetet
skiljd; hvilket likväl enligt Lag och författningar
fordras för att Konsistorium skulle kunna utestänga
honom från tjenstgöring. Konsistorium säger endast,
att det af omständigheterna varit nödsakadt och
förpligtadt att försätta honom utom presterlig tjenst-
göringp, o. s. v.; men intet faktum förekommer.
Deremot har Konsistorium just i detta sitt under-
dåniga utlåtande, åberopat såsom en dess stränga
handling mildrande omständighet, att sedan Sund-
delius mistat förtroendet att användas i presterlig
tjenst, och derigenom kommit i saknad af nödiga
medel till sin utkomst, domkapitlet sörjt för hans
bergning, och säsom bevis härför, i afskrift under-
dånigt meddelat Sunddelii den 47 Dec. 1844 ingifna
ansökan, att resten af anslaget, utöfver den bekomna
andelen, måtte till en af honom anvisad person ut-
betalas; hvarigenom, och till följd af Domkapitlets
äfven i samma förklaring föregifna omsorger för hans
framtida underhåll, sannolikt den Kongl. resolutio-
nen blifvit sådan den blef, oaktadt förhållandet icke
finnes så styrkt, att ju för enhvar Sunddelii bestri-
dande af Konsistorii uppgifter, måste synas lika be-
visande som Konsistorii påstående, intill dess allt
lagligen styrkt blifvit. I alla fall angår denna Kongl.
resolutionen, såsom nyss nämndt är, icke frågan om
Konsistorii år 4837 fattade beslut, hvari Sunddelius
tillförsäkras om årligt underhå!l med 200 rdr, utan
har Konsistorium tvärt om i sitt underdåniga utlå-
tande alldeles undvikit att ens omnämna detsamma.
Frågan synes säledes blott vara, om denna år 48537
åt Sunddelius gifna försäkran, att fntilldess han
sjelf kunde förskaffa sig tillfälle till presterlig tjenst-
göring, få påräkna 200 rdr årligen till sitt under-
hållp, -kan eller bör anses vara af den beskaffenhet
att den upphört derigenom att några vid den, i högst
obestämda ordalag antydda vilkor, icke kunnat eller
blifvit uppfyllde: vilkor, som likväl äro af natur att
synas mera beroende af Domkapitlets eget sätt att
fullgöra dem, än på Sunddelius, samt derjemte inne-
bära ett slags förmynderskap, som hvarken synes
vara förenligt med lagarne och med de för Domka-
pitlet föreskrifne embetsgränsor, eller med det anse-
ende, som prestmän böra finna för sig angeläget att
så mycket möjligt är rädda åt en deras vederlike,
hvilken ännu icke kunnat afsättas eller åtminstone
icke blifvit afsatt från sitt predikoembete. Man kan
knappt föreställa sig, att inom nägon verldslig korps,
korporation, eller klass af medborgare, ett sådant
behandlingssätt cmot en på 80-talet vandrande med-
broder- kunde ega rum; och det mäste i sanning
väcka förvåning hos enhvar, att se en sådan gammal
prestman, lemnad åt nöden och all den dermed åt-
följande. missaktning och förtviflan. Denna förvå-
ning miste äfven snarare ökas än minskas af den
underrättelse vi fått, att biskopen i Linköping, sedan
justitiekanslern börjat taga kännedom om saken, till
denne embetsman sändt etthundrade riksdaler banko,
att tillställas Sunddelius, under förklaring, att det
2j vore att anse såsom afbetalning å anslaget, utan
såsom en gåfva, och det endast för en gång. Detta
besynnerliga steg synes nemligen utvisa, att Domka-!!
EN