,Se, ack se, Louise; spöket har kommit åter. för att afbemta oss allal . Louise, blekare än vanligt och i sorgdrägt, sprang upp från stolen och ropade: O, må han taga mig med sig i den tysta, trånga grafven! Med glädje följer jag honom ! Men till hennes fötter sjönk nu, full af lif och värma, med kärleksfulla blickar och ångrens tårar i ögonen, den sköna man, som Louise, utöfver gralven, älskat och i sitt hjerta fasthållit och med ijuf, hänryckt stämma ropade han: Vill du förlåta mig, ädla flicka, du heliga engel? Fem år, under krigets larm, har du beständigt och öfverallt varit min enda tanka. O, låt mig få försona hvad jag brutit! i För att icke öfver höfvan hemsöka känslosamma läsarinnor med neriskakande skildringar, öf. verlemna vi åt dem sjelfva att ana, huru dej vidare tillgick i Gervais landthus. Vi förfiytt oss tjugofyra timmar framåt och äro glada fi nämna, att vi åter befinna oss på kungliga slot tet. Denna gången spelade icke kungen reversi utan meddelade audiens, och äfven i sin tur å! markisen af Coigny. (Vi hafva varit lyckliga att under tiden få veta hans namn.) Ni kommer visst för att berätta mig S:t RÅmys historia?, sade konungen leende. Konungen hade sofvit och frukosterat väl, och var vid det bästa lynne. Men ni kommer för sent; man har redan berättat mig den., pIcke för sent, sire; ty jag kan meddela hvad ingen vet. Icke S:t Remy, nvilken jag mötte på gatan, då han tröstlös kom från Strassburgarens lik och icke hade styrka att fullgöra uppdraget hos Gervais — icke S:t Remy — utan jag sjell