,Se, ack se, Louise; spöket har kommit åter.
för att afbemta oss allal .
Louise, blekare än vanligt och i sorgdrägt, sprang
upp från stolen och ropade:
O, må han taga mig med sig i den tysta, trånga
grafven! Med glädje följer jag honom !
Men till hennes fötter sjönk nu, full af lif och
värma, med kärleksfulla blickar och ångrens tå-
rar i ögonen, den sköna man, som Louise, utöf-
ver gralven, älskat och i sitt hjerta fasthållit
och med ijuf, hänryckt stämma ropade han:
Vill du förlåta mig, ädla flicka, du heliga en-
gel? Fem år, under krigets larm, har du bestän-
digt och öfverallt varit min enda tanka. O, låt
mig få försona hvad jag brutit! i
För att icke öfver höfvan hemsöka känslosam-
ma läsarinnor med neriskakande skildringar, öf.
verlemna vi åt dem sjelfva att ana, huru dej
vidare tillgick i Gervais landthus. Vi förfiytt
oss tjugofyra timmar framåt och äro glada fi
nämna, att vi åter befinna oss på kungliga slot
tet. Denna gången spelade icke kungen reversi
utan meddelade audiens, och äfven i sin tur å!
markisen af Coigny. (Vi hafva varit lyckliga att
under tiden få veta hans namn.)
Ni kommer visst för att berätta mig S:t RÅ-
mys historia?, sade konungen leende. Konungen
hade sofvit och frukosterat väl, och var vid det
bästa lynne. Men ni kommer för sent; man har
redan berättat mig den.,
pIcke för sent, sire; ty jag kan meddela hvad
ingen vet. Icke S:t Remy, nvilken jag mötte på
gatan, då han tröstlös kom från Strassburgarens
lik och icke hade styrka att fullgöra uppdraget
hos Gervais — icke S:t Remy — utan jag sjell