ett inbördes, förtroendefullt anslutande till hvar
andra kunna få ett ord med i Europas angelä
genheter och någon vigt i folkens råd. Elle
skulle måhända insigten af nödvändigheten af Nor
dens enhet i anda och sanning — och detta ä
icke något kringgående uttryck, mine herrar! t)
det är klart och tydligt för dem, som hafva moc
alt draga ut konseqvenserna — skulle den kun
na demonstreras bort, dem till glädje, hvilka:
valspråk är: divide et impera? BEiler skulle der
först vakna hos eder, då dödens märke är satt ji
edert brödrafolks panna, då en folkbetvingart
börjar klättra på Kölen, och tyska trasor alt blås:
öfver till Cap Lindesnaes?
Men det är ju en Dansk, som talar till oss
kanhända sitter m:n redan i detta ögonblick oct
rådslår om hans fäderneslands öde, — det ar kan:
hända redan vägdt och befunnet lör lätt, och nu
vila Danskarne, att vi skola kasta en tung vigl
i vågskålen? Bort med denna tankel säger jag e-
der. Vi hafva aldrig begärt och skola aldrig
påkalla någons, ) en gång våra bröders, hjelp
i den sak, hvars lösning kommer att afgöra, om
Danmark skall vara till eller icke; ty liksom j,
genom egen kraft, ensamme utgingen ur en o-
Iycksbrivgande katastrof, då j för det häpnande,
reaktionära Europas ögon resten ett frihetens
tempel på Eidsvold, så må äfven vi, utan främ-
mande bistånd, hana oss en väg genom de ho-
tande faror, som omgilva oss och, om än nvia
Tyskland vältrar in emot oss, utan att vika en
fotsbredd, stå fasta på vår plats, såsom Skandina-
viens förpost riot södern; mäkta vi icke att upp-
fylla detta oafvisliga vilkor för vår politiska på-
nyttfödelse, då äre vi icke något folk och aldra-
minst — Skandinaver. Men det fordre vi af e-
der, att j väl skolen betänka, hvilken verldshisto-
risk betydelse kan blifva Norden förbehållen, der-
est Daumark röner Polens öde, och det är väl
också denna tanka, j hysten, då j nyligen på e-
der nationella födelsedag uttaladen den önskan, att
Danmark måtte blifva frälsadt för Norden. Och
när j nu hafven pröfvat Lfvet här och sedan, vid
iemkomsten, ären öÖlvertygade, att det genom-
trömmas al Nordens ande, — låten oss då höra
rån eder! sänden oss då det budskap; att j ären
veredde till att inträda i våra led-r, såsom våra
rapenbröder i den strid, vi med andeliga vapen
afva begynt för Nordens enhet och frihet! —
ded denna önskan gifve vi eder vårt broderliga
jandslag och utrope: Lycka och ära öfver Norge!
.efve Christianias universitet! och ull lifvets ri-
edom öfver dess härvarande söner!)
(Forts. följer.)
) Det är detta tal, för hvilket herr Poulsen blifvit
aktionerad.