-llut arbor acvo. Det är då herrligt, att ver
i hvar och en i sin stad för den Nordiska ande
r I enhet, det är då herrligt att samla strålar för
-) kommande ljusare dag. Och sättet, huru en ak
,j demisk ungdom bör verka för detta mål, det
Ilsade oss den föregående talaren i sitt oförgätli
rftal på Gamla Upsalas Tingshög. Han hinvisa
1joss till andlig verksamhet, ban uppmanade o
latt medelst skrifter och journaler befordra
fast samband mellan hvarandra, och genom sar
-J ma medel bana den id, som lifvar oss, väg t
J folkens hjertan. Köpenhamns Studenter! Det
-Jinig en glädje, att i dag offentligt få förkunr
-Jatt Upsalas Studenter i denna riktning verkat
ter sin förmåga. Det är numera icke blott
Joch annan af edra berrliga diktare, som vi känr
läsa och beundra. Hvar sången klingar, hvar v
Itenskapen forskar, der se vi eder förtjenst. Hv:
fJsannt bär tänkes, hvad skönt här diktas, hvad go
I här verkas, dermed blifva vi allt mer och m
förtrogna. Och när så vi bygga på ett gemensan
altare för vetenskap och konst, så sammanflytt
ock våra bjertan, våra sträfvanden, våra förhop
ningar. I dag är förhoppningarnas fest, en fe
sådan som Norden aldrig sett tillförene. Hvilket hi
som rör sig i deuna skimrande sal, hvilken glädj
färdig att famna en verld! Hvilket mod, färdig
om det fordrades att gå mot en verld! Det är soi
om vi kände flägten af en Engels vingar. De
gamle Romaren trodde på en Genius, som född
med bonom, som log vid hans glädje, som gr
vid hans tårar, som dog med honom. Det var e
skön tro. Skandinavien har också sin skyddand
Genius, en odödlig Genius. Det är han, som n
nedstiger i våra hjeitan, som jublar i våra sån
ger. Det är nu, vi röna sanningen af forntids
skaldens ord: Est Deus in nobis: agitante ca
lescimus illon. Och vi vilja allt framgent bevar
denna calor, denna heliga låga, och värmda a
den skola framtidens skördar bringa; till mognat
Bröder! Upsalas söner inlägga densamma 1 si
tacksamhbetsskål, i det skallande Hurra, som skal
ljuda ur djupet af deras bjertan. Lefve Köpen
hamns studenter, våra vänner, våra bröder!)
Efter herr Pettersson hade kandidat H. F. Poul
sen ordet, och helsade studenterne från Christia
nia sålunda:
Länge hafve vi väntat på eder, norske brö
der! så länge, att de iblind oss, som icke är
lättrogne, började misströsta och våra fiender at
triumlera; och likväl har mången vänlig frände
röst ludit upp till eder fran Danmark, och mån
gen högljudd och uppmanande helsning från Sveri
ges och Danmarks ungdom. Andtligen bafven
rest på eder! ändtligen halven j öfvervunnit all
binder! ävdtligen hbafven j nedstigit från edr
stolta och fria klippor till bröderne på Skåne
och Selands slätter, deu skandinaviska idvens vag
ga, för all sjelfve pröfva och erfara, om det a
någon savning och allvar i det lif, hvars väldig
röst bragt oss här tillsammans.
I mina härvarande landsmäns namn bjuder ja,
eder ett hjertligt värkommen och helsar eder så
som våra kära gäster. O! djupa underliga käns.
lor gripa oss I detta ögonbl:ck, då vise eder här
midt ibland oss, här i den stad, der så många a
edra fäder hatva funnit ett bem cceh tillbragt si-
nå bästa ungdomsår; det förefaller Oss, som Om
vi kände eder alla; som om j, eter så lång skiljs-
messa från oss, vore komua för att fråga, huru
vi lefvat så länge. Och är det icke sa? — Vi
Danskar och Norrmän belöfva blott se bvaran-
dra, så igenkänna vi hvarandra och förnimma,
att vi äre söner af samma moder; och är d-tic-
ke denna känsla, som nu med väld:g styrka fram-
brut:t ur edra stolta bröst, som tört eder ned
till Danmark och sagt eder, alt alla bjertan skull
här flyga eder tl mötes? Sannerligen, den skall
icke hafva bedragit ede:; ty säkert bafven j re
dan känt, att j här ären 1 bröders bem, att det
icke allenast är vi, de unga, utan jemväl de gam-
la, jal hela nationer, som sluter eder i sin famn;
och då j landstegen på Danmarks kust och hörden
de många tusendes jubel, hvilka tron :, utt det
till stor del rällde? Eder var det! eder, norska
ynglingar! Och det var våra tider, som sade:
se, der komma våra bröders söner! — Oen alla
samla minnen framställde sig för oss i förklaradt
jus; de visade oss alla de förflutna århundraden,
under hvilka de tvenne folken delat ljuft och
edt med hvarandra, de visade oss våra gemen-
samma berömliga förläder, vår gemensamma lit-
eraturs och nationalitets herocr, hvilka genom
rediiga idrotter elier med svärdet, under samina
befläckade bantr, grundlagt vår gemensamma
nstoria; och de viside Oss den smärisamima skiljs-
nessans stund, då våra fäder stetos från hvaran-
Ira, men tillika — Norges lyckliga ingång och
asta framålskridande i en ny tillvaro såsom stat
och en ny frihet, sedan det kort förut upprättat
len högskola, som i dag gilver 0ss ett löite, att
dreus Uf skall återfödas klurare och fullkomli-
are hos sönerna. Sen! mina herrar! detta är
ninnen, som det fordras årbundraden till att ut-
låna, men innan det nittonde förflutit, är Nor-
jen elt; ly oss tillhörer framtiden!
Låten mig då äfven helsa eder, Norrmän, så-
om med-egare i denna vår gemeusamma fram-
id, såsom kommande i den ides namn, hvilken
i svurit trohet. Jag har aldrig ett ögonblick
viflat på, att icke en stor och ädel idd, som in-
ebär sanning, skulle kunna hos eder tända —
j allexast en efemerisk, ungdomiig, lågande en-
usiasm, utan en stadig och klarnande nationell
sigt: insigten af a.t Norge, lika litet som Sveri-
e eiler Danmark. genom en isolerad ach ensi