börja i dag med det, som kandidat Carl Plou:
böll till studenterne från Upsala vid festen i Chri
stiansborgs slotts ridhus. Det är af följand
lydelse:
Upsalenser! När J i går segladen in genon
rader af smyckade skepp och helsande båtar
förbi den af en tät sammanhängande folkmass:
betäckta stranden, från hvilken hurra på hurr:
dånade eder till mö:es, då J drogen genom di
fullproppade gatorna och torgen, och sågen näsdu
kar och blickar vinka från hvarje hus och skön:
blommor och kransar, bundna af sköna bänder
regna ned öfver eder — då var det mången blanc
eder — ag vet det — som kände qvinnans tå
rar bränna mannens kind. Ar det icke sannt
J haden icke trott, att edert emottagande hä
skulle göra ett så starkt intryck på eder; är de
icke sannt, J blefven öfverraskade af eder eger
rörelse; men minga af oss, som sågo eder fäll:
tårar, vi smålogo, ty vi visste det på förhand
att det skulle gå eder så; vi kände af erfarenhe!
buru godt det är, att draga in i sin broders bu:
efter ling skilsmessa och tung saknad, och at
der finna bjertan, som klappa en till möte oc!
öppna armar; vi hafva pröfvat buru starkt det
unga sinnet röres då det ser sig föremål för mån-
gas kärlek; vi hafva försökt att komma såsom
representanter för en stor idee, och åtnjutit vår
del af den enthusiasm, den väckte. Derföre, un-
der det J öfverväldigadens af ögonblickets makt,
flyktade vi till minnets helgedom, under det J
drogen in i Danmarks kungastad, vandrade vår
tanka längs Fyrisåns stränder; ty der hafva vi ju
mottagit samma intryck, dukat under för samma
. känsla, fällt samma tår!
Upsalenser! jag bringar eder den Danska ung-
domens tack för denna oförgätliga stund, för
edert gästvänliga brödrasinne och för eder högt
flammande enthusiasm. Tusende röster skola upp-
repa den, så fort jag uttalat den, och vittna, att
hvad J gjort emot oss, det hatven J g ort mot
enhvar af våra bröder; viltna att det var sanning
vi talade, då vi sade till eder, att det folk vi
tillhörde, delade våra känslor och närde vårt
hopp; vittna att detta hopp :cke är en tom dröm,
utkläckt i en individs sukliga Gjerna, utan en
fullboren frukt af tidens utveckling och historiens
gång; viltna att detta hopp icke blifvit försva-
gadt och kalinadt genom misstänksam förföljelse
eller afundsjukt förtal, utan tveriom vuxit med
hvarje dag, och städse med sin välsignelse om-
fattat allt tlere och flere, sedan det af eder mun
först erhöll sin egentliga, offentlga, högt dliga,
jag kunde måhända gerna säga, verldshistoriska
stadfästelse.
Upsalenser! Jag bringar eder mitt folks tack-
sägelse icke blott för det att J kalladen dess sö-
ner bröder och älsken dem, utan för det J genom
handling visat, att J allvarligen önsken att dela
dess öde, för det att våra känslor, vår längtan
och vårt hopp icke blott funnit återklang i edra
bröst, utan redan kallat eder till verksamhet för vår:
gemensamma sak, vår gemensamma framtid. Min-
nens J ännu, att jag, da jag lör tvenne år sedan.
på Gustaf Wasas dag stod i eder krets på Allhär-
Jarlbiogets hög och uppmanade eder att lägga i
dagen edert sinnelag genom handling, att jag då
beklagade, att vårt andliga förbund var bundet
till det flyktiga ögonblicket, att inzen gemenskap!
ägde rum 0ss emellan genom skrift och tal, un-
dantagandes de sällan inträffande korta stunder, då
det kunde lyckas oss att personligen mötas, att
eder litieratur och edra förhållanden voro nästan
okända i Danmark, liksom den Danska i Sverige.
Men detta är ju redan nu, efter 2:ne års förlopp,
annorlanda; nu går ingen vecka förbi utan att
bref och bud, skrift och bok vexlas emellan Up-
sala och Köpenhamn; vårt inre lif, vårt andliga
och statsborgerliga sträfvande följes med uppmärk-
samhet i Carl 40 och 492:tes land, liksom edert
öde, edert tillstånd följes med deltasande blickar
af ättlingarne af Ranzaus och Juels krigare. Och
det är J, som gifvit edert folk exemplet, J, som
först och fullständigast följt uppmanmmnygen, J som
fortplantat den på andra sidan Kölen, som kallat
Norges kraftfulla och högsinnade ungdom till del-
tagande i detta möte, J, som hittills ensamme i
båda brödralanden gifvit den Skanudmaviska ideen
en organ, som stiftat ett samfund till dess beskydd, :
till dess utveckling, befästande och utbredande.
Derföre, Upsalenser! tocka vi eder, fastan, vi:
veta det, J icke behöfven vår tack i ord; ty e-
der djupa rörelse då J först satten foten på Dansk
jord, just den innehöll en belöning, som intet
guld kan uppväga, en tacksägelse, som inga ord
kunna uttala, en glädje, som ingen skald kan måla;
det är derföre väl en upprigtig och djupt känd,
nen dock blott en svag och ofullständig öfver-
ältning af edra egna tårar, när jag nu belsar e-
ler med: Tack och pris, välsignelse och lycka öf-
ver Upsalal,
Hr Plougs helsning besvarades af Magister Do-
tens Pettersson från Upsala, genom följande vackra
och med lifliga bifallsyttringar upptagna tal:
Köpenhamns Studenter! Bröder!
Tvenne år äro förflutna. sedan iag å Upsala stu-