börja i dag med det, som kandidat Carl Plou: böll till studenterne från Upsala vid festen i Chri stiansborgs slotts ridhus. Det är af följand lydelse: Upsalenser! När J i går segladen in genon rader af smyckade skepp och helsande båtar förbi den af en tät sammanhängande folkmass: betäckta stranden, från hvilken hurra på hurr: dånade eder till mö:es, då J drogen genom di fullproppade gatorna och torgen, och sågen näsdu kar och blickar vinka från hvarje hus och skön: blommor och kransar, bundna af sköna bänder regna ned öfver eder — då var det mången blanc eder — ag vet det — som kände qvinnans tå rar bränna mannens kind. Ar det icke sannt J haden icke trott, att edert emottagande hä skulle göra ett så starkt intryck på eder; är de icke sannt, J blefven öfverraskade af eder eger rörelse; men minga af oss, som sågo eder fäll: tårar, vi smålogo, ty vi visste det på förhand att det skulle gå eder så; vi kände af erfarenhe! buru godt det är, att draga in i sin broders bu: efter ling skilsmessa och tung saknad, och at der finna bjertan, som klappa en till möte oc! öppna armar; vi hafva pröfvat buru starkt det unga sinnet röres då det ser sig föremål för mångas kärlek; vi hafva försökt att komma såsom representanter för en stor idee, och åtnjutit vår del af den enthusiasm, den väckte. Derföre, under det J öfverväldigadens af ögonblickets makt, flyktade vi till minnets helgedom, under det J drogen in i Danmarks kungastad, vandrade vår tanka längs Fyrisåns stränder; ty der hafva vi ju mottagit samma intryck, dukat under för samma . känsla, fällt samma tår! Upsalenser! jag bringar eder den Danska ungdomens tack för denna oförgätliga stund, för edert gästvänliga brödrasinne och för eder högt flammande enthusiasm. Tusende röster skola upprepa den, så fort jag uttalat den, och vittna, att hvad J gjort emot oss, det hatven J g ort mot enhvar af våra bröder; viltna att det var sanning vi talade, då vi sade till eder, att det folk vi tillhörde, delade våra känslor och närde vårt hopp; vittna att detta hopp :cke är en tom dröm, utkläckt i en individs sukliga Gjerna, utan en fullboren frukt af tidens utveckling och historiens gång; viltna att detta hopp icke blifvit försvagadt och kalinadt genom misstänksam förföljelse eller afundsjukt förtal, utan tveriom vuxit med hvarje dag, och städse med sin välsignelse omfattat allt tlere och flere, sedan det af eder mun först erhöll sin egentliga, offentlga, högt dliga, jag kunde måhända gerna säga, verldshistoriska stadfästelse. Upsalenser! Jag bringar eder mitt folks tacksägelse icke blott för det att J kalladen dess söner bröder och älsken dem, utan för det J genom handling visat, att J allvarligen önsken att dela dess öde, för det att våra känslor, vår längtan och vårt hopp icke blott funnit återklang i edra bröst, utan redan kallat eder till verksamhet för vår: gemensamma sak, vår gemensamma framtid. Minnens J ännu, att jag, da jag lör tvenne år sedan. på Gustaf Wasas dag stod i eder krets på AllhärJarlbiogets hög och uppmanade eder att lägga i dagen edert sinnelag genom handling, att jag då beklagade, att vårt andliga förbund var bundet till det flyktiga ögonblicket, att inzen gemenskap! ägde rum 0ss emellan genom skrift och tal, undantagandes de sällan inträffande korta stunder, då det kunde lyckas oss att personligen mötas, att eder litieratur och edra förhållanden voro nästan okända i Danmark, liksom den Danska i Sverige. Men detta är ju redan nu, efter 2:ne års förlopp, annorlanda; nu går ingen vecka förbi utan att bref och bud, skrift och bok vexlas emellan Upsala och Köpenhamn; vårt inre lif, vårt andliga och statsborgerliga sträfvande följes med uppmärksamhet i Carl 40 och 492:tes land, liksom edert öde, edert tillstånd följes med deltasande blickar af ättlingarne af Ranzaus och Juels krigare. Och det är J, som gifvit edert folk exemplet, J, som först och fullständigast följt uppmanmmnygen, J som fortplantat den på andra sidan Kölen, som kallat Norges kraftfulla och högsinnade ungdom till deltagande i detta möte, J, som hittills ensamme i båda brödralanden gifvit den Skanudmaviska ideen en organ, som stiftat ett samfund till dess beskydd, : till dess utveckling, befästande och utbredande. Derföre, Upsalenser! tocka vi eder, fastan, vi: veta det, J icke behöfven vår tack i ord; ty eder djupa rörelse då J först satten foten på Dansk jord, just den innehöll en belöning, som intet guld kan uppväga, en tacksägelse, som inga ord kunna uttala, en glädje, som ingen skald kan måla; det är derföre väl en upprigtig och djupt känd, nen dock blott en svag och ofullständig öfverältning af edra egna tårar, när jag nu belsar eler med: Tack och pris, välsignelse och lycka öfver Upsalal, Hr Plougs helsning besvarades af Magister Dotens Pettersson från Upsala, genom följande vackra och med lifliga bifallsyttringar upptagna tal: Köpenhamns Studenter! Bröder! Tvenne år äro förflutna. sedan iag å Upsala stu