I
Å4. Anjou, måst fram för att afvända faran och söka
l göra boken misstänkt. I en, till den ändan skrifven
recension i sednaste häftet af Frey utfar han visst
icke i förbannelser mot de fördömliga irrlärorna, i
Ilikhet med sina föregångare i andra sekler. Tvärtom,
han går på skenbart humant och -mildt sätt tillväga.
Han medgifver i början, att Unitarierna äfven hafva
Idel i samma -christliga lif, men, tillägger han seder-
mera, att unitarismen fortfarande består, må ej till-
räknas det egna i dess bekännelse, utan det stöd den
äger genom den sanna kyrkan, af hvilkens lifskraft
den sjelf lefver, såsom uti menniskokroppen de delar,
som äro ufnbärlige för lifvets bestånd, dock sjelfva
endast lefva, så länge hjertat klappar, såsom i hvarje
mensklig samhällsbildning hvarje medlem, äfven om
hans sinne är upproriskt mot den författning, som är
allas lag, dock har endast denna att tacka för den
frid och rätt han-jemte de öfriga samhällsledamöterna
åtnjutero. Alltså — Unitarierna hafva väl del i det
christna lifvet och den christna kyrkan, men endast
på samma sätt som en sjuk och onyttig lem har del
i kroppen, eller på samma sätt som brottslingen har
del i samhällslifvet. I sanning en snygg komplimang!
Och längre ned fortfar han, att de öfrige christne,
som utgöra den allmänneliga kyrkan (se föregående
I sida), hvarest christligt lif funnits i friskhet och kraft,
(?) — alltså den Romersk-Katholska, Reformerta och
Lutherska kyrkans orthodoxa — känt en stark ve-
dervilja för Unitarismen, bör ej väcka förundran.
Den vanställda bilden af det erkändt ädla, sanna och
sköna är vedervärdigare än en trogen bild af dessas
motsatser,. Här ser man oförtäckt den gamla sjelf-
berömmelsen och intoleransen. Om denna åter för-
likar sig med den anspråkslöshet, hyfsning och in-
bördes kärlek, som bör utmärka ej mindre det christna
samfundet i dess belhet än hvarje enskild christen,
är en öfverflödig fråga.
Uti det föregående framdrager han ock prof på de
irrläror, till hvilka Unitarierna skola göra sig skyl-
diga. Christendomens grundläror äro treenighets-
och försoningsläran, påstår han; men christendo-
mens försoningslära är för Unitarierna en oförnuftig
lära om en hämdgirig Gud), påstår han vidare. Uti
det sednare påståendet har han rätt. De vilja icke
veta af någon annan försoning än en moralisk. Här-
emot argumenterar han nu i allmänna ordasätt, men
hvarvid hufvudargumentet, åberopandet af den eviga
lag, som kräfver lydnad eller lidande,, har den olyc-
kan att icke träffa motståndarne. Ty denna eviga
lag hafva de aldrig förnekat. Frågan är blott den,
huru man skall betrakta den gudomliga rättvisan,
anlingen man skall tänka sig henne såsom en på kär-
lek blottad abstract juridisk, som, i likhet med vår
gamla kriminallag, utan hänsyn till den felandes för-
bättring, afkunnar sina straffdomar öfver honom, och,
enär straffet ej står i sammanhang med förbättringen,
nu äfven genom en godtycklig anordning kan bort-
taga eller mildra det, eller man skulle tänka sig de
af henne anordnade straff såsom en faders tuktan,
som har den felandes förbättring till syftemål, så att,
när denna blifvit vunnen, den gudomliga rättvisan
sjelf biifvit tillfredsställd. Det gifves olika begrepp
om försoning. Man säger en brottsling vara förso-
nad med sambället, så snart han undergätt det straff,
som lagen ådömt. Detta är den crassa abstract juri-
diska försoningen, hvilken i sjelfva verket är ingen
försoning. Men det gifves också en annan försoning
med samhället för den brottslige. Om, derigenom
att man hos honom lyckats inplanta det goda, som
samhället sjelft har till syftemäl, man borttagit hos
bonom den brottsliga sinnesbeskaffenhet, som förut
gjorde honom till en mot samhället fiendtlig medlem,
är han verkligen försonad med samhället. Detta
lämpa nu Unitarierna äfven på förhållandet till Gud,
så att de i hela christendomen ej vilja se något an-
nat än ett verk för tillvägabringandet af en moralisk
mellan Gud och menniskorna. Men detta har Hr
Anjou visligen gått förbi med tystnad. — Med hän-
sigt till treenighetsläran tager han dels sin tillflykt
till det argument, det man, när andra brista, alltid
har tillhands, nemligen den cehristiiga erfarenheten,
påstående att christendomens treenighetslära blott
ifrån christlig erfarenhet kan fullt förstås och fattas
(!), dels har han härvid den nyare filosofien att åbe-
ropa. Men att den nyare filosofiens treenighet ej är
densamma kyrkans uråldriga, förtiges naturligtvis.)
lär är ej fråga om annat än att strö sand i ögonen,
Lill skydd för den kära kyrkliga auktoriteten. Ewt
särdeles lyckligt fynd har han till den ändan gjort,
i det han påträffat ett ställe, der författaren förkla-
rar, att han i N. T:s Epistlar funnit ämnen, som,l!
ställda till judarna, icke synas lämpliga för menni-
skor i allmänhet. Man har i kyrkans alla tider
funnit sådana. Bibelkritiken har, icke utan god grund,
bortmönstrat mer än ett språk och uttryck. Blandl:
le i N. T:s Codex upptagne skrifter har kyrkan i
illa tider varit böjd att anse åtskilliga för apokryphi-;
ska. Luther sjelf hade sina starka tvifvel rörande
iktheten af mer än en af desamma. Men här har:
nu Hr Anjou fått ett ypperligt tillfälle att göra för-:
attarens bibliskhet misstänkt, samt häraf leda sig
ill det utropet: Sådan vishet kan svårligen slå rot.
bland det Svenska folket. Tisl slut må anföras ett
prof på Hr Anjous sätt att citera. Uti ett tal om).
dödligheten söker öfvers. i en anmärkning med nyal
skäl styrka de af förf. anförda grunder för christen-(
lomens lära om en personlig tillvaro efter döden;
nen tillägger, att han ej kan gedkänna Pauli ord,le
lå han säger: Om vi allenast i detta lifvet hafvel:
RR RR ET RR RR
am hamAnnaA JAfssA 1 1 Fo oo