I Å4. Anjou, måst fram för att afvända faran och söka l göra boken misstänkt. I en, till den ändan skrifven recension i sednaste häftet af Frey utfar han visst icke i förbannelser mot de fördömliga irrlärorna, i Ilikhet med sina föregångare i andra sekler. Tvärtom, han går på skenbart humant och -mildt sätt tillväga. Han medgifver i början, att Unitarierna äfven hafva Idel i samma -christliga lif, men, tillägger han sedermera, att unitarismen fortfarande består, må ej tillräknas det egna i dess bekännelse, utan det stöd den äger genom den sanna kyrkan, af hvilkens lifskraft den sjelf lefver, såsom uti menniskokroppen de delar, som äro ufnbärlige för lifvets bestånd, dock sjelfva endast lefva, så länge hjertat klappar, såsom i hvarje mensklig samhällsbildning hvarje medlem, äfven om hans sinne är upproriskt mot den författning, som är allas lag, dock har endast denna att tacka för den frid och rätt han-jemte de öfriga samhällsledamöterna åtnjutero. Alltså — Unitarierna hafva väl del i det christna lifvet och den christna kyrkan, men endast på samma sätt som en sjuk och onyttig lem har del i kroppen, eller på samma sätt som brottslingen har del i samhällslifvet. I sanning en snygg komplimang! Och längre ned fortfar han, att de öfrige christne, som utgöra den allmänneliga kyrkan (se föregående I sida), hvarest christligt lif funnits i friskhet och kraft, (?) — alltså den Romersk-Katholska, Reformerta och Lutherska kyrkans orthodoxa — känt en stark vedervilja för Unitarismen, bör ej väcka förundran. Den vanställda bilden af det erkändt ädla, sanna och sköna är vedervärdigare än en trogen bild af dessas motsatser,. Här ser man oförtäckt den gamla sjelfberömmelsen och intoleransen. Om denna åter förlikar sig med den anspråkslöshet, hyfsning och inbördes kärlek, som bör utmärka ej mindre det christna samfundet i dess belhet än hvarje enskild christen, är en öfverflödig fråga. Uti det föregående framdrager han ock prof på de irrläror, till hvilka Unitarierna skola göra sig skyldiga. Christendomens grundläror äro treenighetsoch försoningsläran, påstår han; men christendomens försoningslära är för Unitarierna en oförnuftig lära om en hämdgirig Gud), påstår han vidare. Uti det sednare påståendet har han rätt. De vilja icke veta af någon annan försoning än en moralisk. Häremot argumenterar han nu i allmänna ordasätt, men hvarvid hufvudargumentet, åberopandet af den eviga lag, som kräfver lydnad eller lidande,, har den olyckan att icke träffa motståndarne. Ty denna eviga lag hafva de aldrig förnekat. Frågan är blott den, huru man skall betrakta den gudomliga rättvisan, anlingen man skall tänka sig henne såsom en på kärlek blottad abstract juridisk, som, i likhet med vår gamla kriminallag, utan hänsyn till den felandes förbättring, afkunnar sina straffdomar öfver honom, och, enär straffet ej står i sammanhang med förbättringen, nu äfven genom en godtycklig anordning kan borttaga eller mildra det, eller man skulle tänka sig de af henne anordnade straff såsom en faders tuktan, som har den felandes förbättring till syftemål, så att, när denna blifvit vunnen, den gudomliga rättvisan sjelf biifvit tillfredsställd. Det gifves olika begrepp om försoning. Man säger en brottsling vara försonad med sambället, så snart han undergätt det straff, som lagen ådömt. Detta är den crassa abstract juridiska försoningen, hvilken i sjelfva verket är ingen försoning. Men det gifves också en annan försoning med samhället för den brottslige. Om, derigenom att man hos honom lyckats inplanta det goda, som samhället sjelft har till syftemäl, man borttagit hos bonom den brottsliga sinnesbeskaffenhet, som förut gjorde honom till en mot samhället fiendtlig medlem, är han verkligen försonad med samhället. Detta lämpa nu Unitarierna äfven på förhållandet till Gud, så att de i hela christendomen ej vilja se något annat än ett verk för tillvägabringandet af en moralisk mellan Gud och menniskorna. Men detta har Hr Anjou visligen gått förbi med tystnad. — Med hänsigt till treenighetsläran tager han dels sin tillflykt till det argument, det man, när andra brista, alltid har tillhands, nemligen den cehristiiga erfarenheten, påstående att christendomens treenighetslära blott ifrån christlig erfarenhet kan fullt förstås och fattas (!), dels har han härvid den nyare filosofien att åberopa. Men att den nyare filosofiens treenighet ej är densamma kyrkans uråldriga, förtiges naturligtvis.) lär är ej fråga om annat än att strö sand i ögonen, Lill skydd för den kära kyrkliga auktoriteten. Ewt särdeles lyckligt fynd har han till den ändan gjort, i det han påträffat ett ställe, der författaren förklarar, att han i N. T:s Epistlar funnit ämnen, som,l! ställda till judarna, icke synas lämpliga för menniskor i allmänhet. Man har i kyrkans alla tider funnit sådana. Bibelkritiken har, icke utan god grund, bortmönstrat mer än ett språk och uttryck. Blandl: le i N. T:s Codex upptagne skrifter har kyrkan i illa tider varit böjd att anse åtskilliga för apokryphi-; ska. Luther sjelf hade sina starka tvifvel rörande iktheten af mer än en af desamma. Men här har: nu Hr Anjou fått ett ypperligt tillfälle att göra för-: attarens bibliskhet misstänkt, samt häraf leda sig ill det utropet: Sådan vishet kan svårligen slå rot. bland det Svenska folket. Tisl slut må anföras ett prof på Hr Anjous sätt att citera. Uti ett tal om). dödligheten söker öfvers. i en anmärkning med nyal skäl styrka de af förf. anförda grunder för christen-( lomens lära om en personlig tillvaro efter döden; nen tillägger, att han ej kan gedkänna Pauli ord,le lå han säger: Om vi allenast i detta lifvet hafvel: RR RR ET RR RR am hamAnnaA JAfssA 1 1 Fo oo