Min far, min far!l Och sedan han länge tryckt honom till sit bröst, fortfor han rörd, men lugn: Haf tack, min farl Det måste så komma — aldrig kunde jag ångra eller ni fördöma min handlingar. Haf bjertlig tack för denna stund, oc! nu farväl, min far, farväll, Härvid lemnade han fadrens armar och räckt honom handen. Ståthållaren fattade den, och en ton, sväfvande emellan vrede och rörelse, sad han: Guelf, det har kommit långt med oss. Stad na, hasta ej ännu bort. Du har ej bållit öfver enskommelsen; der borta står ett vittne; har di flera med dig? Jag är ensam, Guelf. Min far,, svarade denne, den som ni ser, ä min betjent. För öfrigt har jag icke annat vittn än den Aliseende, som vakar öfver oss alla.n Nå, Guelf, fortfor fadren i en antagen mil dare ton; betänk dig; följ med mig — du ka medtaga väfvaredottren. Kom, och öfvergif re bellerna. Skymfa icke längre mitt namn, mit ära; gå genast med mig! Guelf skakade hufvudet, släppte hans hand oc sade: Farväl, min far! Jag har nu sett och tala vid er. För sista gången, haf tack härför och farväl! Förbanna icke mig, icke min Gabriela min maka i lit och död! Guelf! fortfor fadren häftigt, Guelf, slå bor dessa griller och dårskaper, gå med mig frivilligt lyd mig, jag är din far! jag kan tvinga dig! Farväl!, ropade Guelf, farväl för alltid! Hvac jag gjort ångrar jag aldrig. Vid dessa ord vände han sig om och gick niågra steg emot den på afstånd väntande betjenten Ståthållaren vinkade nu åt sidan och ropade hög! och gällt: Soldater fram, hitåt, skyndal Och utur småskogen framstörtade en fransysk trupp, ståthållaren mötte den och befallte: Gri