Min far, min far!l
Och sedan han länge tryckt honom till sit
bröst, fortfor han rörd, men lugn:
Haf tack, min farl Det måste så komma —
aldrig kunde jag ångra eller ni fördöma min
handlingar. Haf bjertlig tack för denna stund, oc!
nu farväl, min far, farväll,
Härvid lemnade han fadrens armar och räckt
honom handen. Ståthållaren fattade den, och
en ton, sväfvande emellan vrede och rörelse, sad
han:
Guelf, det har kommit långt med oss. Stad
na, hasta ej ännu bort. Du har ej bållit öfver
enskommelsen; der borta står ett vittne; har di
flera med dig? Jag är ensam, Guelf.
Min far,, svarade denne, den som ni ser, ä
min betjent. För öfrigt har jag icke annat vittn
än den Aliseende, som vakar öfver oss alla.n
Nå, Guelf, fortfor fadren i en antagen mil
dare ton; betänk dig; följ med mig — du ka
medtaga väfvaredottren. Kom, och öfvergif re
bellerna. Skymfa icke längre mitt namn, mit
ära; gå genast med mig!
Guelf skakade hufvudet, släppte hans hand oc
sade:
Farväl, min far! Jag har nu sett och tala
vid er. För sista gången, haf tack härför och
farväl! Förbanna icke mig, icke min Gabriela
min maka i lit och död!
Guelf! fortfor fadren häftigt, Guelf, slå bor
dessa griller och dårskaper, gå med mig frivilligt
lyd mig, jag är din far! jag kan tvinga dig!
Farväl!, ropade Guelf, farväl för alltid! Hvac
jag gjort ångrar jag aldrig.
Vid dessa ord vände han sig om och gick niå-
gra steg emot den på afstånd väntande betjenten
Ståthållaren vinkade nu åt sidan och ropade hög!
och gällt:
Soldater fram, hitåt, skyndal
Och utur småskogen framstörtade en fransysk
trupp, ståthållaren mötte den och befallte: Gri-