bland det, hvarom förnuftet uppenbarligen undervi
sar oss. Den förnämsta välsignelse för en tänkand
varelse, i jemförelse med hvilken alla andra välsig
nelser äro ett intet, är hans egen andes förbättring
Menniskan har värde och är lycklig, icke genom de
hon har, utan genom det hon är. Hon kan ej undf
något bättre eller ädlare, än utveckling af, sin egel
andliga natur. Den högsta existens i verlden är An
den; ty Gud är en Ande; och utvecklingen af de!
gtundkraft, som gör oss lika med Gud, måste allts
vara vårt högsta goda. Den allsmäktige Skapare
kan icke meddela något högre än intelligens, kärlek
rättskafienshet, kraft i vilja och i all kärleksful
verksamhet, ty dessa egenskaper utgöra hans ege
väsendes herrlighet. Vi tillbedja honom just fö
dessa. Då han meddelar oss dessa, meddelar han os
sig sjelf. Vi äro alltför benägna att, vid frågan on
det goda, vända våra blickar utåt. Men det end
siwnna goda är inom oss. I detta yttre verldsalltet
så herrligt det än är, i den soliga dagen och de!
stjernklara natten, på jorden och i himmelen, upp
täcka vi ingenting så stort, som tanken: ingentin;
så starkt, som den okufliga ståndaktigheten i pligter
ingenting så högt, som oegennyttans och sjelfuppoff
tingens anda. En ande, som motstår alla utvärte
makter, alla de lidanden, som eld, svärd och storn
kunna tillfoga, heldre än att afvika från det rätta
är större än det yttre universum. Hvi vilja vi ickt
lära andens herrlighet? Vi söka ett främmande godt
men vi ega alla inom oss något som är förmer, äl
den yttre skapelsen; ty denna utvärtes byggnad ä
Andens skapelse. All dess harmoni, dess skönhe
och välgörande inverkningar äro tankens och kärle
kens foster och uppenbarelser; och är det icke för
mer och saligare, att vara utrustad med dessa kraf
ter, i hvilka verlden har sin källa och af hvilka des:
prakt härfiyter, än att ega verlden sjelf? Det är e
hvad vi hafva, utan hvad vi ega, som utgör vår ära
och salighet. Andens skatter äro de enda sanna och
varaktiga. En själ, som är trång och nedrig, mi
utsträcka sina besittningar till jordens ända, så äl
hon likväl lika fattig och olycklig. Genom inre hels:
inträda vi ock först i den rätta njutningen af all
utvärtes ting. Filosofer lära oss, att anden skapa!
den skönhet, som han beundrar i naturen, och v
veta alla, att, när han öfverlåter sig åt onda begär
och lidelser, denna skönhet försvinner för honom
och ett fängelsemörker sprider sig öfver de vackra.
ste scener. Vi veta alla, att medelst lasten, vilko-
ren för ett samhälles bästa kunna förvandlas i gift
och den mest gynnsamma Iefnadsställning i förban-
nelse. Af dessa betraktelser lära vi, att vår rätte
vän och frälsare icke är den, som handlar för oss i
det utvärtes, utan den som verkar på oss invärtes,
gör vår ande fri, öppnar tankens och kärlekens
springådror, förenar oss med Gud, derigenom att han
gör oss lika med vår Skapare, och bringar oss i har-
moni med skapelsen. På detta sätt är det ändamål,
det vi tillskrifvit Christus det mest herrliga och väl-
görande, som kan fullbordas af någon makt i him-
melen och på jorden.
Vi äro öfvertygade, att om dessa religionstal
till en början möjligen skola väcka förargelse hos
en och annan, som i Christendomen icke ser på
anat än skalet, lärosattsformen, och med p,kyr-
kan ingenting vidare förstår, än det genom mak-
ten authoriserade dogmsystemet (likasom man ej
af historien tillräckligt visste, huru många olika
statsreligioner, eller så kallade kyrkor funnits,
den ena efter den andra, och hvilka stått i strid,
den ena emot den andra, alla likväl med anspråk
på ofeibarhet och med rättighet att förkättra sina
sikskyrkor); så torde dock flertalet af bokens lä-
sare i densamma erkänna en högre och renare
andes lifvande och hänförande kraft ifrån Gud.
Hvad som egentligen kan uppställas såsom gra-
vamen emot unitariernes sekt, treenighetsstriden,
rör icke detta Channings arbete, om icke i indi-
rekt och deriverad mening. Ty denna fråga om-
talas eller afhandlas icke här: läsaren har ingen-
ting alt stöta sig på. Ville man säga detta ut-
göra en lucka, och deraf ett fel, så kunde man
ju anmärka något dylikt emot Evangelierna sjelf-
va? — Men då man tillåter sig supplera dem,
hvilket verkligen synes vara temligen förmätet,
så kan man väl så mycket mer göra det vid öf-
riga tillfällen. Ofversättaren kunde således utan
tvifvel bafva verkställt något sådant, i och för
det arbete han på svenska öfverflyttat; men då
ban sjelf genom egna, välbekanta och af konsisto-
rium för utmärkt lärdom vitsordade skrifter re-
dan delgifvit allmänheten sina tänkesätt i denna
som i andra trosfrågor, så torde väl detta här få
betraktas som öfverflödigt.
Sedan denna recension var skrifven, erhöll Red.
del af följande insända artikel, utgörande en be-
lysning af den i tidskriften Frey, XXHI:e häftet,
örekommande kritik af Channings religionstal;
bvarföre det synes lämpligt, att här nedan gifva
densamma ett rum:
- . . Det är naturligt, att sådana läror, som Uni-
ariernes , måste väcka oro uti prelaternas läger.
Ocksä har deras trogne vapendragare, Hr Doctor L.
KR SETT SAS or DE DD OL RR NR NEAR ERT