bland det, hvarom förnuftet uppenbarligen undervi sar oss. Den förnämsta välsignelse för en tänkand varelse, i jemförelse med hvilken alla andra välsig nelser äro ett intet, är hans egen andes förbättring Menniskan har värde och är lycklig, icke genom de hon har, utan genom det hon är. Hon kan ej undf något bättre eller ädlare, än utveckling af, sin egel andliga natur. Den högsta existens i verlden är An den; ty Gud är en Ande; och utvecklingen af de! gtundkraft, som gör oss lika med Gud, måste allts vara vårt högsta goda. Den allsmäktige Skapare kan icke meddela något högre än intelligens, kärlek rättskafienshet, kraft i vilja och i all kärleksful verksamhet, ty dessa egenskaper utgöra hans ege väsendes herrlighet. Vi tillbedja honom just fö dessa. Då han meddelar oss dessa, meddelar han os sig sjelf. Vi äro alltför benägna att, vid frågan on det goda, vända våra blickar utåt. Men det end siwnna goda är inom oss. I detta yttre verldsalltet så herrligt det än är, i den soliga dagen och de! stjernklara natten, på jorden och i himmelen, upp täcka vi ingenting så stort, som tanken: ingentin; så starkt, som den okufliga ståndaktigheten i pligter ingenting så högt, som oegennyttans och sjelfuppoff tingens anda. En ande, som motstår alla utvärte makter, alla de lidanden, som eld, svärd och storn kunna tillfoga, heldre än att afvika från det rätta är större än det yttre universum. Hvi vilja vi ickt lära andens herrlighet? Vi söka ett främmande godt men vi ega alla inom oss något som är förmer, äl den yttre skapelsen; ty denna utvärtes byggnad ä Andens skapelse. All dess harmoni, dess skönhe och välgörande inverkningar äro tankens och kärle kens foster och uppenbarelser; och är det icke för mer och saligare, att vara utrustad med dessa kraf ter, i hvilka verlden har sin källa och af hvilka des: prakt härfiyter, än att ega verlden sjelf? Det är e hvad vi hafva, utan hvad vi ega, som utgör vår ära och salighet. Andens skatter äro de enda sanna och varaktiga. En själ, som är trång och nedrig, mi utsträcka sina besittningar till jordens ända, så äl hon likväl lika fattig och olycklig. Genom inre hels: inträda vi ock först i den rätta njutningen af all utvärtes ting. Filosofer lära oss, att anden skapa! den skönhet, som han beundrar i naturen, och v veta alla, att, när han öfverlåter sig åt onda begär och lidelser, denna skönhet försvinner för honom och ett fängelsemörker sprider sig öfver de vackra. ste scener. Vi veta alla, att medelst lasten, vilkoren för ett samhälles bästa kunna förvandlas i gift och den mest gynnsamma Iefnadsställning i förbannelse. Af dessa betraktelser lära vi, att vår rätte vän och frälsare icke är den, som handlar för oss i det utvärtes, utan den som verkar på oss invärtes, gör vår ande fri, öppnar tankens och kärlekens springådror, förenar oss med Gud, derigenom att han gör oss lika med vår Skapare, och bringar oss i harmoni med skapelsen. På detta sätt är det ändamål, det vi tillskrifvit Christus det mest herrliga och välgörande, som kan fullbordas af någon makt i himmelen och på jorden. Vi äro öfvertygade, att om dessa religionstal till en början möjligen skola väcka förargelse hos en och annan, som i Christendomen icke ser på anat än skalet, lärosattsformen, och med p,kyrkan ingenting vidare förstår, än det genom makten authoriserade dogmsystemet (likasom man ej af historien tillräckligt visste, huru många olika statsreligioner, eller så kallade kyrkor funnits, den ena efter den andra, och hvilka stått i strid, den ena emot den andra, alla likväl med anspråk på ofeibarhet och med rättighet att förkättra sina sikskyrkor); så torde dock flertalet af bokens läsare i densamma erkänna en högre och renare andes lifvande och hänförande kraft ifrån Gud. Hvad som egentligen kan uppställas såsom gravamen emot unitariernes sekt, treenighetsstriden, rör icke detta Channings arbete, om icke i indirekt och deriverad mening. Ty denna fråga omtalas eller afhandlas icke här: läsaren har ingenting alt stöta sig på. Ville man säga detta utgöra en lucka, och deraf ett fel, så kunde man ju anmärka något dylikt emot Evangelierna sjelfva? — Men då man tillåter sig supplera dem, hvilket verkligen synes vara temligen förmätet, så kan man väl så mycket mer göra det vid öfriga tillfällen. Ofversättaren kunde således utan tvifvel bafva verkställt något sådant, i och för det arbete han på svenska öfverflyttat; men då ban sjelf genom egna, välbekanta och af konsistorium för utmärkt lärdom vitsordade skrifter redan delgifvit allmänheten sina tänkesätt i denna som i andra trosfrågor, så torde väl detta här få betraktas som öfverflödigt. Sedan denna recension var skrifven, erhöll Red. del af följande insända artikel, utgörande en belysning af den i tidskriften Frey, XXHI:e häftet, örekommande kritik af Channings religionstal; bvarföre det synes lämpligt, att här nedan gifva densamma ett rum: . . Det är naturligt, att sådana läror, som Uniariernes , måste väcka oro uti prelaternas läger. Ocksä har deras trogne vapendragare, Hr Doctor L. KR SETT SAS or DE DD OL RR NR NEAR ERT