ME
heten och bevaka sin rätt. Man besinne att, tvärt-
emot hvad här biifvit uppgifvet, de omyndige egt
ingen förmänpsrätt framför äldre inteckningar, utan
blott i den ordning som medlen blifvit emottagne.
; Bland de svagaste här uppgifna skälen för afskaf-
fande: af de omyndiges förmånsrätt (att de äro ly-
sta, har jag icke hört nägon försvara), äro onekli-
gen, att de för närvarande icke alltid skydda
rätt. att de lätt kunnat ostraffadt eluderas. Men
hvilken lagstiftning skulle väl kunna förekomma a!la
ilifundiga vinglerier? Vore då icke naturligare, att
emot dessa söka korrektiver. än afskaffa hela lagen?
Skola vi upphäfva lagen mot rån derföre, att rånar-
nes antal och strafilöshet årligen tilltager? Ett så-
dani korrektiv vore, om ingen tillätes återtaga ett
förmynderskap, som ban afsagt sig under den tid han
pantförskrifver sin egendom. Icke heller yrkar jag
denna förmånsrätt, då fadren sjelf är sina barns för-
myndare, hvarvid man kanske har enda exempel på
svek. Ja! jag skulle till och med vilja medgifva do-
mare rättighet, t. ex. vid bankolån postponera omyn-
digas
bära t garanti, eftersom den principen er
gång gjort sig gäll de, alt det skall för den ailmän-
na väl imåge vara så välgörande. ot hvar och en må
beredas tillfälle få skuldsätta sig för allt hvad han
eger; men man mätte väl icke yrka att samma för-
hällande eger rum, om man skuldsätlter sig vida der-
utöfver, som Frhät landet i de fiesta fal! skall blifva.
em arfsmedel få innehafvas utan någon positiv garanti.
Det torde dock I i sammanhang med detta ämne, då
detia skall vara kardinalskälet för förmånsrätternas
upphörande, förtjena undersökas om det ohegränsa-
de kreditsystemet är verkligen så välsignelserikt för
stad och land, som man föregifver — och hvaruti.
liksom i bränvinsläran, tvänne de mäktigaste, men
för öfrigt stridiga intressen öfverensstämma. nemligen
kapital: ist- och pauperism-kandidaterne, långifvare och
låntagare. Ett utvidgadt kreditsystem, säger man.
leder till allmänt välstånd; nej. ett verkligt kredit-
system förutsätter allmänt välstånd, och är endast
då gagneligt, eljest leder det direkte till allmänt obe-
stånd. Jag bekänner mig nemligen till den gamla
läran, att endast idoghet. och sparsamhet samt utgif-
ternas I ränkande efter inkomsterna, utan att fylla
bristen med kredit, leder till verkligt välstånd. Så
länge dessa grundsatser följdes, var vårt gamla Sveri-
ge kändt som redbarhetens, nu är det på god väg
att blifva konkursernas förlofvade land. För attj
raskt framgå på denna bana, behöfves endast utvid-
gad kredit, ökade länetillgångar. Län och låneröre!se)
på kredit är redan mängdens hufvudsakligaste, om I
ej just den för landet förmånligaste, näringsgren. På
alla de arcana man uppgifvit till välmågans upphbjel-
pande genom utvidgadt kreditsystem, såsom lösöre-
köp. privatbanker, fri import, m. m., är. alla de!
vackra theorierna till trots, dagiiga erfarenheten den
bittraste satir. Borttagandet af alit materielt skygd
för omyndigas egendom är ett konseqvent steg på I
samma bana, emedan derigenom ytterligare några
medel erhållas att indraga i den allmänna försking-
ringen elier afbetalning uti bankerne, hvilkas ränte-
medel utsuga landets must och äro enda grunden
I
ätt, då han finner egendomen i öfrigt inne-
landets nuvarande oerhörda financiella förlägenhet,
efter 30 fredsår, utan svårare mm ssvexter och olyckor.
Man åberopar sig till motbevis på Engiands och an-
dra länders exempel, utan att besinna, att hvarje kraft
har en positiv och en negativ po!, eller att den un-!
der motsatta förhållanden verkar raka motsatsen, lik-
som samma tyngd, som medtids påskyndar, mottids
hejdar farten. I ett land som England, der årligen
välmågan tillvexer och genom export fremmande ka-
pitaler inströmma, måste ett kreditsystem (en antici-
pation), nedlagdt på produktiv industri, påskynda
välmågan; i Sverige åter, der välmågan aftynar, det;
redbarare mypntet (först silfvermyntet. sedan riksmyn-
tet af privatbankernas) måste utdrifvas ur rörelsen
och landet af ett fictift, och kreditsystemet anticipe-
rar, för uppjagade egendomsköp, import och lyx. må-
ste det ovilkorligen verka raka motsatsen. Mean sl
före blott den Törfärligt stigande progressionen af
bankolånen för att inse att landet befinner sig i ett
insolvent tillstånd och att bankerna, som Pharao i
Egypten under de 7 hårda åren, slutligen måste blif-
va landets enda fastighetsegare.
Hvad är verklig kredit? I England förlitande på
en persons arbetskraft. dess tro och teder. Brist på
sådant har i Sverige infört intec knings- och -lösöre-
köps-systemerna, men verklig kredit återvinnes lika
litet, som förlorad heder genom någon lagstiftnihg;
båda måste genom flit och redbarhet ärligen förvje-
nas. Sällan lånar någon enskild, ännu mindre nä-
gon offentiig institution, några penningar på verklig
kredit, blott på hypoihek eller borgen; huru kan
man då anse den säkerhet, ingen annan vill godkän-
na, tillräcklig för omyndigas medel? Man har sagt:
anständigheten kom, sederna försvunno; i vårt land
måste vi tillägga: kreditsystemet kom. penningarne
försvunno och välmågan gick kräftgången. Om jag,
genom den stränga tonen i ett skriftligt yttrande,
under muntlig diskussion blifvit bitter, ventam pe-
timus dabimus 2 vicissim. Men när sjelfva kapi-
listintresset (som gerna förskapar sig till en hjelpens
enge!) ömmar för sina inteckningars säkerhet; när
låntagarne (som fått kreditsystemet i Båten och må-
ste föra det i land) ömma för sin skuldsättningsfri-
het; då må äfven fadershjertat ömma för sina barns
väl. Innan verkliga garontier blitvit gifna, kan det
icke samtycka till borttagande af allt skygd för de
spädas lilla arf, enda medlet för deras uppfostran. I
den stund då Uifvets ömmaste band skola brista, skall
eljest blotta tanken på de mänga små värnlösas fram-
tid öka det sista afskedets bitterhet. Jag känner det
redan i djupet af min sjal; jag kan ej gifva mitt bi-
fall till tänkandet i dess närvarande form.
Sed professor FTies förenade sig kontraktsprosten
dzen. prostarne Lundbled och Ahlstrand, kommi-
nister Hedån samt doktor Stenhaminar. den sist-
pämnde mod åberopande af sina vid båda föregående
riksdagarne i ämnet afgifoå yttranden.
Kontfaktsprosten dängrvist: Det är visserligen ett
vägadt företag att uopir räda mot sädane skäl, som af
den siste värde talsren blifvit begagnade. då han till
försvar för de tysta förmånsrätterna vädjat till fa-
dershjertats känslor för de värnlösa, öfvergifna. Men
om man tillåter sig vid allmänna angelägenheters af-
görande bestämmas af känslan, förfelas det mål som