besvarades Kongl. Maj:ts nådiga proposition on skärpta kontrolicrt å förmyndares redovisningsskyl dighet genom ändringar och tillägg till 4 och 2 S 23 Kep. Arfda-balken. Genom detta förslag, om det bade antagits, skulle mycket varit undangjord för det nu ifrågavarande öfverläg ggningsämnet. Mer sedan 2:ne Riksständ redan återremitterat detta he. tänkande, och det sålunda är oafgjordt, om någor garanti kan vinnas genom den af Kongl. Maj:t före. s:cgna förändringen af 4 och 2 SS 23 Kap. samt 7 S 0 Kap. Ärfda-balten, lärer det högv. Ståndet e vilja medgifva, att ett stöd fråntages de omyndiga utan att ett annat med säkerhet blir satt i stället Det bögv. Ståndet är likväl oförhindradt att nu tag: saken i betraktande, om blott med afgörandet dröje: tills betänkandet JM 14 ånyo inkommer. Hvad nu det förevarande ämnet angår, så frågas 1:0 är den förmänsrätt, som de omyndige hittills eg: framför inteckning i fastighet, fullkomligt rättvis? Jag svarar tryggt härtill nej, ty först och främst äl väl den enes fordran ej heligare än den andras, bar nets ej mer än enkans o. s. v., och för det andr: bör väl intecknirg i fast pant medföra all den sä. som dermed åsyftats. Såsom förhållandet nu to det uppkomma ett allmänt misstroende mo! gar, hvilket är skadligt för realkrediten. NVgt för förmyndare, som just för detta sitt förtroende hafva svårt att få fastighetslän, och olägligt för de omyndiga sjelfva, hvilkas medel knapp: kunna uti lånas mot inteckning i fastighet, utan äfventir att någon vid egendomen varande tyst förmånsrött står i vägen; 2:0 kan man fråga, om denna förmån verkligen är af så stor vigt för myndlingarna? Den sträcker sig ju endast till hvad som gcenom arf är bekommet, ej till det som genom gåfva, testamente elier på annat sätt blifvit förvärfvadt. Den delar för det andra lika rätt med kyrkor, fattiginrättningar m. fl. kassor, hvilkas anspråk nu blifvit nedflyttade. Den kan för det tredje helt och hållet tillintetgöras derigenom, att förmyndare säljer sin fasta egendom, eller öfverlåter förmyndareskapet på kort tid åt en annan, för att återtaga det, sedan inteckning i egendomen blifvit åt annan medgifven. Man borde sålunda inse att tryggheten cj är såstor, som man ofta föreställer sig. Men, skall man säga, någon säkerhet är dock bättre än ingen. Den omyndige, som ej kan värda sig sjelf, förlorar genom den tysta förmånsrätten allt skydd mot orättvisan elle: vårdslösheten hos sina vårdare. Men är då närmaste fränders eller äfven gode mäns uppsigt på förmyndaren af intet värde? Skall icke äfven domaren såsom öfverförmyndare utöfva sin kontroll? Och är det ingen säkerhet om omyndiges medel antingen qvarstå hos en af domaren välkänd förmyndare eller utlånas mot säkte mäns borgen eller inteckning? Hvad annan säkerhet hafva kyrkor, fattiginrättninger och enskilde? Och skall icke tillräcklig, om också ejabsolut trygghet för den omindiges egendom blifva en följd af lagförändringarne vid:4, 2 8 23 Kep. samt 7 8 20 Kep. Arfdabalken, genom hvilka hvarje orts domare just ålägges att så väl sjell som genom gode män, dem det står kommunerna fritt att tillsätta, hafva tills n deröfver, att förmyndare cj blott afgifva ordentliga räkningar, utan äfven uppvisa hvad säkerhet de satt för de omyndigas utlånte medel? Man torde härigenom hafva kommit så långt, som man i vårt land kan komma, utan förmyndarekomrar och utan att göra förmynderskapet till en odräglig och för många oantaglig börda, hvilket det of rel bart blefve, om man, såsom nägra talare menat,skulle göra det till förmyndares ovilkorliga pligt, att inteckna förmyndaremedlen i sina egande fastigheter. Under förhoppning, att Lagutskottet, som fått till sig återremitteradt memorialet Ja 14, skall finna utvägar att än ytterligare skärpa kontrollerna å förmyndares redovisningsskyldighet, utber jag mig, att det hörv. ståndet, för att hålla sin talan öppen, icke afslår, utan återremitterar detta betänkande JM 15. — Med doktor Säve instämde doktorerne Gumilius cch Lyth, lektor Laurcnius, kontraktsprosten Helen samt prosten Berlin. Biskop Hallström: Alt från diskussionens första början har frågan, som mig velat synas, blifvit framställd i nog orätt dager eller, med andra ord, skeft uppfattad, då man ansett den föreslagna lagförändringen icke innebära eller äsyfta annat, än att främja landets materiella intressen, och det på bekostnad af de omyndiges rätt. I sådant fall vore väl saken snart afgjord och hade väl rätteligen bort knappast ifrågakomrma. Men så väl å ena som andra sidan möta ju endast materiella intressen, och vid konflikten häraf är det mål man söker, ingalunda att svika den omyndige i afseende på hans materiella intresse, uten att fortfarande skydda det, dock på ett sätt, att inga andra materiella intressen blifva derigenom lidande. Fn hvar medger, att myndlingens rätt är helig och bör af lagen omhägnas. Lagen har ock från äldre tider tillbaka omsorgsfullt omfattat den omyindige. Pen har i dess stad och ställe tillförordnat förmyndare, att vårda hans gods och bevaka hans bästa. Den har föreskrifvit årligen upprättad räkning öfver hans arfvemedel, och redovisning derför i stadgad ordning. Ywterligare är så väl vid denna som föregående riksdag af Lagutskottet tillstyrkt, att en säkrare granskning och bättre kontroll må beredas genom gode män, utsedde af menighe terne eller af domaren tillsatte. Frågan är således ingalunda att förminska den billiga, samhället tillkommande omvårdnaden om den omyndige samt förvaltningen af