besvarades Kongl. Maj:ts nådiga proposition on
skärpta kontrolicrt å förmyndares redovisningsskyl
dighet genom ändringar och tillägg till 4 och 2 S
23 Kep. Arfda-balken. Genom detta förslag, om
det bade antagits, skulle mycket varit undangjord
för det nu ifrågavarande öfverläg ggningsämnet. Mer
sedan 2:ne Riksständ redan återremitterat detta he.
tänkande, och det sålunda är oafgjordt, om någor
garanti kan vinnas genom den af Kongl. Maj:t före.
s:cgna förändringen af 4 och 2 SS 23 Kap. samt 7
S 0 Kap. Ärfda-balten, lärer det högv. Ståndet e
vilja medgifva, att ett stöd fråntages de omyndiga
utan att ett annat med säkerhet blir satt i stället
Det bögv. Ståndet är likväl oförhindradt att nu tag:
saken i betraktande, om blott med afgörandet dröje:
tills betänkandet JM 14 ånyo inkommer.
Hvad nu det förevarande ämnet angår, så frågas
1:0 är den förmänsrätt, som de omyndige hittills eg:
framför inteckning i fastighet, fullkomligt rättvis?
Jag svarar tryggt härtill nej, ty först och främst äl
väl den enes fordran ej heligare än den andras, bar
nets ej mer än enkans o. s. v., och för det andr:
bör väl intecknirg i fast pant medföra all den sä.
som dermed åsyftats. Såsom förhållandet nu
to det uppkomma ett allmänt misstroende mo!
gar, hvilket är skadligt för realkrediten.
NVgt för förmyndare, som just för detta sitt
förtroende hafva svårt att få fastighetslän, och oläg-
ligt för de omyndiga sjelfva, hvilkas medel knapp:
kunna uti lånas mot inteckning i fastighet, utan äf-
ventir att någon vid egendomen varande tyst för-
månsrött står i vägen; 2:0 kan man fråga, om denna
förmån verkligen är af så stor vigt för myndlingar-
na? Den sträcker sig ju endast till hvad som gce-
nom arf är bekommet, ej till det som genom gåfva,
testamente elier på annat sätt blifvit förvärfvadt.
Den delar för det andra lika rätt med kyrkor, fat-
tiginrättningar m. fl. kassor, hvilkas anspråk nu
blifvit nedflyttade. Den kan för det tredje helt och
hållet tillintetgöras derigenom, att förmyndare säljer
sin fasta egendom, eller öfverlåter förmyndareskapet
på kort tid åt en annan, för att återtaga det, sedan
inteckning i egendomen blifvit åt annan medgifven.
Man borde sålunda inse att tryggheten cj är såstor,
som man ofta föreställer sig. Men, skall man säga,
någon säkerhet är dock bättre än ingen. Den omyn-
dige, som ej kan värda sig sjelf, förlorar genom den
tysta förmånsrätten allt skydd mot orättvisan elle:
vårdslösheten hos sina vårdare. Men är då närmaste
fränders eller äfven gode mäns uppsigt på förmyn-
daren af intet värde? Skall icke äfven domaren så-
som öfverförmyndare utöfva sin kontroll? Och är det
ingen säkerhet om omyndiges medel antingen qvar-
stå hos en af domaren välkänd förmyndare eller ut-
lånas mot säkte mäns borgen eller inteckning? Hvad
annan säkerhet hafva kyrkor, fattiginrättninger och
enskilde? Och skall icke tillräcklig, om också ejab-
solut trygghet för den omindiges egendom blifva en
följd af lagförändringarne vid:4, 2 8 23 Kep. samt
7 8 20 Kep. Arfdabalken, genom hvilka hvarje orts
domare just ålägges att så väl sjell som genom gode
män, dem det står kommunerna fritt att tillsätta,
hafva tills n deröfver, att förmyndare cj blott afgif-
va ordentliga räkningar, utan äfven uppvisa hvad sä-
kerhet de satt för de omyndigas utlånte medel?
Man torde härigenom hafva kommit så långt, som
man i vårt land kan komma, utan förmyndarekom-
rar och utan att göra förmynderskapet till en odräg-
lig och för många oantaglig börda, hvilket det of rel
bart blefve, om man, såsom nägra talare menat,skulle
göra det till förmyndares ovilkorliga pligt, att in-
teckna förmyndaremedlen i sina egande fastigheter.
Under förhoppning, att Lagutskottet, som fått till
sig återremitteradt memorialet Ja 14, skall finna ut-
vägar att än ytterligare skärpa kontrollerna å för-
myndares redovisningsskyldighet, utber jag mig, att
det hörv. ståndet, för att hålla sin talan öppen, icke
afslår, utan återremitterar detta betänkande JM 15.
— Med doktor Säve instämde doktorerne Gumilius
cch Lyth, lektor Laurcnius, kontraktsprosten Helen
samt prosten Berlin.
Biskop Hallström: Alt från diskussionens första
början har frågan, som mig velat synas, blifvit fram-
ställd i nog orätt dager eller, med andra ord, skeft
uppfattad, då man ansett den föreslagna lagförändrin-
gen icke innebära eller äsyfta annat, än att främja
landets materiella intressen, och det på bekostnad af
de omyndiges rätt. I sådant fall vore väl saken
snart afgjord och hade väl rätteligen bort knappast
ifrågakomrma. Men så väl å ena som andra sidan
möta ju endast materiella intressen, och vid konflik-
ten häraf är det mål man söker, ingalunda att svika
den omyndige i afseende på hans materiella intresse,
uten att fortfarande skydda det, dock på ett sätt, att
inga andra materiella intressen blifva derigenom li-
dande. Fn hvar medger, att myndlingens rätt är he-
lig och bör af lagen omhägnas. Lagen har ock från
äldre tider tillbaka omsorgsfullt omfattat den omyin-
dige. Pen har i dess stad och ställe tillförordnat
förmyndare, att vårda hans gods och bevaka hans
bästa. Den har föreskrifvit årligen upprättad räk-
ning öfver hans arfvemedel, och redovisning derför i
stadgad ordning. Ywterligare är så väl vid denna
som föregående riksdag af Lagutskottet tillstyrkt, att
en säkrare granskning och bättre kontroll må bere-
das genom gode män, utsedde af menighe terne eller
af domaren tillsatte. Frågan är således ingalunda
att förminska den billiga, samhället tillkommande om-
vårdnaden om den omyndige samt förvaltningen af