ställda i sin nakenhet, röjde de alltför ofta grund-
satsen att hålla fast vid det oinskränkta enväldet,
och delta är nog, för, att, vid den häftiga och stän-
digt tititagande trånaden efter konstitutionell fri-
het, mer och mer uppreta allmänna tänkesättet.
Vid de hemliga ministerkonferenserna i Wien 1834
indelades tyska staterna i tre grupper, hvaribland
den ena innefattade sådana stater, inom hvilka
konstitutionalismen redan rotfästat sig — t. ex.
Baden, Wärtemberg, Sachsen, Hessen, 0. s. v.;
den andra sådana, der önskan derefter röjde sig,
och till denna grupp räknades uttryckligen Preus-
sen. Slutligen stadnade i tredje gruppen sådana
stater, der ingen hyste någon längtan i besagde
hänseende, hvilket Österrike påstod vara händel-
sen hos sig. Bäjern, näst Preussen det störstarike
inom det egentliga Tyskland, kunde om sina ö
millioner undersåtare säga, att fastän landet ägde
konstitutionella statsformer, så tog folket föga el-
ler ingen del i deras bruk. På tio år har imedler-
tid mycket hunnit att förändras; ty nu mera ges det
väl icke en enda stat i Tyskland, der ej tanken
på medborgareskap och lagstadgad frihet är den öf-
vervägande. Minsta ifvern derför röjer sig i de
helt sma furstendömena, hvilka i det hela likna
stora jordegendomar och riddaregods. Kring fo-
ten af medlersta Tysklands berg, vid Hartz och i
Thäringersvald, äro de flesta bland dessa qvarlef-
vor från medeltiden belägna. Här träffar man de
Anhaltska, Sachsiska, Schwartzburgska och Reus-
siska furstendömena, inkilade mellan snibbar och
uddar ifrån de stora grannstaterne, hvilka likasom
med poiyparmar insnärja dem från alla sidor. In-
vånarne i dessa familjstater ha föga med den öf-
riga veriden att skaffa; från striden om de stora
kulturiråcorna framtränger knappt en svag efter-
klang til det inre af dess sa enstaka bergsbygder.
Menni-torna iefva der ännu ett slags idylliskt natur-
Hf; deras belägenhet och sedvanor hafva bibehål-
lit sig oörändrade sedan hundratals år, och i de-
ras små furstehof återspeglas ännu förflutna tiders
etikett och tråkighet. Jagt och spel utgöra der
tidsfördriivet; sönerna pläga vanligen ingå för nå-
gon tid såsom. officerare vid Preussiska eller Kongl.
Sachsiska och någon gång vid Österrikiska rang-
regementen, för att praktiskt lära känna hoflet-
naden vil något lysande residens, och när de se-
dan återvända till sitt lilla arfrike, medföra de
titeln 2! general jemte dekorationen af det nyss
lemnade hofvets hus-orden (;i1aus-Orden)) och
stundom cck en mer eller mindre aflägset befryn-
dad furstinna såsom gemål. På samma sätt som
det förhåller sig med hofvet och fursten i dessa
små stater, förhåller det sig äfven med adeln och
borgarståndet. Allt är som det har varit af ål-
der; allt visar sig blott i häfdvunnet skick, in-
skränkt och vida skildt från allt slags fortskridan-
de. Något offentligt lif kan här ej utveckla sig;
men de kroppsliga behofven finna sig nöjaktigt
tillfredsställda: man kan, som det heter, lefva
rätt trefust derstädes. Allt, hvad ortens kli-
mat och natur frambringa, fås der i öfver-
flöd och för lågt pris; utskylder och onera äro
ringa; de små furstarne regera mildt; de äga
alla så många och så rika arfvegods och draga så
ansenliga inkomster af dessa, alt de ej behöfva
betunga sina undersåtare. I de något större ty-
ska staterna deremot — storhertigdömena och de
små konungarikena — såsom Hannover, Wärtem-
berg, Hessen, Baden, Sachsen, Nassau — är för-
hållandet annorlunda; just der kännes företrädes-
vis behofvet af en för hela Tyskland gemensam
frihet. Man träffar der mycken bildning och upp-
lysning; ;rre delen bland dessa stater äro pro-
testantiska; alla hafva lidit mer eller mindre ge-
nom sina absoluta furstars förtryck, men nu be-
sitta de alla konstilutioner, hvaribland dock de
fleste väl ännu äro temligen ofuilkomliga, hvilket
så mycket mer sporrar till öfvergången från half-
het tili heliet. Pöjern står vid hela denna rörelse
temligen ensamt och likasom för sig sjelf. Blott den
afsöndrade provinsen Rheinbaiern, hvilken länge
tillhörde Frankrike, hyser radikalismens anda in-.
om sig; bär var oroligheternas härd åren 4834
och 4852, här firades Hambacherfesten; och gyn-.
nade tillfället någon gång, så skulle detta sköna
land snart söka lösgöra sig från Bäjerska väldet.
Det öfriga Bäjern ligger försoffadt genom öl och .
le. Mönchen äger för Tyskland väll
; knappast ett konstens intresse, till följd
praktbyggnader, dem konung
låter uppföra och betraktar som ett me-
del att föreviga sitt namn. Böäjerska konstilu-
tionen betraktas under tiden som om den icke
funnes; fiera bland dess ädlaste försvarare tråna
sedan fiera år i fingelse, och godtyckets välde är
uti intet tys kt land mer oinskränkt än der. Öster-
rike står alldeles fjerran och afsöndradt från de
öfriga tyska staterna. Det vakar öfver industrien,
öfver konsten, och upprätthåller absolutismens
system medelst en talrik och ytterst verksam polis.
Sålunda står då Preussen allena qvar, såsom
det egentliga målet för allas blickar, derföre att
det af historien tycks ha fått till kallelse att åter-
förena Tyskarne till ett nytt och än en gång
mäktigt Tyskland — att sluta den tusenåriga sön-
dringen och återupprätta Carl den Stores välde, i
en annan form. I vapen, så väl som i hvarje
vetenskap och konst, har det trädt upp som Ty-
skarnes anförare, rustadt likt Minerva, till fredens
som till krigets värf. Tysklands alla förhoppnin-
gar hvila på hvad Preussen förehar, och ju mera
man börjar inse att dess ledare misskänna detta
lands stora bestämmelse, ju smärtsammare och
dupare måste denna upptäckt kännas öfverallt
Häraf kan ni förklara hvarföre man så ofta till-