VÄFVAREN I BRUGGE ).
HISTORISK BERÄTTELSE AF 1. REIN.
XI.
: Nu äro vi på ställetp, sade väfvarelärlingarne
till sin förnäme följeslagare, vid det de stad-
nade utanföre ett hus, hvars öfre fönster voro
svagt upplystes
,Så, gå upp sade Guelf; t likännagif för
handtverkarne min önskan och lemna mig svar,
Jag väntar här, tilldess ni återkommer-.
Lärlingarne gingo in i huset, och efter en kort
stund hörde Guelf ett sakta sorl, hvilket löd
som elt gladt jubel. Få minuter derefter åler-
kommo lärlingarne och sade glädjefullt: Det
kunde -vi vänta; ja, ja, herr grefve kom, kom !
Redan i trapporna strömmade timmermännen
och väfvarne emot de ankommande och frågade
förvånade: Är det sant, hvad vi hört? Andra
kommo efter och ropade: Vid himlen, det är
den unge grefven sjelfl
Nu inträdde Guelf i salen, der minst tvåhun-
drade voro församlade, och ibland dem befunno
sig de modigaste och tappraste i Brögge. Han
öfverskådade dem med allvarlig biick, kastade af
sig kappan och stod nu i fransysk vapenrustning,
ung och skön, ibland de kraftige handtverkarne,
såsom en ljus, strålande stjerna emellan molndi-
gra skyar. Sedan sade han med mild stämma:
Ja, jag är ståtbållarens son. Länge har jag kän!
och mitt herta blödt vid fransyska styrelsen:
förtryck emot denna stads innevånare; men in-
genting har jag kunnat förhindra, hjelpa oci
mildra, så gerna jag det önskat; men nu kan jag
det. Om ni viljen det, med er — och viljen ni
det icke — äfven utan er.,
Härvid framdrog han några nycklar, visade
dem och fortfor: Här äro nycklarne till fångtor-
net; redan kunde de fängslade vara frie. Men
jag föraktar list och hatar feghet. Borgare må-
ste befrias af borgare, öppet och modigt. Jag
blir er anförare, med Guds bistånd; ty vår hand-
ling är ett inför Honom välbehagligt verkl
Alla tego. Hans uppenbarelse, hans ord, röst
) Se A. B, JM 138, 139, 140, 141, 142 och 143,