VÄFVAREN I BRUGGE ). HISTORISK BERÄTTELSE AF 1. REIN. XI. : Nu äro vi på ställetp, sade väfvarelärlingarne till sin förnäme följeslagare, vid det de stadnade utanföre ett hus, hvars öfre fönster voro svagt upplystes ,Så, gå upp sade Guelf; t likännagif för handtverkarne min önskan och lemna mig svar, Jag väntar här, tilldess ni återkommer-. Lärlingarne gingo in i huset, och efter en kort stund hörde Guelf ett sakta sorl, hvilket löd som elt gladt jubel. Få minuter derefter ålerkommo lärlingarne och sade glädjefullt: Det kunde -vi vänta; ja, ja, herr grefve kom, kom ! Redan i trapporna strömmade timmermännen och väfvarne emot de ankommande och frågade förvånade: Är det sant, hvad vi hört? Andra kommo efter och ropade: Vid himlen, det är den unge grefven sjelfl Nu inträdde Guelf i salen, der minst tvåhundrade voro församlade, och ibland dem befunno sig de modigaste och tappraste i Brögge. Han öfverskådade dem med allvarlig biick, kastade af sig kappan och stod nu i fransysk vapenrustning, ung och skön, ibland de kraftige handtverkarne, såsom en ljus, strålande stjerna emellan molndigra skyar. Sedan sade han med mild stämma: Ja, jag är ståtbållarens son. Länge har jag kän! och mitt herta blödt vid fransyska styrelsen: förtryck emot denna stads innevånare; men ingenting har jag kunnat förhindra, hjelpa oci mildra, så gerna jag det önskat; men nu kan jag det. Om ni viljen det, med er — och viljen ni det icke — äfven utan er., Härvid framdrog han några nycklar, visade dem och fortfor: Här äro nycklarne till fångtornet; redan kunde de fängslade vara frie. Men jag föraktar list och hatar feghet. Borgare måste befrias af borgare, öppet och modigt. Jag blir er anförare, med Guds bistånd; ty vår handling är ett inför Honom välbehagligt verkl Alla tego. Hans uppenbarelse, hans ord, röst ) Se A. B, JM 138, 139, 140, 141, 142 och 143,