PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION DEN 2 NOVEMBER 1844, ANGÅENDE DE TYSTA FÖRMÅNSRÄTTERNAS AFSKAFFANDE. (Forts. fr. gårdagsbl.) Kontraktsprosten Odelberg: då det ändock lärer vara temligen osäkert, om med allt bemödande för närverande någon ny fullgod och ändamålsenlig garanti mot förskingring af barnarf kan komma till stård, anser jag, för min del, rådligast, att LagUtskottets betänkande 2 45, rörande de tysta förmänsrätterna, helt och håilet afslås, så att man tills vidare får vidblifva det gamla, som väl ej är så klandervärdt derföre, att det ieke i så vidsträckt mån gynnar skuldsättning. Jeg röstar således för afslag. Konrtraktsprosten Thuden: Det är med en viss tvekan och billigt misstroende till min egen förmåga att bedöma saken, som äfven jag nu går att yttra mig, rörande ett ämne, som länge utgjort ett föremål för stridiga äsigter mellan de rättslärde, och som äfven med skäl må anses vara af en ganska grannlaga och ömtålig beskaffenhet, frågan nemligen om de så kallade tysta förmånsrätternas upphörande. Uten att våga underkänna vigten af de skäl, hvilka så väli den k. propositionen, som i det, med anledning deraf, af Lag-Utskottet afgifna betänkande, blifvit anförde för nedflyttning af omyndiges förmänsrätt i förmyndares fasta egendom efier alla inteckningar, och säledes äfven dem, som blifvit tagna efter den tid, då förmyndaren blifvit till förmynderskapet förordnad, måste jag dock tillstä, att de för mig icke verit fullt tillfredsställande eller kunna häfva de flere betänkligheter jag dervid hyst och ännu hyser. Utgående från den synpunkten att ingens rätt i detta afseende bör anses mer helig, än deras, hvilka sjelfva äro urståndsatta att densamma bevaka, och att det således alltid blifver Samhällets oeftergifliga pligt, att, genom en så ändamålsenlig lagstiftning som möjligt, i främsta rummet tillse att omyndigas säkerhet blifver förvarad, måste jag betrakta hvarje, äfven den minsta inskränkning i denna säkerhet såsom ganska vådlig och: betänklig. Gerna må det medgifvas att myndling uti nu gällande lagbestämmelser icke är fullt betryggad mot möjliga förluster, äfvensom att de lagbud, uti hvilka en sådan trygghet borde sökas, kunna så väl som alla andra af bedrägeriet gäckas och eluderas; men skulle man deri vilja finna ett skäl till dessa lagbuds borttagande eller ti!l ytterligare förminskande af den dervid åsyftade säkerhet, så befarar jag att tillämpningen af en sådan grundsatts skulle i lagstiftningen komma att leda till alltför stora inkonseqvenser, och ofta lemna besynnerliga resultater. Man vill uti nu gällande stadganden, rörande de tysta förmånsrätterna, och den deraf följande mindre säkerhet för inteckningshafvare, se en af de väsendtligaste bristerna i våra kreditlagar. För min del kan jag icke obetingadt antaga denna åsigt, utan tror att dessa brister måste sökas i många andra förhållanden. Den för redbarhet och ordentlighet välkände mannens kredit störes visserligen icke deraf att han är förmyndare, om han ock derigenom skuile se sig utestängd frän fastighetslån ur sådana allmänna kassor, hvilka för beviljandet deraf vanligen fästa ledighet från förmynderskap såsom ett vilkor. Bet vill ock sjnas, som skulle innehafvandet af omyndigas medel, hvilka i förmyndarens hand alltid måste betraktas såsom ett lån, minska hans behof att söka det annorstädes. j Det har vidare blifvit anmärkt, att lagen för närvarande icke fordrar, såsom vilkor för behörighet att vara förmyndare, egandet af fastighet, eller hindrar den, som vid förmynderskaps emottagande eger dylik, att sig densamma afhända. I förra afseendet finner jeg intet skäl att tillintetgöra en säkerhet der den verkligen finnes, derföre att den icke kan af alla förmyndare erbjudas. Hvad det sednare åter beträffar, så kunde ett korrektiv deremot finnas, om, såsom en af reservanterne föreslagit, förmyndare vid ansvar ålades, att i sin fasta egendom låta inteckna så stort belopp af myndlingens arfsmedel, som svarade emot hvad han i sin egen rörelse deraf använder. Ett sådant stadgande skulle ock förvandla myndlings säkerhet från en tyst till en offentligt erkänd förmånsrätt, och således äfven undanrödja de flere olägenheter, som nu anses dermed förenade. Kronan och allmänna kassor ega redan för sina fordringar hos uppbördsmän och föreståndare, både uti strängare kontroller och borgens affordrande, en säkerhet, som omyndige ännu sakna, och de kunna derföre utan synnerlig våda umbära den förmånsrätt, som dem nu gemensamt med omyndige är tillerkänd. Dessa sednare deremot anser jag ega de aldra billigaste anspråk på bibehållandetj af denna förmånsrätt så länge de ännu sakna en annan mot borttagandet -deraf svarande säkerhet. Intilldess förmyndarekamrar blifvit allmänt inrättade eller andra till betryggande af omyndiges säkerhet tjenliga anstalter vidtagna, kan jag således icke med min röst biträda den nu ifrågavarande af Lagutskottet tillstyrkta lagförändringen, utan anser mig böra yrka afslag å betänkandet. Häri instämde prosten Osterman. Kontraktsprosten Stabeck: Det ämne, som nu utgör föremål för det Högv. Ståndets öfverläggning. är väl af ett innehåll, som tillhör den egentligen lagkunniges skarpsynta granskning, men tillika af en