PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION DEN 2 NO-
VEMBER 1844, ANGÅENDE DE TYSTA FÖR-
MÅNSRÄTTERNAS AFSKAFFANDE.
(Forts. fr. gårdagsbl.)
Kontraktsprosten Odelberg: då det ändock lärer
vara temligen osäkert, om med allt bemödande för
närverande någon ny fullgod och ändamålsenlig ga-
ranti mot förskingring af barnarf kan komma till
stård, anser jag, för min del, rådligast, att Lag-
Utskottets betänkande 2 45, rörande de tysta för-
mänsrätterna, helt och håilet afslås, så att man tills
vidare får vidblifva det gamla, som väl ej är så
klandervärdt derföre, att det ieke i så vidsträckt
mån gynnar skuldsättning. Jeg röstar således för
afslag.
Konrtraktsprosten Thuden: Det är med en viss
tvekan och billigt misstroende till min egen förmåga
att bedöma saken, som äfven jag nu går att yttra
mig, rörande ett ämne, som länge utgjort ett före-
mål för stridiga äsigter mellan de rättslärde, och
som äfven med skäl må anses vara af en ganska
grannlaga och ömtålig beskaffenhet, frågan nemligen
om de så kallade tysta förmånsrätternas upphörande.
Uten att våga underkänna vigten af de skäl, hvilka
så väli den k. propositionen, som i det, med anled-
ning deraf, af Lag-Utskottet afgifna betänkande,
blifvit anförde för nedflyttning af omyndiges för-
mänsrätt i förmyndares fasta egendom efier alla in-
teckningar, och säledes äfven dem, som blifvit tagna
efter den tid, då förmyndaren blifvit till förmynder-
skapet förordnad, måste jag dock tillstä, att de för
mig icke verit fullt tillfredsställande eller kunna
häfva de flere betänkligheter jag dervid hyst och
ännu hyser.
Utgående från den synpunkten att ingens rätt i
detta afseende bör anses mer helig, än deras, hvilka
sjelfva äro urståndsatta att densamma bevaka, och
att det således alltid blifver Samhällets oeftergifliga
pligt, att, genom en så ändamålsenlig lagstiftning
som möjligt, i främsta rummet tillse att omyndigas
säkerhet blifver förvarad, måste jag betrakta hvarje,
äfven den minsta inskränkning i denna säkerhet så-
som ganska vådlig och: betänklig. Gerna må det
medgifvas att myndling uti nu gällande lagbestäm-
melser icke är fullt betryggad mot möjliga förluster,
äfvensom att de lagbud, uti hvilka en sådan trygg-
het borde sökas, kunna så väl som alla andra af be-
drägeriet gäckas och eluderas; men skulle man deri
vilja finna ett skäl till dessa lagbuds borttagande
eller ti!l ytterligare förminskande af den dervid åsyf-
tade säkerhet, så befarar jag att tillämpningen af en
sådan grundsatts skulle i lagstiftningen komma att
leda till alltför stora inkonseqvenser, och ofta lemna
besynnerliga resultater.
Man vill uti nu gällande stadganden, rörande de
tysta förmånsrätterna, och den deraf följande mindre
säkerhet för inteckningshafvare, se en af de väsendt-
ligaste bristerna i våra kreditlagar. För min del
kan jag icke obetingadt antaga denna åsigt, utan
tror att dessa brister måste sökas i många andra
förhållanden. Den för redbarhet och ordentlighet
välkände mannens kredit störes visserligen icke deraf
att han är förmyndare, om han ock derigenom skuile
se sig utestängd frän fastighetslån ur sådana allmänna
kassor, hvilka för beviljandet deraf vanligen fästa
ledighet från förmynderskap såsom ett vilkor. Bet
vill ock sjnas, som skulle innehafvandet af omyndi-
gas medel, hvilka i förmyndarens hand alltid måste
betraktas såsom ett lån, minska hans behof att söka
det annorstädes. j
Det har vidare blifvit anmärkt, att lagen för när-
varande icke fordrar, såsom vilkor för behörighet
att vara förmyndare, egandet af fastighet, eller hin-
drar den, som vid förmynderskaps emottagande eger
dylik, att sig densamma afhända. I förra afseendet
finner jeg intet skäl att tillintetgöra en säkerhet der
den verkligen finnes, derföre att den icke kan af alla
förmyndare erbjudas. Hvad det sednare åter beträf-
far, så kunde ett korrektiv deremot finnas, om, så-
som en af reservanterne föreslagit, förmyndare vid
ansvar ålades, att i sin fasta egendom låta inteckna
så stort belopp af myndlingens arfsmedel, som sva-
rade emot hvad han i sin egen rörelse deraf använ-
der. Ett sådant stadgande skulle ock förvandla mynd-
lings säkerhet från en tyst till en offentligt erkänd
förmånsrätt, och således äfven undanrödja de flere
olägenheter, som nu anses dermed förenade.
Kronan och allmänna kassor ega redan för sina
fordringar hos uppbördsmän och föreståndare, både
uti strängare kontroller och borgens affordrande, en
säkerhet, som omyndige ännu sakna, och de kunna
derföre utan synnerlig våda umbära den förmånsrätt,
som dem nu gemensamt med omyndige är tillerkänd.
Dessa sednare deremot anser jag ega de aldra billi-
gaste anspråk på bibehållandetj af denna förmånsrätt
så länge de ännu sakna en annan mot borttagandet
-deraf svarande säkerhet. Intilldess förmyndarekam-
rar blifvit allmänt inrättade eller andra till betryg-
gande af omyndiges säkerhet tjenliga anstalter vid-
tagna, kan jag således icke med min röst biträda den
nu ifrågavarande af Lagutskottet tillstyrkta lagför-
ändringen, utan anser mig böra yrka afslag å betän-
kandet.
Häri instämde prosten Osterman.
Kontraktsprosten Stabeck: Det ämne, som nu ut-
gör föremål för det Högv. Ståndets öfverläggning.
är väl af ett innehåll, som tillhör den egentligen
lagkunniges skarpsynta granskning, men tillika af en