— Aftonbladet har gjort sig skyldigt till er uten uraktlåtenhet, som dock kan repareras, di det hittills kommit att förbigå ett andragande : Postoch Inrikestidningen, i anledning af Afton: bladets anmälan om Herr P. O. Sturtzenbeckers föreläsningar rörande Svenska litteraturen i det Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn, deruti Hr Sturtzenbecker, bland annat, yttrat något om psvenska akademiens otacksamhet derföre, att hon icke ägt någon plats för sin trofaste kämpe, Hr kanslirådet Wallmark, men blottställt honom för den lörödmjukelsen, att se samme Hr Atterbom. som satt honom så många myror i hufvudet, der pintaga en fåtölj, Hvem skulle icke trott, att Hr Sturtzenbecker häri hade uttalat en tanka, som hyses af Hr Wallmark sjelf, då den delas af så många andra. Men bort detta! Hos Hr W. finnes, såsom man nu kan se af hans egna ord, intet spår till så högtfarande anspråk. Hans förklaring häröfver är ett så vackert efterdöme a! oegennytta, att vi ej kunne underlåta citera ett stycke deraf: Om en sådan driffjeder (nemligen anspråk på akademiens tacksamhet) Skunnat ingå i vär strid, säger Hr Wallmark, så skulle vi nu med förakt för oss ,sjelfva, med blygsel och förtrytelse se tillbaka på vårt deltagande deri. Men lyckligtvis kunna vi göra det med heit andra känslor i medvetandet att hafva kämpat för litterära grundsatser, utan afseende på af hvilka de bekändes, och för grundsatser, som i alla tider varit erkända som vilkor för skrifters förtjenst; vi ha ej försvarat Svenska Akademien, vi ha förosvarat vära goda författare emot dem, som nekade dem nästan all förtjenst; ty som sådana, ej som Åkademister, hafva de gjort sig dertill berättigade — och Akademien har således till oss ingen förbindelse, Kan följaktligen fcke genom sina val göra sig skyldig vare sig till otacksamhet eller förödmjukelse emot oss. Blott en förödmjukelse hade kunnat träffa oss: den att se de grundsatser, för hvilka vi kämpat, duka under; men vi ha sett dem segra: vi ha sett det gamla goda erkännas vid sidan af det nya: skönt innehåll åter förenas med skön form, och vi äga derjemte den tillfredsställelsen att i fordna motståndare — och, ibland dem, i den förnämste — hafva förvärfvat nya vänner. Hvilken ädel resignation röjer sig icke häruti. Hr W. finner sig icke allenast icke tillbakasatt deraf, att hans motståndare blifvit honom föredragen, han ser till och med en belöning i att ha fått honom till vän! Medgifven, att detta är ett sannt kristligt tänkesätt, som i och för sig sjelf förtienade en fatölj! Huruvida åter Hr W:s och akademiens grundsatser äro de som segrat i striden med den nya skolan vid den underhandling, som de båda fiendtliga makterna afslutat med hvarandra, till dess de båda hunno förenas under samma politiska fana, det är ett särskildt kapitel, som torde vara öfverfiödigt att nu här afbandla. — Uti Måndagens nummer har Postoch Inrikestidningen åter förnyat en af de gamla falska fraserna emot Aftonbladet, att brottmålsransakningars införande i tidningarna leder till brottens förökande. Delta vore visserligen sannt, om en tidning sysselsatte sig att under en lockande och intressant form. blott berätta hvarjehanda fintliga knep vid brotts utöfning, eler i öfrigt framställa brottslingarna såsom oskyldiga o. s. v. Men det måste deremot alltid återstå att bevisa, huru det skall kunna uppmuntra någon till brott, att läsa huru andra blifva för dylika häktade, lagförde och straffade. Denna bevisning har ännu aldrig kunnat och kan icke åstadkommas, och i England, det land der mesta publicitet egnas åt brottmålslagskipningen, hafva de förnämsta statsmän ytt