— Aftonbladet har gjort sig skyldigt till er
uten uraktlåtenhet, som dock kan repareras, di
det hittills kommit att förbigå ett andragande :
Post- och Inrikestidningen, i anledning af Afton:
bladets anmälan om Herr P. O. Sturtzenbec-
kers föreläsningar rörande Svenska litteraturen i
det Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn, deruti
Hr Sturtzenbecker, bland annat, yttrat något om
psvenska akademiens otacksamhet derföre, att hon
icke ägt någon plats för sin trofaste kämpe, Hr
kanslirådet Wallmark, men blottställt honom för
den lörödmjukelsen, att se samme Hr Atterbom.
som satt honom så många myror i hufvudet, der
pintaga en fåtölj, Hvem skulle icke trott, att
Hr Sturtzenbecker häri hade uttalat en tanka,
som hyses af Hr Wallmark sjelf, då den delas af
så många andra. Men bort detta! Hos Hr W.
finnes, såsom man nu kan se af hans egna ord,
intet spår till så högtfarande anspråk. Hans för-
klaring häröfver är ett så vackert efterdöme a!
oegennytta, att vi ej kunne underlåta citera ett
stycke deraf:
Om en sådan driffjeder (nemligen anspråk på aka-
demiens tacksamhet) Skunnat ingå i vär strid, säger
Hr Wallmark, så skulle vi nu med förakt för oss
,sjelfva, med blygsel och förtrytelse se tillbaka på
vårt deltagande deri. Men lyckligtvis kunna vi
göra det med heit andra känslor i medvetandet att
hafva kämpat för litterära grundsatser, utan afseende
på af hvilka de bekändes, och för grundsatser, som i al-
la tider varit erkända som vilkor för skrifters förtjenst;
vi ha ej försvarat Svenska Akademien, vi ha för-
osvarat vära goda författare emot dem, som nekade
dem nästan all förtjenst; ty som sådana, ej som Å-
kademister, hafva de gjort sig dertill berättigade —
och Akademien har således till oss ingen förbin-
delse, Kan följaktligen fcke genom sina val göra sig
skyldig vare sig till otacksamhet eller förödmjukelse
emot oss. Blott en förödmjukelse hade kunnat träffa
oss: den att se de grundsatser, för hvilka vi käm-
pat, duka under; men vi ha sett dem segra: vi ha
sett det gamla goda erkännas vid sidan af det nya:
skönt innehåll åter förenas med skön form, och vi
äga derjemte den tillfredsställelsen att i fordna mot-
ståndare — och, ibland dem, i den förnämste —
hafva förvärfvat nya vänner.
Hvilken ädel resignation röjer sig icke häruti.
Hr W. finner sig icke allenast icke tillbakasatt
deraf, att hans motståndare blifvit honom föredra-
gen, han ser till och med en belöning i att ha
fått honom till vän! Medgifven, att detta är ett
sannt kristligt tänkesätt, som i och för sig sjelf för-
tienade en fatölj! Huruvida åter Hr W:s och aka-
demiens grundsatser äro de som segrat i striden
med den nya skolan vid den underhandling, som
de båda fiendtliga makterna afslutat med hvaran-
dra, till dess de båda hunno förenas under sam-
ma politiska fana, det är ett särskildt kapitel, som
torde vara öfverfiödigt att nu här afbandla.
— Uti Måndagens nummer har Post- och In-
rikestidningen åter förnyat en af de gamla falska
fraserna emot Aftonbladet, att brottmålsransaknin-
gars införande i tidningarna leder till brottens
förökande. Delta vore visserligen sannt, om en
tidning sysselsatte sig att under en lockande och
intressant form. blott berätta hvarjehanda fintliga
knep vid brotts utöfning, eler i öfrigt framställa
brottslingarna såsom oskyldiga o. s. v. Men det
måste deremot alltid återstå att bevisa, huru det
skall kunna uppmuntra någon till brott, att läsa
huru andra blifva för dylika häktade, lagförde
och straffade. Denna bevisning har ännu aldrig
kunnat och kan icke åstadkommas, och i England,
det land der mesta publicitet egnas åt brottmåls-
lagskipningen, hafva de förnämsta statsmän ytt-