pelaren, väntade nu Gabriela på soldatens åter
komst, hvilken lofvat att hos ståthållaren anmäl
henne. Ilon blickade upp åt de lysande trap
porne, andades fritt och tycktes hafva förgätit all
annat, utom fadren — och Guelf. Hon talad
för sig sjelf, utan att akta på den andra soldaten
som höll vakt vid trappan. Hela hennes lif, all
hennes iidande låg i dessa tvenne tankar: I mor
gon, innan solen uppgår — — — här ofvan bo
Guelf — —)
Då hon fiera gånger upprepat dessa ord, åter.
kom soliaten och efter honom ståthållaren, hvil
ken, då han hörde att Peter Koninks dotter ville
tala vil bonom, ansåg försigtigast att sjelf gå ne
och icke tillåta flickan komma opp. Guelfs rum
hade han igenläst, för att vara säker från at!
störas.
Klädd i en vanlig rock, blinkande med dc
små iilsluga ögonen och händerna knutna på
ryggen, trädde han nyfiken nära intill den arm:
flickan, bitraktade henne några ögonblick och
sade sedan: ,Verkligen ett skönt barn, älskvärdt
med förföriska ögon; — ja, jag kunde tro det
något svärmiskt — det kunde jag äfven tänka.
Och med sin magra hand, klappade han härvid
den stumma Gabriela på kinden.
Den förskräckta vek åt sidan och sade bedröf-
vad, men tillika uppbragt: Usling, hvarföre drif-
ver ni gäck med en olycklig? För mig till ståt-
hållaren I
Usling? — ja — med sådane vackra ultryck
ären ni så fårdige i Bräöggen, fortfor ståthållaren
häftigt, men det skall nog gifva sig! Hvad vill
ni? Jag är ståthållaren.