pelaren, väntade nu Gabriela på soldatens åter komst, hvilken lofvat att hos ståthållaren anmäl henne. Ilon blickade upp åt de lysande trap porne, andades fritt och tycktes hafva förgätit all annat, utom fadren — och Guelf. Hon talad för sig sjelf, utan att akta på den andra soldaten som höll vakt vid trappan. Hela hennes lif, all hennes iidande låg i dessa tvenne tankar: I mor gon, innan solen uppgår — — — här ofvan bo Guelf — —) Då hon fiera gånger upprepat dessa ord, åter. kom soliaten och efter honom ståthållaren, hvil ken, då han hörde att Peter Koninks dotter ville tala vil bonom, ansåg försigtigast att sjelf gå ne och icke tillåta flickan komma opp. Guelfs rum hade han igenläst, för att vara säker från at! störas. Klädd i en vanlig rock, blinkande med dc små iilsluga ögonen och händerna knutna på ryggen, trädde han nyfiken nära intill den arm: flickan, bitraktade henne några ögonblick och sade sedan: ,Verkligen ett skönt barn, älskvärdt med förföriska ögon; — ja, jag kunde tro det något svärmiskt — det kunde jag äfven tänka. Och med sin magra hand, klappade han härvid den stumma Gabriela på kinden. Den förskräckta vek åt sidan och sade bedröfvad, men tillika uppbragt: Usling, hvarföre drifver ni gäck med en olycklig? För mig till ståthållaren I Usling? — ja — med sådane vackra ultryck ären ni så fårdige i Bräöggen, fortfor ståthållaren häftigt, men det skall nog gifva sig! Hvad vill ni? Jag är ståthållaren.