elnu föga mindre vidtfrejdad öfver hela verlden,
Linn var på sin tid, och jag skall derförep, fo
tlfar Hr S., icke utbreda mig särdeles vidlyfi
a lrörande hennes litterära förtjenster eller fel, d
sijni känner lika väl som jag. I ett afseende
, Sverige henne förbundet till oviikorlig tacksa
elhet; det är nemligen hon, som i sjelfva verl
- mest af alla våra skribenter skänkt den svens
i litteraturen förmånen att få deliaga i den bokl:
ti verldsrörelsen. Sedan, icke längre någon Gus
- I Adolf eller Karl den Tolfte då och då påminr
r Europa om att det ett stycke upp emot pole
-Ikeln finnes ett land med annat än isbjörnar o
- tomtegubbar, hafva lyckligtvis några litterära st
Iheter kommit att i stället göra slag i saken. I
-I heter icke mera:
Hur svenska stålet biter,
Kom låt oss pröfva pål
i annan mening, än om våra — stålpennor ; m
ji denna mening, tror förf., skunna vi också sno
,Isjunga det i chorus med all möjlig stolthet o
I tillförsigt Hr S. anmärker, att, enligt hans c
; vertygelse, mamsell Bremer i estetiskt och po
tiskt afseende icke vunnit på den förvandling he
nes skriftställeri undergålt ifrån perioden af Mo
j gonväkterna; men, säger han, jag kan gansl
godt förstå, att bon dock i det hela taget kansi
just härigenom vunnit en popularitet, som anna
Jaldrig skulle fallit på hennes lott. Saken är nen
ligen den (fortfar Hr S.), att man i allmänh
icke längre läser mamsell Bremers arbeten såso:
berättelser rätt och slätt, utan såsom kristliga upj
byggelseböcker, såsom gudliga predikningar i e
ny och insinuant form. Det kan ej heller var
mig möjligt, alt ur denna synpunkt misskänn
mamsell Bremers fromma noveller; verlden be
höfver måhända dylikt; det är kristendomen (för
menar dogmatiken), som, för att slippa undan de
filosofiska kritiken, kastar sig i armarne på roma
nen. Mamsell Bremers skriftställeri är också hä
utinnan intet enstaka fenomen. Detta omdöm
kan hafva sin partiella riktighet, men är doci
efter vår uppfattning, ensidigt; äfven i m:ll Bre
mers sednaste skrifter är mycket, som har sit
sjelfständiga värde såsom konstprodukt, och son
är ganska gladt och lefnadsfriskt. -— Frih. Enor
ring skildras som en författarinna af helt annar
karakter. I hennes romaner igenkänner man et
spirituellt fruntimmer, och ett, som icke blot
betraktat verldens lif, men sjelf lefvat det. Äf
ven hos frih. Knorring finner man visserligen myc-
ket af denna p,intressanta hektik,, som hos nuti-
dens skrifvande damer synes utgöra ett sine qu:
nilb; men vid sidan deraf framträder hos henne
till motsatts mot Fredr. Bremers elegiska pietism
en oförställd verldslighet, som måhända icke jus
kan räkna på att stå väl hos bibelsällskaperna,
men åtminstone alltid har det goda med sig, at!
sprida litet lif och uppväckthet i det hela. Fri-
herrinnan Knorrings stora fel, fortsätter Hr S.,
ir likväl, att hon i nästan allt hvad hon skrif-
ver, ådagaligger alltför mycken aristokrati Hon
synes hafva den idten, att icke gerna tåla någon
hjelte i en roman, med mindre han har öfverste:
rang eller kan räkna minst tio von på sitt slägt-
register,. Detta öfverdrifvet stränga omdöme mil-
lras dock snart genom anmärkningen om Torpa-
en), en roman, som gör ett lysande undantag från
r. K:s aristokratiska sympatier.
Fru Carler, slutligen, är den tredje af de trenne
rotabiliteterna bland Sveriges skrifvande fruntim-
ner, och tillika den produktivaste af dem. Hen-
res talrika romaner uppräknas; och hon klandras
äl något för egenskapen att rita ut på längden;
nen, säger förf., fru Carläa har, för att motver-
a inflytelsen af detta långsamt tärande gift i en
;crättelse, mycken invention, mer än både mam-
ell Bremer och friherrinnan Knorring Detta,
ammanlagdt med det pikanta i nybeten af de
aflor hon så gerna tramställer ur de lägre klas-
ernas, namneligen de arme bohuslänska skärgårds-
oernes lif, gör, att hennes romaner icke blott
ita i allmänbet läsa sig, men äfven intressera,
aktadt allt det långdragna, triviala och småakti-
a, som deri kan finnas.,
Förf. beklagar, att han nu nödgas pslita sig ur
essa förtjusande damers afundsvärda krets och
tergå till novellisterna af det motsatta könet.
rämst bland dessa kommer Onkel Adam (Wet-
erbergh) till skärskådande; hvars ,skizzer och gen-
målningar ur medelståndets och de mera van-
sttade samhällsklassernas lif äro verkliga små in-
essanta stycken Mysteres mer och mindre å la
ue. Wetterbergh eger utan tvilvel en rätt an-
ärkningsvärd talang för detta slags skriftställeri,
an har ett godt öga, en betydlig portion qvick-
et och en väl formerad penna med tillhörande
ytande bläck. Doktor Engström, författare till
Björn Ulftand och Nybyggarens Bröllop, skil-
as med beröm, likasom FK. Kuliberg, bland
vars arbeten en ung mans memoirer, säges
Te
ra någonting i Paul de Kocks art, röjande il:
Imänhet tydligt nog den unge mannens, omog-
de talang, men innehållande många qvicka sa-
r och partier icke utan komisk styrka. Do-
aren, hans sista berättelse ), är utan all fråga
TäÄrf cvnac Varå Ahalant meat ffa Mullharnge: ata
Am mm LT
— FE UN -