elnu föga mindre vidtfrejdad öfver hela verlden, Linn var på sin tid, och jag skall derförep, fo tlfar Hr S., icke utbreda mig särdeles vidlyfi a lrörande hennes litterära förtjenster eller fel, d sijni känner lika väl som jag. I ett afseende , Sverige henne förbundet till oviikorlig tacksa elhet; det är nemligen hon, som i sjelfva verl mest af alla våra skribenter skänkt den svens i litteraturen förmånen att få deliaga i den bokl: ti verldsrörelsen. Sedan, icke längre någon Gus I Adolf eller Karl den Tolfte då och då påminr r Europa om att det ett stycke upp emot pole -Ikeln finnes ett land med annat än isbjörnar o tomtegubbar, hafva lyckligtvis några litterära st Iheter kommit att i stället göra slag i saken. I -I heter icke mera: Hur svenska stålet biter, Kom låt oss pröfva pål i annan mening, än om våra — stålpennor ; m ji denna mening, tror förf., skunna vi också sno ,Isjunga det i chorus med all möjlig stolthet o I tillförsigt Hr S. anmärker, att, enligt hans c ; vertygelse, mamsell Bremer i estetiskt och po tiskt afseende icke vunnit på den förvandling he nes skriftställeri undergålt ifrån perioden af Mo j gonväkterna; men, säger han, jag kan gansl godt förstå, att bon dock i det hela taget kansi just härigenom vunnit en popularitet, som anna Jaldrig skulle fallit på hennes lott. Saken är nen ligen den (fortfar Hr S.), att man i allmänh icke längre läser mamsell Bremers arbeten såso: berättelser rätt och slätt, utan såsom kristliga upj byggelseböcker, såsom gudliga predikningar i e ny och insinuant form. Det kan ej heller var mig möjligt, alt ur denna synpunkt misskänn mamsell Bremers fromma noveller; verlden be höfver måhända dylikt; det är kristendomen (för menar dogmatiken), som, för att slippa undan de filosofiska kritiken, kastar sig i armarne på roma nen. Mamsell Bremers skriftställeri är också hä utinnan intet enstaka fenomen. Detta omdöm kan hafva sin partiella riktighet, men är doci efter vår uppfattning, ensidigt; äfven i m:ll Bre mers sednaste skrifter är mycket, som har sit sjelfständiga värde såsom konstprodukt, och son är ganska gladt och lefnadsfriskt. -— Frih. Enor ring skildras som en författarinna af helt annar karakter. I hennes romaner igenkänner man et spirituellt fruntimmer, och ett, som icke blot betraktat verldens lif, men sjelf lefvat det. Äf ven hos frih. Knorring finner man visserligen mycket af denna p,intressanta hektik,, som hos nutidens skrifvande damer synes utgöra ett sine qu: nilb; men vid sidan deraf framträder hos henne till motsatts mot Fredr. Bremers elegiska pietism en oförställd verldslighet, som måhända icke jus kan räkna på att stå väl hos bibelsällskaperna, men åtminstone alltid har det goda med sig, at! sprida litet lif och uppväckthet i det hela. Friherrinnan Knorrings stora fel, fortsätter Hr S., ir likväl, att hon i nästan allt hvad hon skrifver, ådagaligger alltför mycken aristokrati Hon synes hafva den idten, att icke gerna tåla någon hjelte i en roman, med mindre han har öfverste: rang eller kan räkna minst tio von på sitt slägtregister,. Detta öfverdrifvet stränga omdöme millras dock snart genom anmärkningen om Torpaen), en roman, som gör ett lysande undantag från r. K:s aristokratiska sympatier. Fru Carler, slutligen, är den tredje af de trenne rotabiliteterna bland Sveriges skrifvande fruntimner, och tillika den produktivaste af dem. Henres talrika romaner uppräknas; och hon klandras äl något för egenskapen att rita ut på längden; nen, säger förf., fru Carläa har, för att motvera inflytelsen af detta långsamt tärande gift i en ;crättelse, mycken invention, mer än både mamell Bremer och friherrinnan Knorring Detta, ammanlagdt med det pikanta i nybeten af de aflor hon så gerna tramställer ur de lägre klasernas, namneligen de arme bohuslänska skärgårdsoernes lif, gör, att hennes romaner icke blott ita i allmänbet läsa sig, men äfven intressera, aktadt allt det långdragna, triviala och småaktia, som deri kan finnas., Förf. beklagar, att han nu nödgas pslita sig ur essa förtjusande damers afundsvärda krets och tergå till novellisterna af det motsatta könet. rämst bland dessa kommer Onkel Adam (Weterbergh) till skärskådande; hvars ,skizzer och genmålningar ur medelståndets och de mera vansttade samhällsklassernas lif äro verkliga små inessanta stycken Mysteres mer och mindre å la ue. Wetterbergh eger utan tvilvel en rätt anärkningsvärd talang för detta slags skriftställeri, an har ett godt öga, en betydlig portion qvicket och en väl formerad penna med tillhörande ytande bläck. Doktor Engström, författare till Björn Ulftand och Nybyggarens Bröllop, skilas med beröm, likasom FK. Kuliberg, bland vars arbeten en ung mans memoirer, säges Te ra någonting i Paul de Kocks art, röjande il: Imänhet tydligt nog den unge mannens, omogde talang, men innehållande många qvicka sar och partier icke utan komisk styrka. Doaren, hans sista berättelse ), är utan all fråga TäÄrf cvnac Varå Ahalant meat ffa Mullharnge: ata Am mm LT — FE UN