Inom få minuter hade hvar och en något vaper
och sexhundrade väfvare tågade opp på det nära
liggande torget.
Här ordnade Peter Konink trupper, tog fanan
med det flandriska lejonet, svängde den högt i
luften och ropade med hänryckning: Borgare i
Brögge, Fiandrare! Stunden är inne! Vi måste
tillkämpa oss friheten! Kommen alla och förenen
er med oss, vi tåga till slottet och fördrifva
Fransmännen! Hören det borgare, hören det
Fiandrarel
Och denna uppmaning upprepades af hela ska-
ran, som nu jublande och stormande drog ifrån
torget. Vid hvarje hundrade steg stadnade tåget
och Peter Konink höjde åter sin röst och mäng-
den instämde i slutorden: Hören det borgare!
Hören det Flandrare!
Från husen slöto sig beständigt nya beväpnade
till hopen. De lemnade verkstäderna och kom-
m0, så, som de stodo och gingo, med förskinn
och uppvikna ärmar, ofta barfota och utan hatt,
endast beväpnade med en yxa eller klubba. Så
hade skaran fördubblats och äfven det jublande
ropet och larmet. .
Peter Koninks afsigt var att öfverrumplå slot-
tet, der ståthållaren, med alla sina riddare och
officerare bodde, taga dem till fånga och sedan
utur staden fördrifva fransyska soldaterna, hvilka
till största delen bebodde husen i slottets grann-
skap.
De stridandes antal tillvixte oupphörligt och
äfven pöbeln tillströmmade, lockad af nyheten
och utsigten på byte.
Peter Konvink, som nu trodde sig hafva till-;
räcklig styrka och ansåg anailet böra Ilycka3, an-