Inom få minuter hade hvar och en något vaper och sexhundrade väfvare tågade opp på det nära liggande torget. Här ordnade Peter Konink trupper, tog fanan med det flandriska lejonet, svängde den högt i luften och ropade med hänryckning: Borgare i Brögge, Fiandrare! Stunden är inne! Vi måste tillkämpa oss friheten! Kommen alla och förenen er med oss, vi tåga till slottet och fördrifva Fransmännen! Hören det borgare, hören det Fiandrarel Och denna uppmaning upprepades af hela skaran, som nu jublande och stormande drog ifrån torget. Vid hvarje hundrade steg stadnade tåget och Peter Konink höjde åter sin röst och mängden instämde i slutorden: Hören det borgare! Hören det Flandrare! Från husen slöto sig beständigt nya beväpnade till hopen. De lemnade verkstäderna och komm0, så, som de stodo och gingo, med förskinn och uppvikna ärmar, ofta barfota och utan hatt, endast beväpnade med en yxa eller klubba. Så hade skaran fördubblats och äfven det jublande ropet och larmet. . Peter Koninks afsigt var att öfverrumplå slottet, der ståthållaren, med alla sina riddare och officerare bodde, taga dem till fånga och sedan utur staden fördrifva fransyska soldaterna, hvilka till största delen bebodde husen i slottets grannskap. De stridandes antal tillvixte oupphörligt och äfven pöbeln tillströmmade, lockad af nyheten och utsigten på byte. Peter Konvink, som nu trodde sig hafva till-; räcklig styrka och ansåg anailet böra Ilycka3, an