utan troget hållit sig vid sin björn-sen-strängad lyra.n A. Å. Afzelius tecknas likaledes såsom )en högs afgjord post af den göthiska nyansen, De fyr skalder, som egentligen konstituera detta slag skola i Sverige, utgöras följaktligen af Geijer Tegner, Ling och Afzelius; hvaremot åtskillig andra, som äfven räknas dit (t. ex. Hedborn, Ni cander, v. Beskow, Grafström 0. a.), icke st under fullt samma kategori med dem, som gifvi den ena eller andra skolan dess uteslutande be stämning i svenska vitterheten, utan förete me eller mindre väsendtliga modifikationer och hybri diseringar,, hvarföre de rätteligen torde böra in begripas, äfven de, under den särskilda, stor: klass, som man skulle kunna ge namn af Efter klangspoeterna. Förf. öfvergår nu till skildringen af tre skalder hvilka man redan i flerlaldiga framställningar ai Sveriges nyaste poesi af inre orsaker sammanställi med hvarandra: Stagnelius, Vitalis och Almqvist Jag kommer,, säger förf., till en genius, som man utan all fråga måste tillerkänna ett af de yppersta rummen inom Sveriges hela vitterhet, Erik Johan Stagnelius. Det var ett stort, herrligt skaldesnille, hvilket, om det blifvit fullt utveckladt och af gunstigare öden uppfostradt, skulle efter all möjlig anledning slutat som vår skönaste poetiska ära och illustration; och äfven nu, trots alla sina dissonanser och sina flera anmärkningsvärda ofullkomligheter, klingar för oss som en harpa, strängad af de odödliga gudarne. Man finner, att förf. ingalunda är blind för de svagheter, som vidlåda Stagnelius. Han hade fått i sitt hufvud en hop gnosticistiskt otyg, som gjorde honom till en anakoretisk, i spekulativa fantasmagorier halfdrömmande själssjukling,, säger Hr S. Icke desto mindre skulle det vara rent af synd och skam att le åt Stagnelius. Han hade sina ögonblick, då han liksom behöfde hemta sig från detta metafysiskt. svårmodiga svärmeri, och hvad som under sådana mellanstunder klingade från hans lyra, är hvarken gnosticism eller fosforism; man njuter der tvertom af en lika svällande rikdom på ogrumlad poetisk tanka, som man beundrar ett språk, hvilket i melodisk fullkomlighet nästan står öfver allt hvad den i detta afseende eljest särdeles utbildade svenska vitterheten eger att uppvisa som mönster. Det är i hög grad frappant, med hvilken lätthet han behandlar de mest olika och deribland de allra vanskligaste lyriska former; språket smyger sig kring bans tankar som en luftig slöja af skiftande gas, förrådande de sednares allra finaste behag och lydande deras nyckfullaste attityder. Bland Stagnelii arbeten uppräknas och karakteriseras kortligen: Wiadimir,, Bacchanterna, Wisburv, Sigurd Ring, Martyrerna och Riddartornet,. — En diktare, fortfar Hr S., i grunden nära beslägtad : med Stagnelius, ehuru han under gången af sin utveckling kom att stanna i ett helt annat väderstreck, var Vitalis (Erik Sjöberg)., — Det låg! likväl ett frö hos Vitalis, som saknades hos Stagnelius, en viss äkta nordisk trotsighet, och under det den sednare allt mer och mer hielplöst öfvergaf sig åt ett gnosticistiskt svärmeri, för att deri söka en tröst och en balsam, tog Vitalis nart en helt annan utväg, för att trösta sig, nemigen verlds-ironien och satiren. Det var i denna ista tonart, Vitalis egentligen var originell och fver det vanliga; han höjer sig här någon gång ! ill verklig, djup humor, och det är otvifvelak-! igt, alt han till och med skulle blifvit ena bu-! yV I I norist af första ordningen, så framt han varit i illfälle att utvidga kretsen af sin verldsåskådning tom det alldagliga filiströsa småstadslif, deri han ör öfrigt fått en elak studentvana att trifvas.n Bland Vitalis poemer nämnes det lilla ypperligaS tycket ;Fornforskaren, utförligast. S Förf. kommer nu i ordningen till C. J. L. Alm-!t I vist, vid hvars poetiska skaplynne och arbetenis an länge uppehåller sig. Hr S. yttrar, att in-b enting kan vara vanskligare, än att försöka med i ord uppdraga en karakteristik öfver en förfat-O are med så många skiftande facetter. Orsaken 8g ill Almqvists sammanställande med Stagnelius ch Vitalis ligger förmodligen i den flere gånger då nmärkta omständigheten, att han på sitt sätt omJå ittar begges, annars sins emellan så skilda, sfe-F er: genom sin orientaliskt rika färg och svärmiskt lt ppiga fantasi står han i nära frändskap med Stagr elius, men genom verlds-ironien och den ständigt lc amskymtande satiren är han derjemte en granne llt Il Vitalis; hvarjemte många andra elementer fö-S komma hos honom, som hvarken finnas hosm tacnelius eller Vitalis,. Dh I det följande skildras i synnerhet Dahlgrenlöb i ett ganska fördelaktigt och lyckadt sätt. Sec-fl in visar sig hela vår romanskrifvande fruntimI ersskolan, jemte pbelletristerne af den nyaste och di Iranyaste tiden, hvartill förf. äfven räknar den r nialiske finnen Runeberg, såväl som den pglade vs ilhelm von Braun, och likaledes Meltin. — lal Jen äran, att hafva drifvit romanskrifveriet iln: rerige till dess största utsträckning och popula-kq Let, tillkommer likvälp, såsom förf. anmärker,m ke ens någon författare alls, utan trenne förtarinnorm: Fredrika Bremer, friherrinnan Enor-y