utan troget hållit sig vid sin björn-sen-strängad
lyra.n
A. Å. Afzelius tecknas likaledes såsom )en högs
afgjord post af den göthiska nyansen, De fyr
skalder, som egentligen konstituera detta slag
skola i Sverige, utgöras följaktligen af Geijer
Tegner, Ling och Afzelius; hvaremot åtskillig
andra, som äfven räknas dit (t. ex. Hedborn, Ni
cander, v. Beskow, Grafström 0. a.), icke st
under fullt samma kategori med dem, som gifvi
den ena eller andra skolan dess uteslutande be
stämning i svenska vitterheten, utan förete me
eller mindre väsendtliga modifikationer och hybri
diseringar,, hvarföre de rätteligen torde böra in
begripas, äfven de, under den särskilda, stor:
klass, som man skulle kunna ge namn af Efter
klangspoeterna.
Förf. öfvergår nu till skildringen af tre skalder
hvilka man redan i flerlaldiga framställningar ai
Sveriges nyaste poesi af inre orsaker sammanställi
med hvarandra: Stagnelius, Vitalis och Almqvist
Jag kommer,, säger förf., till en genius, som
man utan all fråga måste tillerkänna ett af de
yppersta rummen inom Sveriges hela vitterhet,
Erik Johan Stagnelius. Det var ett stort, herrligt
skaldesnille, hvilket, om det blifvit fullt utveck-
ladt och af gunstigare öden uppfostradt, skulle ef-
ter all möjlig anledning slutat som vår skönaste
poetiska ära och illustration; och äfven nu, trots
alla sina dissonanser och sina flera anmärknings-
värda ofullkomligheter, klingar för oss som en
harpa, strängad af de odödliga gudarne. Man
finner, att förf. ingalunda är blind för de svaghe-
ter, som vidlåda Stagnelius. Han hade fått i
sitt hufvud en hop gnosticistiskt otyg, som gjorde
honom till en anakoretisk, i spekulativa fantas-
magorier halfdrömmande själssjukling,, säger Hr S.
Icke desto mindre skulle det vara rent af synd
och skam att le åt Stagnelius. Han hade sina
ögonblick, då han liksom behöfde hemta sig från
detta metafysiskt. svårmodiga svärmeri, och hvad
som under sådana mellanstunder klingade från
hans lyra, är hvarken gnosticism eller fosforism;
man njuter der tvertom af en lika svällande rik-
dom på ogrumlad poetisk tanka, som man beun-
drar ett språk, hvilket i melodisk fullkomlighet
nästan står öfver allt hvad den i detta afseende
eljest särdeles utbildade svenska vitterheten eger
att uppvisa som mönster. Det är i hög grad
frappant, med hvilken lätthet han behandlar de
mest olika och deribland de allra vanskligaste ly-
riska former; språket smyger sig kring bans tan-
kar som en luftig slöja af skiftande gas, förrå-
dande de sednares allra finaste behag och lydande
deras nyckfullaste attityder. Bland Stagnelii ar-
beten uppräknas och karakteriseras kortligen:
Wiadimir,, Bacchanterna, Wisburv, Sigurd
Ring, Martyrerna och Riddartornet,. — En
diktare, fortfar Hr S., i grunden nära beslägtad :
med Stagnelius, ehuru han under gången af sin
utveckling kom att stanna i ett helt annat väder-
streck, var Vitalis (Erik Sjöberg)., — Det låg!
likväl ett frö hos Vitalis, som saknades hos Stag-
nelius, en viss äkta nordisk trotsighet, och under
det den sednare allt mer och mer hielplöst öf-
vergaf sig åt ett gnosticistiskt svärmeri, för att
deri söka en tröst och en balsam, tog Vitalis
nart en helt annan utväg, för att trösta sig, nem-
igen verlds-ironien och satiren. Det var i denna
ista tonart, Vitalis egentligen var originell och
fver det vanliga; han höjer sig här någon gång !
ill verklig, djup humor, och det är otvifvelak-!
igt, alt han till och med skulle blifvit ena bu-!
yV
I
I
norist af första ordningen, så framt han varit i
illfälle att utvidga kretsen af sin verldsåskådning
tom det alldagliga filiströsa småstadslif, deri han
ör öfrigt fått en elak studentvana att trifvas.n
Bland Vitalis poemer nämnes det lilla ypperligaS
tycket ;Fornforskaren, utförligast. S
Förf. kommer nu i ordningen till C. J. L. Alm-!t
I
vist, vid hvars poetiska skaplynne och arbetenis
an länge uppehåller sig. Hr S. yttrar, att in-b
enting kan vara vanskligare, än att försöka med
i ord uppdraga en karakteristik öfver en förfat-O
are med så många skiftande facetter. Orsaken 8g
ill Almqvists sammanställande med Stagnelius
ch Vitalis ligger förmodligen i den flere gånger då
nmärkta omständigheten, att han på sitt sätt om- Jå
ittar begges, annars sins emellan så skilda, sfe-F
er: genom sin orientaliskt rika färg och svärmiskt lt
ppiga fantasi står han i nära frändskap med Stag- r
elius, men genom verlds-ironien och den ständigt lc
amskymtande satiren är han derjemte en granne llt
Il Vitalis; hvarjemte många andra elementer fö-S
komma hos honom, som hvarken finnas hosm
tacnelius eller Vitalis,. Dh
I det följande skildras i synnerhet Dahlgrenlöb
i ett ganska fördelaktigt och lyckadt sätt. Sec-fl
in visar sig hela vår romanskrifvande fruntim- I
ersskolan, jemte pbelletristerne af den nyaste och di
Iranyaste tiden, hvartill förf. äfven räknar den r
nialiske finnen Runeberg, såväl som den pglade vs
ilhelm von Braun, och likaledes Meltin. — lal
Jen äran, att hafva drifvit romanskrifveriet iln:
rerige till dess största utsträckning och popula-kq
Let, tillkommer likvälp, såsom förf. anmärker,m
ke ens någon författare alls, utan trenne för-
tarinnorm: Fredrika Bremer, friherrinnan Enor-y