trotsigt och vildt ropade han: Tig, tig qvinnal
och Rinhilda förskräckt stammade halfhögt: Nå,
min Gud! man skall något säga. — Du kan in-
genting veta om de nya påbuden; har varit sex
dagar borta — och huru mycket kan icke till-
draga sig och förändras på sex dagar!
Nu började Gabriela gråta, och fadren, som
tog dessa ord i annan mening, än Gabriela, blef
äfven vek och sade: Gråt icke mitt barn! Väl
är det sorgligt, att så tillgår i Brögge, men him-
len skall befria oss från fransmännen, dessa gäster
från afgrunden. O, hvad skymf och lidande b
Vid dessa ord betäckte fadren ansigtet med
handen och dottren äfven. — Kom,, sade Rin-
hilda knotande, låt oss gå till hvila. Hvartill
denna gråt och jemmer? Ni ären bägge barns-
Liga, oförståndiga och rädda såsom barn.,
Tigande gick nu fadren utur rummet, för att
före natten efterse hus och arbetare, och så snart
han var borta, framträdde Rinhilda och sade upp-
rörd och vredgad till dottren. — Du förderfvar
allt, skall förlora Guelf — det ser jag. Hvarföre
lipar du, oförståndiga? Är för dum till grefvinna,
är enfaldig och skall förlora din Guelf — säg,
vill du det ?)
Då föll Gabriela till moderns bröst, såg på
henne bedjande; och modern, fattande dotterns
hand, sade: Nå nå, jag menar väl med dig, var blott
förståndig och pladdra icke om någonting för din
far; du ser huru han är sinnad mot fransmännen ;
men kommer tid, kommer råd, jag vill sörja för
alit — men tyst — fadren återvänder. Och Rin-
hilda gick nu med Gabriela uppför trappan för
att lägga sig, och efter en stund följde fadern.
Han måste gå igenom Gabrielas lilla sofrum, för