nu denna märkvärdira fru?
som förr är nämrdt, hvarje fö g, och vi be-
vifle att ons hennes adoptive son, den före henne
aflidre målaren professor Ekenman
ten if hennes härkomst. Vid hennes år 4859 inträf-
rade död vände sg domstolen i Stuttcart förgäfves
(il Stockholm, för att erhålla upplysningar. Kan-
hända kunna efterföljande antydningar lerana någon
dning. Iffon förklarade, att hon genom en ed blif-
vit tvungen att förtiga sin härkomst. I Sverge var
hon väl bekant, omtalte att hon tillbragt mesta tiden
på ett landtställe och för gt mycket umgätts i
ersiska huset. Särdeles skildrade hon den af pöbeln
1810 sönderslitne grefve Axel Fersen med gan-
ska detaljerade grag. Ifon tillbragte flere timmar
före sin död med att bränna en hop papper, ibland
hvilka, efior hennes husvärds fö an, flera voro för-
sedda med kungliga sigill (kronsisgoln). Hon hyste
en lika stor motvilja mot tillstån i Sverge efter
Hollstein-Gottorpiska husets fa!l, som liflig sympati
för detta hus. Insändaren kan bostömdt försäkra, att
hen underhöll relationer med en medlem af detta
hus; likaledes stod hon i omedelber beröring med
svenskar. Insändaren skulle deriband kunna nämna
en svensk officer, men mäste dock af diskretion un-
derlåta det, emedan korrespondens emellan svenska
undersåter och f. d. konungafamiljen först efter Ko-
nung Oscar Is anträde till regeringen upphört att
vara ett brott. Uti Crusenstolpes romanhistoria,:
Morianen eller huset Holstein-Gottorp i Sverge, —
hvilken visserligen bör begagnas med mycken försig-
tighet — omtalas, att Sophia Albertinas och grefven af
Hessenstcins dotter i sin barndom af den kungliga
mormodren erhållit en guldkedja; fru Ikenmen, som
vid sin död. efter utseendet, gick långt in på sjutti-
talet, och vid förenämnde tid tyckes hafva varit a!
den angifna åldern, bar en gammalmodig guldkedja
som hon skattade så högt, att hon, såsom hon sade.
icke ens i döden ville skilja sig ifrån den. Dock
villfor man icke hennes önskan; fastmer befinner sig
kedjan i händerna på hennes universalarfvinge, en
härvarande mekanikus, som troget skött fru Eken-
man till hennes sista slut. Till sitt yttre var hon
vördnadsbjudande, ehuru hon icke var särdeles hög-
vext till sin gestalt; hennes hufvud erinrade mycket
om Carl XII; blicken af hennes blå ögon var, då hor
jelf undyck, säå-