med gårdens flickor, och om der är någon rätt ,smuk Pige, utkorar Majgreven henne till sin Majinde, förmedelst att till henne öfverlemna en serdeles vacker blomsterkrans, som man för sådant ändamål för med sig i beredskap. Sedan man en stund sålunda roat och förfriskat sig, begifver sällskapet sig till nästa gård, der samma lek förnyas. Den sköna majinden är nödsakad alt dansa under hela gillet, men hon uppbijuder sjelf sin kavaljer, hvilket sker på det poetiska sätt, alt bon lägger sin blomsterkrans på dens hufvud, hvilken hon vill bedra med en dans. Flera gamla visor bafva till våra dagar bevarats, hvilka under tåget afsjungas; den vanligaste begynner sålunda: Venner! vi istemme vil en Sang, den til åre for Naturens Skaber, han som giver os en Sommer mild og lang, og den kolde Vinter fra os tager. Sommeren vi nu begynde vil og me dåe!e Eder vore gläde; vär så god at höre på vor Sang, og Spil, elle do, som her nu er tilstede! I den äpvgd af Seiand, hvarom här speciellt är fråga, skall det fordom ofta skett, att äfven bondpigorna deltagit 1 att rida sommar i by, och man känner en majsång, som vid sådana amazonfärder blifvit afsjungen , med föliande början: Her komme vi Sommerpiger små, — Maj, var velkommen! — Om vi vor vi ise synge må, — Glide os Gud og så den söde Sommer ! Det är märkligt att se, hurusom öfverallt i nordbons lif återkommer denna elegiska kärlek till våren och sommaren, hvilken så ofta blifvit bemärkt i de gamla folkvisorna. Nordens många vårfester äro i detta afseende lika karakteristiska, som söderns höst-bögtider; Italienaren prisar naturens gifmildbet först när drufvoskörden belastar hans vagnar, Svensken och Dansken röras till