med gårdens flickor, och om der är någon rätt
,smuk Pige, utkorar Majgreven henne till sin
Majinde, förmedelst att till henne öfverlemna
en serdeles vacker blomsterkrans, som man för
sådant ändamål för med sig i beredskap. Sedan
man en stund sålunda roat och förfriskat sig, be-
gifver sällskapet sig till nästa gård, der samma
lek förnyas. Den sköna majinden är nödsakad
alt dansa under hela gillet, men hon uppbijuder
sjelf sin kavaljer, hvilket sker på det poetiska
sätt, alt bon lägger sin blomsterkrans på dens
hufvud, hvilken hon vill bedra med en dans.
Flera gamla visor bafva till våra dagar bevarats,
hvilka under tåget afsjungas; den vanligaste be-
gynner sålunda:
Venner! vi istemme vil en Sang,
den til åre for Naturens Skaber,
han som giver os en Sommer mild og lang,
og den kolde Vinter fra os tager.
Sommeren vi nu begynde vil
og me dåe!e Eder vore gläde;
vär så god at höre på vor Sang, og Spil,
elle do, som her nu er tilstede!
I den äpvgd af Seiand, hvarom här speciellt är
fråga, skall det fordom ofta skett, att äfven bond-
pigorna deltagit 1 att rida sommar i by, och man
känner en majsång, som vid sådana amazonfärder
blifvit afsjungen , med föliande början:
Her komme vi Sommerpiger små,
— Maj, var velkommen! —
Om vi vor vi ise synge må,
— Glide os Gud og så den söde Sommer !
Det är märkligt att se, hurusom öfverallt i
nordbons lif återkommer denna elegiska kärlek
till våren och sommaren, hvilken så ofta blifvit
bemärkt i de gamla folkvisorna. Nordens många
vårfester äro i detta afseende lika karakteristiska,
som söderns höst-bögtider; Italienaren prisar na-
turens gifmildbet först när drufvoskörden bela-
star hans vagnar, Svensken och Dansken röras till