Jkunna anses svenskt, tan stt vara frukt af sven
konmstmässighet.
-) ins. tycker, om ett sådant yltrande, att b
tigreppet rörande nationelt och svenskt der ici
-Jär fullt rent; eller att det innehåller missförstån
,) Ty om man föreställer sig den möjligheten, a
tlen utländsk ritning kunde erhållas, bältre tän
a län en svensk, samt att ett nationalmuseum, upj
fördt efter en sådan, behagade och gladde hvar
slåskådare; men att en byggnad efter svensk ri
sjning endast hunne derbän, alt vara i hvar
svenskt öga (författarens och konstakadsmiens n:
Iturligtvis undantagne) ful: hvad hade man wi
) då att göra, för att handla nationeli?
Borde man taga d n utländska ritningen, oc
lemna åt hisorien attsiga: Svenskarne egde de
Itiden ingen skicklig arehitekt, mäklig uppfinnir
Igen af cn byggnad, så vacker som denna; me
Ide egde nog odladt begrepp i konsten, och nd
Jidelt konstsinne för alt förkasta allt som vw:
sämre?
El:er borde man i stället skydda, såsom någ
heligt, den svenske archilektens förmenta privi
tlegium att ej lida intrång uti sin sysselsättnins
Jatt resa falska minnen af nationens smak oc
Ikonstsinne? Sanningen måtte väl då, åtminston
få skicka det budskap till efterverlden, att palat
Isets inskrift lydde: .
HELA SVERIGE FANN DETTA FULT.
För öfrigt, efter som d-t icke lärer kunna ne
kas alt konstskickligheten i architekturen måste
till följe af sakens natur, alltid vara på det hög-
sta partiel, då deremot konstsinnet är ett uttryck
af den alimänna bildningen; så måste det vä
också medgilvas, att en byggnad, som af denn:
bildning underkändes, icke kunde vara nationel
Sannt är det utan tvifvel, att nationaltänslar
i och för sig sjelf är lofvärd och värd att hållas
helig, men stolthet är denna känslas enda grund
och näring, och hon blir omöjlig utan i det in-
hemskas förädling.
En sådan förädling är ej hvad man nu efter-
sträfvars ordet nationel är blott en simpel man-
tel urder ströftåget emot konstin sjelf.
Läsaren finner ju lätt, att ett omdöme eller en
kontroll öfver hvad som verkligen är utländskt
i en arkitekturritning visserligen är omöjlig. Ett
arbete af svensk arkitekt, gjordt i en utländsk
konstskola eller efter utländskt mönster, innehål-
ler nödvändigt något utländskt, och kan till och
med vara helt och hållet af utländsk förmåga,
endast köpt eller kepieradt för svensk räkning.
Ingenting är lättare för en eller flera svenskar,
än att resa ut och göra en sådan handel, för att
sedan kunna täfta i sitt namn här hemma.
Sverige kan så i alla fall få en hyggnad af ut-
ländsk mästare; skillnaden är blott den, att det
nu icke sker efter val ibland de utländska för-
mågorna, af hvilka troligen ingen utmärkt låter
bruka sig på sidovägar.
För täflan här hemma kan det deremot ohe-
tridligen mycket lättare låla göra sig, alt få
underkänd en inländsk medtätlare sitt eget konst-
tycke till förmån, än det vore att sitta upp
letta och segra emot ett utländskt europeiskt
konstnärsnamn, om programmet vore öppnadt äf-
ven för utlänningen.
Och deri kunde väl knuten ligga.
Alltför serdeles synes det alltid, att vi, som
a nordens jord icke ega och icke hafva egt nå-
ot enda af forntidens arkitektoniska storverk, ur
vilkas betraktande och granskning arkitekten fö-
les: vi, som icke heller ega ett enda drag-af na-
ionel byggnadskonst, den vi kunde med något
käl anse oss kallade att sjelfve bäst utveckla: vi
om nödgas erkänna, att vi icke vwisat ocs eza
varken den utbildade smak, den kunskap eller
en erfarenhet, som fordrats för mindre maktpå- I.
sgande byggnader än ett värdigt konstens tem-
el; vi skulle just nu, när ett sådant tempel l
kall byggas, vilja utestänga allt biträde, all täf-
in, allt ljus från andra länders konstnärsskap.
Hafva vi väl hård panna nog, för att påstå det
i så handla till konstens och till landets sannal
äl? (Slutet följer.)
MEDIET ERE
— Följande förteckning utvisar Sveriges nuva-:
ide handelsflotta i antal forlyg och lästetal !